Nazizombies och död snö

Ett gäng ungdomar åker ut till en stuga belägen uppe i de norska vinterbergen. Kallt som tusan och långt till allt vad civilisation heter är det tänkt att de ska roa sig i avskildhet. Olyckligtvis för våra norska vänner härjar ett gäng nazizombies i området.

Så efter en ganska b-betonad inledning där karaktärerna lite tafatt introduceras och en del vackra vyer över snötäckta landskap flimrar förbi, blir det alltså åka av. Filmen blir blodigare och blodigare allt eftersom speltiden tickar på och med blodmängden ökar även underhållningen.

Det är inte hysteriskt roligt, men man lyckas ändå med att hitta på rätt många sätt att ta livet av både människor och zombies. Skaparna verkar dock ha fastnat för att sätta folks tarmar i knepiga situationer.

Att uppskatta Död snö hänger förmodligen på individens smak, men den bjuder på relativt mycket underhållning och är dessutom riktigt välgjord. Bra gjort Norge!

Betyg: Tre blodiga pladd

Stan Helsing vad dåligt!

Ibland stöter man på riktigt dåliga filmer. Sådana som egentligen inte skulle behövt vara dåliga, eftersom budgeten finns och egentligen alla möjligheter i världen att åtminstone göra något som liknar underhållning.

Stan Helsing är urusel. Med en lös handling kring att ett kompisgäng ska lämna ett gäng filmer och sen åka på maskeradfest, men hamnar snett och på något vänster ska Stan och hans vänner helt plötsligt rädda en liten by från ett gäng kända filmmonster.

Det är en parad av kassa skämt och helt avsaknad av tempo. Trots speltid på ynka 90 minuter känns den nästan dubbelt så lång. Att Leslie Nielsen dyker upp sminkad och iförd kvinnoutstyrsel av någon ofattbar anledning, som inte är det minsta rolig, hjälper föga.

Hade jag några andra förväntningar? Ja, faktiskt. Jag trodde inte på en storslagen skrattfest, men lite kan man väl ändå kräva?

Bottennapp!

(Dock finns det en rolig scen. Det är när Freddy Krueger sitter på dass och ska torka sig själv. Av uppenbara anledningar går det inte speciellt bra. Det var riktigt roligt.)

Flyt med listan

Mitt väldigt avslappnade projekt IMDb går faktiskt rätt bra. Just nu ligger jag på 112 filmer, vilket är mycket på grund utav att en del filmer jag redan har sett nyligen ramlat in på listan. Har ingen större koll på vilka, men några är det i alla fall.

Den 6 oktober hade jag sett 100/150, vilket alltså är en ökning av 12 filmer på lite mindre än en månad. Det är inte speciellt många, men jag ser faktiskt inte på film så överdrivet ofta. Så jag är nöjd. När jag får ledigt från plugget (som om det faktiskt skulle hända), så kommer det bli betydligt fler.

Av de jag själv har sett återfinns bland annat Rope och District 9, som jag ju skrivit om här på bloggen. Utöver det har det även blivit Den gode, den onde och den fule och Hitchcocks Strangers on a Train.

Det kommer garanterat ramla in små texter om både filmerna ovan och andra godbitar.

Håll till godo!

Duel – fear is the driving force

Det börjar med att David Mann har en stor långtradare framför sig, som illvilligt vägrar släppa förbi honom. Ett stort irritationsmoment som snart visar sig vara bra mycket värre. Lastbilschauffören tänker inte ge sig förrän David är död.

Långt innan han gjorde filmer om hajar, hemlängtande utomjordingar, dinosaurier och långa WW2-filmer gjorde Steven Spielberg vanliga TV-filmer. Duel kom 1971 och var en i raden av tv-serieavsnitt och lågbudgetfilmer regisserade av den då ganska okände amerikanen. Duel kom att bli ett litet startskott och förmodligen hjälpte den till när han fick jobbet att regissera Jaws.

Berättelsen är inte svårare än att en vanlig förare blir jagad av en lastbil. En sann David mot Goliat-berättelse. Vi får inte se någon tillbakablick som visar vilken hyvens kille David är eller något annat som liknar bakgrundshistoria. Det blir bara åka av hela vägen. Helt rätt. Han har redan vår empati eftersom lastbilschauffören är till synes helt sinnessjuk och helt utan gränser.

Lastbilschaffisen avslöjas dessutom inte, så den stora hemska lastbilen är allt vi har att skåda. Det man inte får se är oftast mycket mer spännande än motsatsen, vilket Spielberg verkligen utnyttjar till maximum. Allt lämnas till fantasin, så det är upp till var och en. Är det djävulen som kör? Man kan nästan tro det.

Duel är en bra film med spänning som få. Rekommenderas!

Betyg: Fyra starka pladd

Rope (eller Repet om man så vill)

Två elever har ihjäl en tredje och motiverar det med att de överlägsna människor med rätt att ta livet av underlägsna. Som en värdig kröning för sitt brott bjuder de in några vänner och föräldrarna till sitt offer på party. Alla är helt ovetande om att deras döda vän och son ligger i den kista maten serveras på. Alla utom elevernas gamla lärare, som misstänker att något inte står rätt till.

Jag tycker Alfred Hitchcock är som bäst när han försätter sina karaktärer i små trånga hörnen, utan någon utväg. I Rear Window, i mitt tycke hans bästa, är huvudpersonen fast i sin rullstol och sin lägenhet. Ungefär samma situation ser vi i Rope, för även denna gång lämnar inte huvudpersonerna lägenheten. Det i kombination med enormt långa tagningar skapar stämningen av ett riktigt kammarspel.

James Stewart spelar den misstänksamma läraren och han gör det med perfektion. En aning kutryggig går han runt, snappar upp ledtrådar och försöker pressa fram information genom att föra olika ämnen på tal.

Rope är i mitt tycke en av Hitchcocks bästa och har dessutom åldrats med all värdighet. Jag garanterar att den fungerar lika bra idag som när den kom i början av 50-talet.

Betyg: Fyra starka pladd

Spring Lola!

Lolas pojkvän lyckas med bedriften att glömma 100 000 D-mark på tunnelbanan. Pengar som egentligen tillhör en gangsterboss. Förtvivlad bestämmer sig pojkvännen för att råna en mataffär för att få ihop tillräckligt med pengar, men Lola försöker övertala honom att låta bli. Hon får till sist tjugo minuter på sig att skaffa fram 100 000, annars går pojkvännen in i mataffären.

Spring Lola var regissören Tom Tykwers riktiga genombrott. Jag har inte sett mer än Parfymen av hans övriga verk, så jag är lite tunn om benen när det kommer till Tykwer, men Spring Lola är en riktig regissörsfilm, om man säger så. Med hjälp av intensiv softtechno och ett gästspel av ”What a Difference a Day Makes” sitter man som tittare spänd hela vägen. Han använder många finurliga kameravinklar och gör vissa korta sekvenser i tecknat. Det kanske inte låter så märkvärdigt i dagens supervisuella filmvärld, men det här var faktiskt -98 så det ansågs fortfarande rätt coolt.

Franka Potente fick också ett genombrott i rollen som den ständigt springande Lola. Med sitt illröda/oranga hår är hon omöjlig att inte fascineras av.

På det djupare planet visar Tykwer att även de minsta smådetaljerna kan påverka folks livsöden. Speltiden på under 80 minuter bidrar också till att höja spänningen. Om man inte har sett Spring Lola tycker jag gott man kan göra det.

Betyg: Fyra stabila pladd

District 9

Ett stort rymdskepp parkerar ovanför Johannesburg och gör hela världen konfunderad. Efter att ingenting händer på lång tid bestämmer sig sydafrikanerna för att ta sig in i skeppet, varpå de hittar flera miljoner räkliknande utomjordingar. De tas ur skeppet och blir förpassade till slummen, ständigt förolämpade och kränkta av människorna. När en statlig agent utsätts för deras bioteknik får de en allierad och kampen för sin egen frihet inleds.

Först och främst, District 9 är en sydafrikansk produktion. Alltså inte amerikansk, vilket inte bara gör att alla pratar rolig dialekt, utan även att allt känns väldigt innovativt och fräscht. Är ganska säker på att det hade krävts en man med riktig känsla för hantverk om samma film skulle utspelats i Los Angeles och samtidigt kännas trovärdig.

För även om utomjordingarna, eller räkorna som de kallas, i mitt tycke ser rätt taskiga ut lär man sig att bortse från det. Det hjälper även att filmen inleds som en mockumentär, med intervjuer och bakgrund. Även om hela inledningen kanske håller på lite väl länge, börjar filmen på riktigt när actiondelen inleds. Då blir det åka av på riktigt och känns som en smutsig och uppspeedad Aliens.

I Aliens är det utomjordingarna som är bad guys, i District 9 är det människorna. Alltså är det meningen att vi ska känna sympati för de ganska fula räkliknande varelserna, vilket går sådär. Jag har generellt rätt svårt för att ta omänskliga varelser på allvar, men genom ett fiffigt far och son-porträtt blir även jag lite mjuk inombords.

Hela historien är rätt intressant, eftersom det finns många referenser och hänvisningar till både nazisternas koncentrationsläger och Sydafrikas egna apartheidproblem. Det finns många exempel, men det gemensamma syftet och budskapet är att människan alltid sätter sin egen vinning i första hand. Det försöker filmskaparna (ledd av Peter Jackson i producentstolen) bevisa gång på gång med rätt bra resultat. Det finns en del att tänka på efter filmens slut.

På tal om slutet, jag ska inte nämna något om det mer än att det var lite för uppföljarvänligt för min del. Hade velat ha lite fler svar och kanske lite mer förklaring. Men om jag hade fått det hade jag säkert klagat på det motsatta, så jag får väl vara nöjd med det som är.

Överlag är District 9 en tänkvärd film med bra handling och riktigt intensiva actionscener. Genom att vara sydafrikansk känns det riktigt fräscht och jag ser gärna en eventuell uppföljare, trots mina invändningar mot slutet. Rekommenderas!

Betyg: Tre starka pladd

Christian Bale har problem med uttalet

Är det bara jag som tycker sånt här är dökul?

En snabbis: The Hangover

Dagen efter en svensexa i Las Vegas vaknar sällskapet upp utan sin brudgum. Med bara timmar kvar till bröllopet börjar jakten på den försvunna, samtidigt som de får återuppleva vad de gjorde under den föregående kvällen.

Inte precis världens svåraste koncept eller handling, men de roligaste filmerna är de enklaste. The Hangover är inte jätterolig, men bjuder ändå på rätt trevlig underhållning. Jag tycker speciellt första akten, innan brudgummen blir borttappad, är helfestlig. Sen är det mest bara lite småroligt.

Mike Tyson gör ett inhopp som sig själv och det är nog tänkt att vara roligt. Själv tyckte jag mest det var läskigt. Den killen kan ju inte ha mycket aktivitet kvar i sin hjärnsvamp, vilket märks rätt väl.

Betyg: Tre hyfsade pladd

Hurra för SVT Play!

Jag har gång på gång skrivit om hur bra jag tycker dokumentärfilmen Broder Daniel Forever är och uppmanat allt och alla att se den när SVT nu gång på gång kör den.

Tanken att den finns på SVT Play slog mig dock inte förrän nu. Helt otroligt!

Så spana in den här, if you’d like.