The Reader

The Reader börjar i 50-talets Tyskland och följer den femtonåriga Michael Berg, som av en slump hamnar i den betydligt äldre Hanna Schmitz lägenhet. Kärlek uppstår mellan de två och de börjar träffas regelbundet för intima sysselsättningar. Utan förvarning ger sig Hanna av och Michael tvingas gå vidare och leva sitt liv utan Hanna. Några år senare utbildar han sig till advokat och under utbildningens gång besöker studentgruppen en rättgång mot krigsförbrytare från andra världskriget. En av de anklagade är Hanna.

När man läser folks omdömen här och där är det två saker som verkar störa människor. Nummer ett är att det är en film som handlar om tyskar, men där alla talar engelska. Det hade kanske gått för sig, om inte de hade haft tysk brytning på sin engelska. Jag är i vanliga fall inte nådig med sådant, men i just detta fallet är jag faktiskt rätt förlåtande. Brytningen är rätt mild och när man väl kommer in i berättelsen var det faktiskt inget jag la någon större vikt vid. Det är väl priset man får betala om man vill ha Kate Winslet i rollen som Hanna.

Problem nummer två verkar för väldigt många vara Kates nakenhet. Man kan dela upp filmen i två delar; den intima och den allvarliga. I den intima gör vårt par egentligen inget mer än bara ligger i sängen och allt som hör därtill. I den andra är det hela rättegången och allt det för med sig. Folks klagomål ligger alltså i att den första delen är alldeles för lång och omotiverad.

Jag håller inte med. Visst hade första delen kunnat vara kortare, men jag tycker det är viktigt att visa vilket avtryck Hanna gör hos Michael. Hade man kortat ner så är jag övertygad om att även avtrycket hade minskat. Och vem har dött av lite naket? Jag klagar då inte.

Det tas upp många viktiga frågor och jag kan tänka mig att den nog berör tyskar, eller andra som tvingades in i kriget, betydligt mer än den berör mig, men jag blev väldigt tagen av just karaktären Hannas personlighet och öde.

Överliggande frågor som om människor som bara lydde order verkligen gjorde fel, trots att orderna förorsakade många människors död tas upp och hanteras på ett mycket varsamt och smakfullt sätt. Hur hanterar människan en extrem situation? Hur ska man förhålla sig till hennes agerande efteråt?

The Reader gav Winslet en Oscar, som hon absolut förtjänade. Hon är riktigt bra, men jag måste ändå säga att just den guldgubben skulle hon fått för sin roll i Revolutionary Road. Men det gör inte hennes insats i The Reader sämre. Bra, sevärd och gripande.

Betyg: Fyra stabila pladd

Julen nalkas

På många ställen märker man att julen står för dörren. Ett ställe det speciellt märks på är i filmhyllan hos alla filmställen. På senare tid har många stortitlar släppts, så som Änglar och demoner (min recension), Star Trek, Brüno (min rec) och Transformers 2. Den sistnämnda slaktade jag rätt rejält när det begav sig. För övrigt en enligt mig läsvärd text, så jag rekommenderar ett tryck här för att läsa (om man inte redan har gjort det, såklart).

Jag hade gärna sett 2012 i helgen, men min ekonomi håller tyvärr inte för det. Låter kanske lite konstigt, men så blir det ibland när man är student på heltid. Istället firas kvällen med Brüno och The Reader. Jag såg visserligen Brüno på bio, men den håller allt för ytterligare en tittning. The Reader är jag väl rätt likgiltig inför, men med världens näst bästa Kate och med alla lovord den fått hoppas jag ändå på en trevlig upplevelse.

Vem är världens bästa Kate då? Hon stavar med C och heter Blanchett i efternamn. Dock leder hon enbart på grund av fler bra filmer. Kate med K kan gå om ikväll om The Reader faller väl ut.

The Boat That Rocked

Richard Curtis är engelsmannen som ensam ligger bakom hela världens syn på just brittisk film. Kanske inte helt ensam, men klart är att när man tänker på brittisk film förekommer säkert Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning, Mr Bean och Bridget Jones-filmerna (ja, han hade sina fingrar i manuset) rätt ofta. Inte nog med det,  för några år sedan gjorde han den enligt mig ultimata feel good-rullen och tillika julklassikern Love Actually, som omöjligt kan undgå att charma den mest tjurskallade människan.

I The Boat That Rocked samlar han sina favoriter (exklusive Hugh Grant och Rowan Atkinson) och beger sig till havs för att filma berättelsen om 60-talets piratradioverksamhet. För att kunna sända och säga vadsomhelst behövdes det nämligen sändas från havs under det goda 60-talet. På en rätt risig båt befinner sig därför Bill Nighy, Nick Frost, Philip Seymour Hoffman och många andra namnkunniga skådisar.

Karaktärerna är många till antalet, men Curtis lyckas faktiskt tämja sina vänner. Det börjar lite skakande, med just skakig kamera och flummigt berättande om egentligen ingenting.

Men det tar sig. När man kommer in i det lär man sig genast att sympatisera med de genomgoda människorna, som flyr undan den hemska omvärlden genom sina närmaste vänner på båten och framförallt – musiken!

Många roliga scener och ett helt fantastiskt slut ger två timmars rätt avslappnad underhållning, där man säkert kan klaga på att den kanske är tjugo minuter för lång och egentligen är ganska innehållslös. Jag väljer dock att inte lägga vikt vid det, utan istället njuta av humorn och den välvalda musiken.

Betyg: Tre roade pladd

Bröllopsfotografen

Jag är ett hardcorefan av Smala Sussie. Drar quotes titt som tätt och framförallt; jag har sett den otroligt många gånger och jag ser fortfarande på den titt som tätt. Jag hade alltså med all rätt höga förväntningar inför Bröllopsfotografen, som ju får ses som något utav en uppföljare.

Dundersköna Pölsa är inte med i Bröllops, men det är däremot skådespelaren bakom (eller under?) Pölsas flint; Björn Starrin. Han spelar värmlänningen Robin som ställs inför ett vägskäl då bruket han jobbar på läggs ner. Medan resten av byn väntar på att bli omhändertagna och litar fullständigt på att det kommer ordna sig, bestämmer sig Robin för att ta lån (sms-lån såklart!), köpa en kamera och dra till Stockholm för att fota bröllop.

Väl i Stockholm blir han förtjust i en överklassbrud spelad av Tuva Novotny och sakta, men säkert rinner Värmland ur Robin.

Regissören Ulf Malmros visar upp en mognad när han blandar hysterisk humor med ganska allvarliga sekvenser. Kjell Bergqvists karaktär är ett utmärkt exempel där han kämpar både med sin ganska medelmåttiga karriär, samtidigt som han försöker klamra sig kvar i överklassen.

Alla karaktärer är verkligen superstereotyper, men de är gjorda med kärlek. För mig, en före detta lantlotta, finns det mycket i Värmlandsdelarna att känna igen. Inte just kärleken till Värmland, men hela livstilen. För övrigt är varje Värmlandsscen lika med hysteriskt roligt. Roligast blir det när överklasstjejen följer med till Värmland och kontraster verkligen ställs mot varann.

Tempot sjunker lite fram emot slutet, då hela kärlekshistorien ska få en ände, men det är ändå trivsamt och ingenting jag hade velat ha annorlunda. Bergqvist, Starrin, Novotny och Johannes Brost (vart har han hållit hus sedan Rederiet gick i mål?) är allihop prickfria och visar att de tillhör Sveriges skådespelarelit.

Träffsäker och tragikomisk beskriver Bröllopsfotografen bäst. En varm rekommendation och ett stort plus till att Malmros så odiskret refererar till Smala Sussie gång på gång. Sånt tycker vi hardcorefans om.

Betyg: Fyra stabila pladd

En till skitfilm att lägga i högen

Ännu en gång har man lurats av en fräck och lite vågad titel. Något inom en, antagligen förnuftet, säger: ”Pladd, du vet att det här är skit. Det låter roligt och jag vet att du hoppas att den är så dålig att det blir bra, men den här kommer bara vara dålig”. Ändå väljer man att gå emot förnuftet och likt förbannat se skiten. Ibland hittar man guldkorn, så det är väl därför man fortsätter hoppas.

Lesbian Vampire Killers är den senaste i raden.Vem faller inte för en sådan titel?

Två losers, varav den ena precis blivit dumpad och den andra fått foten från jobbet, åker ut i skogen och hamnar i problem med lesbiska vampyrer. Kampen för att överleva natten has just begun!

Att påstå att jag blev jättebesviken är att ljuga, för jag hade såklart på känn att den inte skulle vara speciellt bra. Däremot har jag sett sämre genrekollegor, vilket ändå gör att eftersmaken inte blir fullt så besk.

Betyg: Två tråkiga pladd

Daniel Gilbert – Maelstrom

Det har inte varit så mycket om musik på bloggen tidigare. Då och då har jag skrivit om hur fruktansvärt bra jag tycker Broder Daniel är och det har väl ungefär varit allt.

Som ett led i det måste jag pusha för Daniel Gilbert, som ju var med och startade BD, men som är mest känd för att Håkan Hellström tillägnat honom ”Hurricane Gilbert”.

Han har nu släppt sin debutsingel ”Maelstrom” (tryck för Spotifylänk). Med en ganska luddig sång och med sköna slingor låter det precis så som jag vill. Ser fram emot mer av den man som varit inblandad i mycket, men som sällan fått stå i förgrunden.

Tidigare i år har ju även en annan BD-are, Theodor Jensen, släppt sin  alldeles underbara ”Songbird”.

Nu är det slut på BD-pushandet för denna gång, men jag garanterar att ämnet kommer återkomma.

Bästa film år 2008 går till …

Efter att ha ratat Slumdog Millionaire som bästa film år 2008 ställde supercoola Booby den högst berättigade frågan: Vilken var då bästa filmen år 2008?

I min bok var det tre filmer som konkurrerar om den titeln. Överlag var -08 ett väldigt bra filmår, men de som motsvarat mina kriterier och krav är följande:

The Dark Knight

Kanske ett tråkigt val, men det finns egentligen inget dåligt att säga om TDK. Christopher Nolan visade med Batman Begins att superhjältefilmer är perfekt grund för stora frågor och mörker. Med TDK tar han allt flera steg längre, med frågor som om vilka friheter en självutnämnd superhjälte ska kunna ta och vilket värde människor egentligen har. Är en brottslings liv mindre värt än vanliga människors? Är en brottslings liv mer värt än ens eget?

Att Heath Ledger dessutom är bättre än vad man ens kunde föreställa sig var möjligt som Jokern är också en viktig faktor. Äntligen får Batman en riktig antagonist.

The Dark Knight är perfekt. Rakt igenom.

Burn After Reading

Jag är ett stort fan av bröderna Coen och jag är helt övertygad om att de inte kan misslyckas. Även om de inte alltid lyckats, har de likt förbaskat aldrig misslyckats. Lite motsägelsefullt kanske, men allt är inte alltid som det verkar.

I Burn After Reading är allt helt galet. Ingen vet något om någon eller något och Brad Pitt är bara korkad. Och rolig. Varenda scen med Brad innebär en stor skrattorkan. George Clooneys uppfinningsrikedom tillhör också en av många höjdpunkter.

Enligt mig ett komiskt mästerverk utan någon svag punkt. En solklar femma!

Rambo

Jag förstår om vissa tycker den fjärde Rambofilmen bara är en ursäkt för att få visa mycket våld och samtidigt håva in en jädra massa pengar.

Jag kan dock inte hålla med. Sylvester Stallone är ett geni och med hjälp av lätta medel berättar han om den gamle Rambo, som flytt till Thailand efter att hans hemland svikit honom gång på gång. Han har ingen tilltro till världen överhuvudtaget och har gett upp allt sorts hopp.

Men så kommer ett gäng missionärer fulla av hopp och vilja att förändra för nödställda människor i krigshärjade Burma. Olyckligtvis går det snett och de blir tillfångatagna.

Rambo bestämmer sig för att han inte kan sitta bredvid och titta på, så tillsammans med ett gäng tuffa legosoldater beger han sig in i Burmas täta skog för att befria missionärerna. Det blir en (utan dess like) blodig kamp där tuff verkligen skiljs från tuff och där Rambo ännu en gång tvingas göra upp med sig själv.

Det är en adrenalin- såväl som känslotripp vid varje tittning. I min bok har den allt.

Som sagt, jag förstår att andra ser bristerna. Jag ser dem också, men jag är väldigt förlåtande när det gäller Sly.

-

Man kan nog dra många slutsatser om både mig som person och min filmsmak med hjälp av dessa tre filmer, men det får någon annan stå för. Vicky Cristina Barcelona, Revolutionary Road och The Curious Case of Benjamin Button tillhör även favoriterna från 2008.

Makthaverskan har talang

Makthaverskan är ett nytt ungt band från Eriksberg här i Göteborg, med medlemmar som alla är mer eller mindre gröngölingar i musikbranschen. Ändå har de charmat till sig både studiotid och skivkontrakt. Mer än det jag precis har skrivit vet jag faktiskt inte om Makthaverskan. Något säger mig dock att det kommer bli ändring på det. Inte bara för att vi bor i samma stad, utan för att de har ordentligt med potential.

Deras självbetitlade debut är full av nybörjaroptimism med titlar på både engelska och svenska. Många har dragit paralleller till Broder Daniel och det är även därför jag först fick upp ögonen. Liknelserna sträcker sig inte längre än enkla melodislingor och ännu enklare texter som behandlar vardagliga känslor, sådant som kanske kan verka pekoralt men som för stunden kan generera obeskrivligt med ångest. Makthaverskans sångerska har kanske en lite vänligare stämma än husguden Henrik Berggren, men de har gemensamt att de snarare beskriver känslor med ord, än att de sjunger.

För det är just känslor sån här musik bygger på. Rent tekniskt kan vem som helst göra den, men utan hjärtat och viljan att faktiskt vilja förmedla något blir det ingenting. Jag vet inte vad Makthaverskan vill förmedla, men de vill likt förbannat förmedla något. Bestäm själv! I öppningslåten ”Vi var människor från början” finner jag rätt tydliga referenser till Broder Daniels ”Work”, med sin krigsförklaring mot det konventionella levnadssättet.

Makthaverskan har sina bästa skivor framför sig och om de bara kan bibehålla sin entusiasm och utnyttja sin talang kommer vi få höra storting från dem.

Mark my words.

Lyssna på Spotify genom att trycka här.

Slumdog Millionaire

En indisk film om en typisk underdogkille från slummen som av någon anledning får vara med i Vem vill bli miljonär och som slår alla med häpnad genom att svara rätt på fråga efter fråga. Frånsett alla Oscars och generellt goda ordalag är det just handlingen som hållit mig borta från Slumdog Millionaire. Det låter inte speciellt intressant helt enkelt.

Men för att få ha en åsikt måste man veta vad man pratar om, så det var helt enkelt bara att sätta sig ner och se Danny Boyles framgångssaga once and for all.

Första halvan är riktigt tråkig och rätt taskigt berättad. Jag hade enorma problem med att skilja bröderna åt när de visades som yngst. Sen undrar jag varför programledaren var tvungen att vara ond? Han nämnde att han var den enda som lyckats gå hela vägen innan. Är det av avundsjuka han gör som han gör? Är han bara ond rakt igenom? Är det djävulen? Många frågor, få svar.

Även hela kärlekshistorien, som ju filmen i mångt och mycket bygger på är riktigt tråkig. Däremot är jag rätt blödig och de sista 20 minuterna lyckas uppnå precis rätt mängd blödigt kärlekstjafs med en stor portion spänning därtill för att lyckas hos mig.

Nu är den sedd och jag kan inte på något sätt säga att jag önskar ha den osedd, för den är faktiskt rätt bra. Men bästa film år 2008? Pff! Nej du!

Betyg: Tre instabila pladd

Nazizombies och död snö

Ett gäng ungdomar åker ut till en stuga belägen uppe i de norska vinterbergen. Kallt som tusan och långt till allt vad civilisation heter är det tänkt att de ska roa sig i avskildhet. Olyckligtvis för våra norska vänner härjar ett gäng nazizombies i området.

Så efter en ganska b-betonad inledning där karaktärerna lite tafatt introduceras och en del vackra vyer över snötäckta landskap flimrar förbi, blir det alltså åka av. Filmen blir blodigare och blodigare allt eftersom speltiden tickar på och med blodmängden ökar även underhållningen.

Det är inte hysteriskt roligt, men man lyckas ändå med att hitta på rätt många sätt att ta livet av både människor och zombies. Skaparna verkar dock ha fastnat för att sätta folks tarmar i knepiga situationer.

Att uppskatta Död snö hänger förmodligen på individens smak, men den bjuder på relativt mycket underhållning och är dessutom riktigt välgjord. Bra gjort Norge!

Betyg: Tre blodiga pladd