Stardust Memories (1980)

Woody Allen visar upp en total kompromisslöshet och säkerhet i sitt filmskapande i och med Stardust Memories. Genom att göra en egen version av Fellinis 8½ visar han upp ett ironiskt porträtt av regissören Sandy Bates (spelad av Allen) med många likheter med sin egen karriär och offentliga självbild. Mottagandet när det begav sig var negativt och många uppfattade filmen som kritik och en idiotförklaring av hans kritiker och tittare. Att han själv inte förstod att det skulle bli så är lite märklig och jag kan förstå reaktionerna, men samtidigt tycker jag det är förhållandevis tydligt att han återger en fiktiv historia och gör mest narr av sin egen självbild.

Likheterna med 8½ är slående i upplägg, men då Fellini fick påminna sig själv hela tiden om att det faktiskt var en komedi han filmade (bland annat med påminnelselappar fastsatta på kameror) har Allen en mer naturlig fallenhet för komedi. Huvudpersonen i den italienska filmen har problem med att slutföra sin nionde film, i Allens handlar det om en regissör som har problem att få med sig publik, producenter och kritikerkåren på sin nya inriktning som allvarlig filmskapare, till skillnad från sin tidigare framgång som komiker. Merparten av båda filmerna utspelar sig inuti huvudkaraktärernas huvuden och speglar händelser som på olika sätt påverkat och format dem. Det jag imponeras av är att Allen egentligen bara stjäl öppningssekvensen, annars gör han upplägget till sitt eget. Hans fallenhet för komedi, som jag redan påpekat, gör att konceptet fungerar och även om det är rörigt finns det hela tiden en sorts distans och humor att finna i de smått absurda mötena med publik och olika relationer som Bates inleder.

Jag nämnde även tidigare att Allen är totalt kompromisslös i sitt förhållande till sin egen drivkraft. Han bryr sig inte om reaktioner, han gör ingenting som riskerar att avvika från den ambition han själv har satt. Känslan är att antingen gör han filmen på sitt sätt eller så gör han den inte alls, om det så innebär att det inte heller blir någon mer film efter det. Det blev det bevisligen, men frågan är om det hade blivit det om han inte hade varit så målmedveten. Att hans samarbete med fotografen Gordon Willis vid den här tidpunkten blivit så gott att de båda vågade och njöt av att utforska nya lösningar hela tiden är även det oerhört viktigt för filmen. Något de båda visat i såväl Annie Hall som Manhattan, men som tar sig ytterligare ett uttryck i den här utomordentligt snygga och märkliga filmen.

Det grundläggande temat är döden. Huvudpersonen Bates lider av en besatthet av att ingenting är bestående, att meningen med livet tidigare var att överleva men nu gått över i världsliga ting som arbets- och kärleksproblem. Trots detta är det precis vad Bates lider mest av. Han vill inte göra roliga filmer längre eftersom de inte tillför något värde, han vet inte vilken kvinna han ska välja att leva med och han får ingen större hjälp från sin omgivning. Alla han möter kommer med uppmaningen att de gillade hans ”early, funny ones”, till och med några utomjordingar som förärar filmen med sin närvaro i en galen sekvens.

Meddelande från yttre rymden: ”We enjoy your films, particully the early, funny ones”.

Att likheterna mellan karaktären Bates och personen Allen inte är så stora menar jag finns i sin förhållning till livet. Bates är oerhört pretentiös och ängslig kring sitt arbete, det är inte Allen. Han bryr sig inte om det mer än att han vill ha något att göra under dagarna, han gör inte dramafilmer därför att han känner att han måste utan därför att han vill. Han har inte heller några större problem med att bara göra renodlade komedier. Han gör helt enkelt vad han känner för på ett sätt Bates aldrig ens skulle kunna tänka sig. Detaljer som att Allens producenter spelar Bates producenter i filmen och att Tony Roberts, som medverkat i flera Allenfilmer under 70-talet, spelar en kille som heter Tony och är med i flera Batesfilmer gör bara filmen ännu mer ironisk. Men det är klart att det kan vara svårt att se förbi det om man gått på myten om Allen spelar sig själv.

Stardust Memories är långt ifrån en vanlig Allenfilm. Humorn finns där och även en del starka relationsinslag, men för min del tycker jag konflikterna och handlingen är lite väl tunna. Det gör att filmen känns aningen utdragen. Dessutom tycker jag det krävs en del förkunskap om Allens karriär för att verkligen uppskatta alla referenser som humorn i mångt och mycket baseras på. Utom tvekan är det den mest unika Allenfilmen och även den som är svårast att ta till sig. Jag har sett den några gånger nu och uppskattar den aningen mer för varje gång, men det är inte en film för alla, även om jag ändå rekommenderar den till de som gillade Fellinis 8½ eller bara gillar okonventionella filmer.

Betyg: 3/5

Mötet med utomjordingarna – min favoritsekvens:

Manhattan (1979)

Manhattan inleds med ett montage av svartvita, vackra ögonblick från just Manhattan. Woody Allens berättarröst försöker formulera öppningskapitlet på den bok han genom hela filmen försöker skriva, en bok som ska handla om hans karaktärs förhållande till staden han lever i. Flera gånger i filmen återvänder han till sitt bokskrivande och med dessa inslag förklaras och utvecklas filmen. Han säger bland annat att han vill skriva en bok om några karaktärer boende på Manhattan, som skapar sina egna problem i form av relationer och andra egentligen onödiga ting, allt för att fly den verklighet de fruktar. Detta utspelar sig en bra bit in i filmen och kan ses som en simpel metareferens, men för mig fungerade det mer som en uppenbarelse. Manhattan är en verklighetsflykt för såväl de inblandade karaktärerna som för dess tittare. Men verklighetsflykter behöver inte nödvändigtvis vara skratt och lycka bara för det.

Efter montaget (för övrigt väldigt likt den hyllning till Paris som förekommer i Midnight in Paris) börjar filmen på riktigt i form av att Isaac Davies (Allens karaktär) är på en bar tillsammans med det äkta paret Yale och Emily samt sin egen flickvän Tracy (Mariel Hemingway). Uppenbarligen hör inte Tracy riktigt hemma i den intellektuella atmosfären i den väl invigda vänskapskretsen, men det är inte det enda som skiljer Tracy från sällskapet. Hon är 17, Isaac är 42 år. De är ett par. Ändå verkar det som att ingen annan än Tracy själv reagerar på det. Synen på förhållande är uppenbarligen något annorlunda på Manhattan, vilket tydliggörs när Yale anförtror Isaac med att han är otrogen med en annan kvinna, Mary (Diane Keaton). Detta trots att han egentligen är emot otrohet, vilket han styrker med att han enbart vänstrat två, kanske tre gånger tidigare.

På en plats med så många människor och med så många relationer är det inte så konstigt att karaktärerna inte kommer till insikt i det själva, men faktum är att alla är olidligt ensamma och synnerligen egocentriska. Isaac får till exempel problem när hans före detta fru (Meryl Streep i en liten men viktig roll) skriver en bok om deras äktenskap. I den berättar hon att Isaac kunde bli oerhört nedtyngd av tanken på att han kommer dö en dag, men att själva problemet mest låg i att världen skulle få klara sig utan honom. På den nivån är det, han är ett enormt ego och en vilsen själ, raka motsatsen till den oskyldiga och relativt obekymrade Tracy

Mary, kvinnan som Yale vänstrade med, är även hon en kvinnlig kopia av Isaac. Hon är rotlös och egentligen rätt identitetslös, men gömmer sig bakom en intellektuell fasad med referenser till europeisk film och konst. Det är tydligt att hon lever i stunden, något hon också intygar när hon insiterar på att hon vill få ihop sitt liv, men inte klarar av att planera för mer än en vecka i taget. Trots att hon skadas av det i långa loppet så inleder hon affärer med gifta män, antagligen för att hon gillar den intensiva känslan av uppskattning. Det tar slut även med Yale, varpå hon och Isaac inleder ett förhållande.

Det har varit många namn fram och tillbaka i den här texten, men jag vill betona att i denna relativt smala umgängeskrets som vi för följa en kortare period så hinner Isaac göra slut med Tracy, bli kär i Mary som i sin tur gjort slut med Yale, som ändå funderat på att lämna sin i övrigt älskade fru. Mary och Isaac varar inte heller så länge, varpå Isaac inser att det är Tracy han vill ha. Under detta kaos av relationer står Tracy som den enda mogna rösten när hon säger ”om du verkligen vill vara med mig hade du väntat, jag blir bara borta i sex månader, lita på mig” (hon ska till London och plugga) till Isaac efter att han sprungit genom halva Manhattan för att stoppa henne. Sanningen, som Isaac förmodligen också inser, är att han inte vill ha henne mer än någon annan. Han vill bara ha sällskap tills han hittar någon annan. Så där står den 17-åriga Tracy framför den kärlekskranke 42-åringen Isaac och inser att han är för omogen för henne.

En fenomenal final i sig men som verkligen lyfts av den bästa skådespelarinsatsen av Allen till dagens datum. Dessutom är det förmodligen den enda gången han har spelat en osympatisk och så okänslig person, som Isaac Davies faktiskt är. Han ser bara till sitt eget bästa och ser inga tvivel i att utnyttja den unga Tracys lättcharmade uppmärksamhet. Faktum är att Allen var oerhört missnöjd med filmen och försökte få den stoppad. Han påstår själv att det var för att han inte var nöjd med hur den blev, men jag tror även han var lite skeptisk till sin egen framtoning. Oavsett så är det en unik demonstration av Allens stora skådespelartalang, som jag inte har sett till lika stor grad i någon av hans övriga filmer.

Jag har faktiskt väntat med att se Manhattan ett bra tag, nästan undvikit det. Jag vet egentligen inte varför, men jag har sett den några gånger innan och kan den förhållandevis väl. Därför var det med stor glädje som jag insåg att bara några minuter in i filmen så är jag totalt avslappnad. Filmens ”mjuka” foto, som inte är något annat än helt fantastisk, och Gershwins musik (som jag inte ska lura någon att jag lyssnar på i andra sammanhang) är ren och skär terapi. På samma sätt som Annie Hall fungerar som en 90 minuters virvelvind, på samma sätt är Manhattan en lika lång avslappningskur.

Betyg: 5/5

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Det finns två sätt att göra en remake på. Antingen gör man en bokstavlig remake eller så gör man något eget av det. Det sistnämnda går att utföra i olika grader, men att till exempel lyfta handlingen till ett annat land är ett sätt. Så är fallet i Hollywoods tappningar av Infernal Affairs och The Ring, för att nämna två moderna och tydliga exempel. På det sättet slipper man språkproblem framförallt, men ursprungsmaterialets känsla och stämning går lätt förlorad. Det har David Fincher tänkt på, därför har han förlagt handlingen av The Girl with the Dragon Tattoo (Män som hatar kvinnor, alltså) i Sverige. Han använder kända skådespelare, men också lokala förmågor. Han har gått in så hårt i detaljerna att det knappt finns något som inte är svenskt förutom de kända amerikanska skådespelarna som förärar filmen med sin närvaro. Kolla bara in Loka-burken på bilden ovan. Hög detaljnivå, minst sagt.

Han har försökt få skådespelarna att prata svengelska, utan direkt framgång. Daniel Craig tyckte det var löjligt och körde på sin vanliga dialekt, ett förhållningssätt även Fincher borde tagit lärdom av. Vissa karaktärer pratar klockren engelska, andra mer svenska än engelska och Lisbeth Salander någon sorts finsknederländsk engelskbrytning. Jag trodde Tarantino en gång för alla etablerade att en karaktärs ursprungsspråk är lika viktigt som något annat i Inglourious Basterds, men låt gå. Däremot fungerar inte denna hybrid, för så fort jag slängs in i den spänning som ändå finns slängs jag omedelbart ur densamma när Lisbeth av någon outgrundlig anledning säger ”hejhej” istället för ”hallå”. Låt gå för många svenska skådespelares dåliga engelska, men lika illa är det när de som valt flytande engelska måste staka sig så fort udda svenska namn ska uttalas. En småsak kan tyckas, men dialog är lika relevant som något annat i sådana här sammanhang.

Jag vill inte jämföra med varken böckerna eller den svenska filmen (som inte heller var någon höjdare) allt för mycket, men faktum kvarstår att jag ändå har läst och sett dem. Jag kan historien och det gör ju naturligtvis att det är lite svårare att uppnå spänning. Men det gör också att jag vet hur allt hänger ihop. Därför blir jag lite besviken av att den här nya tappningen är så slätstruken. All den spets som ändå finns i ursprungsberättelsen är nästan helt borta. Sen verkar inte manuset vara riktigt på det klara med vad som är viktigt i berättelsen. Är det Salander, Blomqvist eller Vanger? Det ingen klar uppfattning om hur allt hänger ihop. Detta tillsammans med att den så kallade Wennerströmsaffären får alldeles för mycket speltid i förhållande till vad som är relevant för filmen gör mig aningen splittrad.

Detsamma gäller för Lisbeth Salander. Ingenting av det maktförakt och den enorma sociala inkompetens hon består av framkommer, mer än att hon har haft det tufft och har tatueringar. Då hjälper det föga att hon blir våldtagen och utnyttjad när hon ger tillbaks med precis samma mynt utan vidare förklaring. Hämnd som motiv fungerar inte för mig. När det finns ett relativt gott karaktärsporträtt att hämta ur böckerna, varför utnyttjas inte det? Dessutom är Rooney Mara som Salander en rätt blek bekantskap (i dubbel bemärkelse). Förutom att hon framställs som något av en actionhjälte blir hon dessutom kär i Blomqvist på ett sätt som inte alls går stick i stäv med den person hon egentligen är. Åtminstone så som jag tolkar hennes person.

Skralt sett blir jag lite förvånad över att Fincher lagt så mycket energi på den här filmen för att få ut så lite. Det enda som han lyckas göra till något eget är titelsekvensen som i sedvanlig stil är snygg. Annars ger The Girl with the Dragon Tattoo inte mycket som inte redan har sagts. Låt vara att den är snygg och stundtals blixtrar till ordentligt, men varför inte göra något eget av det? Det här hade vem som helst kunnat göra. Jag håller till och med den svenska versionen som aningen bättre just därför att den känns tajtare, om än knappt, och mer geniun.

Att slutet är så utdraget och sett till sitt sammanhang totalt meningslöst gör att jag faktiskt känner en bitter eftersmak, som dock räddas av att Craig som Blomqvist fungerar väldigt bra och att filmen rent tekniskt är nästan prickfri.  En grej jag inte kunde sluta tänka på var att Craig stundtals bar glasögon, vilket fick mig att fundera kring om han googlar upp ”köpa linser” titt som tätt. En parentes i dess sanna bemärkelse. Åter till filmen, vissa moment är väldigt bra och hade filmen avslutats på ett vettigt sätt, utan tvetydiga kärleksbudskap och meningslösa turer runt om världen hade jag varit mer nöjd. Nu är jag rätt grinig, men när jag försöker se förbi det så är det en gedigen deckare. Det måste ändå sägas.

Betyg: 3/5

All the King’s Men (1949 & 2006)

All the King’s Men är ursprungligen en roman av Robert Penn Warren publicerad 1946. Den fick Pulitzerpriset året efter och filmatiserades så tidigt som 1949. Filmatiseringen vann Oscar för bästa film och borde således anses som en klassiker, men ändå har det i min värld talats tyst om den. Inte ens när den fick en remake år 2006 med Sean Penn i huvudrollen blev det något större pådrag. Därför passar det sig utmärkt att den här j-vla filmbloggen, som ju har ett erkänt förflutet med politiska filmer, tar ett strupgrepp på båda dessa och reder ut hur det egentligen ligger till.

Båda filmerna följer romanen väl och kretsar således kring sydstatsguvernören Willie Starks väg mot makten och agerandet vid den under 1930-talet (även om den senare filmen förlagt handlingen till 50-talet istället). Berättandet sker ur Jack Burdens perspektiv, en politisk reporter som tror så starkt på Stark att han säger upp sig när tidningen stödjer motståndaren. Han får så småningom jobb hos Stark som dennes närmaste man och blir då en utmärkt kikare in i organisationen som snabbt äts upp av maktgirighet och korruption. Burden inser detta men kan inte frånse från det faktumet att väljarna ändå älskar sin guvernör, mycket på grund av hans tydliga populism och frikostiga valfläsk. Hur mycket ondska är lite godhet är värt? Skadas man av det man inte vet? Dessa frågor och många liknande ställer sig både filmerna och Burden.

All the King’s Men (1949)

Som ofta i fallet med äldre filmer så sätts handlingen igång med detsamma. Inom bara några minuter har alla filmens viktiga konflikter och karaktärer presenterats. Genom flera montagescener med voice-overs berättas Starks framfart i delstaten, inte genom att visa så mycket av hans retorik utan mer fokus på jublande folkmassor. Denna metod används flera gånger då berättelsen ska röra sig framåt i tiden.

Broderick Crawford som Stark fick en guldgubbe för sin insats och det är både välförtjänat och förståeligt. Även om han saknar en del i trovärdighet och rör sig väldigt nära överspel, vilket också kan bero på att karaktären är skriven på det viset, så förstår man att den här gubben inte viker sig för någon. Och finns det något bättre sätt att visa att någon är maktgalen på än att låta honom sy upp rockar med sina initialer i guld på bröstet? En typisk men charmig galen-gubbe-roll.

Jack Burden är idealisten i det hela och ser visserligen igenom Starks populism rätt tidigt, men tror ändå hårt på sin chef. När han får ärendet att leta upp något förödmjukande i den domare som vill åtala Stark gör han det med vemod, samma man var nämligen en stark fadersfigur för honom under uppväxten, men lojaliteten mot Stark är så stark (no pun intended) att han ändå utför uppdraget. Något som får konsekvenser för alla inblandade.

Det är inte bara Crawford som är farligt nära överspel, det kan sägas om de flesta inblandade. För att visa att det är allvar får till exempel en kvinna i Starks stab erfara då hon flera gånger blir bokstavligt talat omruskad som en champagneflaska i ett försök att visa männens frustration. Stackars kvinna. Trots detta och användandet av en minst sagt tydlig symbolik så fort tillfället ges (rocken med initialer till exempel) så hjälper det ändå till att skapa en stämning och förståelse för hur det ligger till. Det är inte svårt att förstå folkets kärlek till Stark, han säger ju att han ska ge folket det de vill ha, på samma sätt som det är fullt förståeligt att Burden tvekar kring sin lojalitet – i viss mån ger ju Stark folket det de vill ha. Sen hur mycket som går ner i hans egna fickor och alla skandaler som han mörkar, det behöver ju inte spela någon roll.

De vanliga väljarna, den så kallade väljarflocken, porträtteras inte på ett alltför smickrande sätt. De fattar inte bättre än att de följer den som säger det som låter bäst oavsett verklighetsgrund, enligt sann populism. Allt detta tillsammans med den uppenbara korruptionen fick John Wayne, som blev tillfrågad att spela Stark, att bli rosenrasande och skriva ett långt brev till producenten och regissören Robert Rossen där han bad honom stoppa upp manuset någonstans. En sann patriot, den där Wayne. Ironiskt nog var han också nominerad för bästa huvudroll samma år som Crawford vann guldgubben för rollen Wayne tackade nej till.

All the King’s Men har vissa brister, men är ändå väldigt tydlig i sina avsikter. Det gör att jag är förlåtande och snarare anser att den stärks av att den är så tydlig. Crawford har en nästan Orson Welles-lik närvaro som Stark och gör sig alldeles utmärkt som skitstövel. Allt som allt är filmen, i sann tidsanda, väldigt charmig. Vi blir till och med förärade med en liten biljakt mitt uppe i allt.

Betyg: 4-/5

All the King’s Men (2006)

Steven Zaillian verkar vara mannen Hollywoodproducenter ringer när de vill göra påkostade filmer av böcker. Han har skrivit manus till såväl Schindler’s List och Hannibal som högst aktuella The Girl with the Dragon Tattoo. Samtliga dessa har blivit mer eller mindre lyckade, vissa mer än andra, men han verkar veta hur man gör. Därför förstår jag tankegången när han satte tänderna i All the King’s Men, en förlaga som bevisligen går att göra en bra film på. Inte så svårt att locka pengar och stora namn då kan jag tänka mig. Av någon anledning har även Zaillian intagit platsen i regissörsstolen och här någonstans börjar jag ana att något är fel.

Att en bra manusförfattare inte nödvändigtvis blir en bra regissör är naturligtvis ett självklart faktum. Men det är förbryllande att Zaillian inte ens lyckats påta ihop ett hyggligt manus. Avsikten ska ha varit att göra en version mer trogen till Penn Warrens bok än 1949 års filmatisering var och eftersom jag inte har läst den kan jag inte uttala mig kring om han lyckades med det, men en så slätstruken berättelse han har fått ihop förvånar. Zaillian hävdar att han inte ens sett den gamla filmen och det tvivlar jag inte på. Men han kunde lärt sig en del på att ha gjort det.

Sean Penn spelar Stark denna gången och är inte riktigt lika larger than life som Crawford (inga rockar med guldinitialer här inte), men han gör till en början en mer mänsklig tolkning. En vendetta mot maktens män skapas och är relativt trovärdig. Det tar ett tag för honom att finna sitt kall, att övertyga sin omgivning om att han är på allvar. När han väl gör det är det med ett gäng tal som är högljudda och entusiastiska, inte motiverande och förtroendeingivande. Penn sätter sedan karriärrekord i överspel när han, med högt skurna byxor och flackig blick försöker suga in publiken med yviga rörelser och starka ord. Det fungerar inte. Det ser mest löjligt ut.

Jude Law spelar Jack Burden och är liksom Penn utrustad med en märklig sydstatsdialekt, som man dock vänjer sig vid rätt snabbt. Hans roll består även här mest av berättande och är tänkt att vara publikens sändebud i korruptionens centrum. Det är bara det att det inte känns så. Det finns nämligen ingen större korruption att prata om. Filmen visar knappt konsekvenserna av det Stark gör, inget vanligt folk syns, utan allt bara utgår från att han är ond och att folk inte fattar bättre. Här ställer jag mig också frågande till ändringen av utspelningstid, från depressionens mer desperata 30-tal till det förhållandevis välbeställda 50-talet. Att folk tar efter en populist som Stark i dåliga tider är ju inget annat än förståeligt.

Filmen floppade rejält när det begav sig, drog bara in 9 miljoner av de 55 miljoner dollar som den kostade att göra. Dessutom föll den helt ur Oscarsracet, något det märks tydligt att man är ute och fiskar efter. Zaillian har själv sagt att han är helt oförstående till filmens uteblivna framgång och det får tala för honom, men jag ser en film med en bra berättelse som totalt slarvas bort. Först i ett dåligt manus, sedan med oinspirerat regisserande och slutligen (som en följd av föregående) underpresterande av skådespelare som är erkänt duktiga i övrigt. Det blev helt enkelt fel på alldeles för många avdelningar.

Betyg: 2/5

Being There (1979)

Being There var från den stund han läst klart boken av Jerzy Kosinski det enda Peter Sellers ville göra som film. En historia om en man som helt saknar karaktär och svarar på all kontakt med omvärlden genom att bara vara vänlig och repetera sånt han hört andra säga, inte genom att göra sig till med något som inte är han själv. Inte långt ifrån Sellers egen personlighet, som om man ska tro olika källor bestod så mycket av hans påhittade karaktärer att han själv inte ens hade speciellt bra koll på vem Peter Sellers egentligen var. Att få göra filmen var dock svårt på grund av hans begränsade framgångar i USA, men till slut fick han igång projektet. Dessutom med Hal Asbhy (som ju gjort den fenomenala Harold and Maude tidigare) som regissör.

Sellers spelar Mr Chance, en trädgårdsmästare som aldrig lämnat den trädgård med medföljande hus som han skött om i hela sitt liv. När den kvinnliga arbetsgivaren avlider blir han avhyst från tomten och tvingad ut i den riktiga världen. Med ett packe fina kostymer ger han sig ut på gatorna och hamnar av en ren slump hos en rik familj med goda kontakter till exempelvis USA:s president. Alla Mr Chance träffar påverkas och verkar komma till insikt i flera viktiga frågor, till och med självaste presidenten. Trots att allt Chance gör är att prata om sina växter och hur man bäst sköter en trädgård. De flesta tolkar det som att han pratar i metaforer och läser in det de själva vill i hans tvetydiga svar. Man kan säga att Chance blir som en spegel för sin omgivning, han reflekterar bara sånt som omgivningen redan vet men ändå inte kommit till insikt i.

Tempot är lågt och balansgången mellan humor och tragedi hanteras på ett lysande sätt. Det är många som har fått för sig att det här ska vara en ren komedi, men så är verkligen inte fallet. Trots det ansåg någon att det var en bra idé att avsluta filmen med en bloopersekvens till eftertexterna där Sellers får hela filmteamet att brista ut i skratt. Sellers själv blev rasande när han upptäckte det och krävde att sekvensen skulle tas bort. Enligt vad jag har läst så lyckades han, men på min dvd var den kvar. Det är en trist parentes i en film som verkligen manifesterar Peter Sellers enastående skådespelsförmåga. Det här blev hans näst sista film då han dog året efter endast 54 år gammal. Trots den unga åldern så känns han faktiskt äldre i rollen som Chance. På något sätt känns det som att han är medveten om att det här är sista chansen att verkligen visa världen, att göra något sannerligen meningsfullt. Det lyckas han med.

Slutet sätter en perfekt ton på upplevelsen och gör att man inte glömmer av Being There och Mr Chance i första taget. Alla borde ha någon som honom i sin omgivning, inte bara för det trevliga sällskapets skull utan även för den egna tankeverksamhetens bästa. Man kan jämföra honom med en stressboll. Prata med honom i hur upprört tillstånd som helst, med tillräckligt lång tid så lugnar han ner dig. Allt genom att bara prata om sina växter och återupprepa självklarheter.

Betyg: 4/5

Interiors (1978)

Efter den enorma framgången med Annie Hall kan man ju tycka att Woody Allen borde ha varit nöjd, att han lyckats göra något helt unikt i en genre som allt för ofta använder samma manusmallar och sällan prövar nya grepp. Allt detta samtidigt som han faktiskt lyckades nå ut till publiken. Men var han nöjd? Så var icke fallet. Han ansåg fortfarande att han var underordnad skrattet, även om han släppt på de spännbanden en aning i och med Annie Halls mer relationsdrivna handling. Hans sanna kall, åtminstone då, var att göra en meningsfull film som faktiskt förmedlar något till skillnad från det han gjort tidigare i karriären.

Interiors är därför raka motsatsen till Annie Hall. Det är ingen komedi. Allen själv finns inte med som skådespelare (för första gången i sin regikarriär) och det är något som oavsett film alltid genererar åtminstone några kvicka, skrattframkallande repliker. I själva verket är det svårt att hitta något över huvud taget att skratta åt i Interiors. Jag tror inte ens någon av karaktärerna drar på smilbanden i filmen. Men så är vi ju inte här på jorden för att skratta.

Filmen följer en välbeställd och intellektuell New York-familj som styrs av den äldre mamman Eve (Geraldine Page). Hon finansierade makens juristutbildning, som så småningom ledde till familjens stora förmögenhet, och har på många sätt format familjen. Maken Arthur (E. G. Marshall) är på intet sätt missnöjd med detta, han betalar tillbaks genom att vara trogen och lojal, men känner ändå att han på livets höst vill göra något för sin egen skull. Därför säger han helt enkelt att han vill lämna Eve på något som han kallar ”trial separation”. Det framgår tydligt att hon är känslomässigt labil och hela familjen bävar för konsekvenserna av faderns beslut, allra minst han själv. För honom är det dock ingen prövoseparation. Han vill bli fri.

Temat att skiljas utan illvilja går att hitta även i Allens egna Husbands and Wives, men även den resterande familjens relationer går att finna paralleller till i Hannah and Her Sisters. I den filmen är det tre systrar med relationsproblem, men även här återfinns samma tema. Min poäng är att Allen måste ha varit väldigt engagerad av den här berättelsen då han använt beståndsdelar ur den långt senare i sin karriär.

Systrarna har alltså inte bara sin mamma att tänka utan även de egna relationerna. Lättare blir det inte av att fadern rätt omgående träffar en ny kvinna med det kitschiga namnet Pearl (Maureen Stapleton) som han dessutom bestämt sig för att gifta sig med inom snarast. Filmen kulminerar därför med ett bröllop där det blir gott om både tårar och elände, till och med lite dans. För om det är någon som ler så är det faderns nya kvinna, totalt ointresserad av psykologi, konst och litteratur som hon är. En av de bästa stunderna är när systrarna med tydlig nedlåtenhet och översittarattityd diskuterar ämnen som denna glada och genomtrevliga kvinna uppenbarligen inte varken förstår eller hyser så stort intresse för. Faderns reaktion på detta låter inte vänta på sig och en sorts ånger märks bland syskonen, men samtidigt känner åtminstone jag med dem åtminstone en aning. Inte för att det är något fel på den nya bekantskapen, men bröllopets påverkan på modern och att den nya kvinnan är den totala motsatsen, det kan vara lite mycket att acceptera på så kort tid.

Utan att veta hur duktig Allen är på den här typen av filmer och med bara vetskapen av att han gjort mestadels snubbelfilmer och en väldigt lyckad pratfilm tidigare är det oerhört imponerande att se hur trogen han är sin egen agenda. Han vill inte underhålla, han vill beröra. Han låter kameran ligga kvar och drar ut på scenerna, allt för att fånga känslor och uttryck. Jag tror dessutom inte det finns en enda inklippsbild i hela filmen. Tempot är långsamt och fotot är mestadels mörkt, stämningen blir därefter. Med lite friskare ögon är det lätt att klaga på att karaktärerna är många och att de inte riktigt får utrymme att verkligen utvecklas, samt att de pratar på samma sätt. Dessutom tycker jag han är lite övertydlig, han vågar inte riktigt lita på sina skådespelare och sin berättelse så mycket som han senare i karriären gjort till sitt signum.

Interiors är en sådan film som kan verka omöjligt seg till en början, en sådan som inte tar sig eller dig någon vart, men innan du vet ordet av det så är du fast. Så kände jag. Det här var första gången jag såg den och jag fann mig verkligen totalt involverad i filmen mot slutet, en känsla som tog sin lilla tid att få in. Bröllopet och hela slutdelen med skådeplats vid ett stort strandhus i ett osedvanligt blåsigt och kallt The Hamptons är ett av de mest hjärtskärande ögonblicken i hela Allens karriär och ett jag verkligen kommer bära med mig. Kortfattat kan man beskriva den som Allens försök att göra Ingmar Bergman, men det är orättvist att säga så eftersom det är så uppenbart att det är precis så här han vill göra sina filmer. Han lyckas dessutom väldigt väl med det.

Betyg: 4/5

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

Ordinary People (1980)

Ordinary People handlar om en vanlig familj som splittras och oroas av att sonen Buck nyligen omkommit i en seglingsolycka. Familjemedlammarna har olika sätt att hantera denna förlust på. Brodern Conrad klandrar sig själv för olyckan och försöker så småningom ta livet av sig (utan framgång). Pappa Calvin (Donald Sutherland) oroar sig för Conrad och känner även han en skuld, dels på grund av att han inte stoppade Conrads självmordsförsök, men även för att familjens sammanhållning är nästan obefintlig. För mamma Beth, som är kyligare än is mot Conrad, ligger fokus på att fortsätta som vanligt. Hon kämpar för att hålla fasaden uppe så att det ska verka som att hon lever ett perfekt liv. Inga problem lämnar dörrkarmen då risken för att grannarna kan misstänka att något är fel är alldeles för påtaglig. Med andra ord, det finns sprickor hos familjen Jarrett.

Conrad är både intelligent och klipsk, men samtidigt vansinnigt tafatt och tillsynes likgiltig inför det mesta. Genom möten med en psykolog (som mamman givetvis sätter sig emot) luckras sakta hans medvetande upp och saker han hållit inom sig kommer upp till ytan. Istället för att lägga allt fokus på att tygla sina känslor släpper han lite på banden då och då vilket leder till riktiga raseriutbrott. Det i sin tur gör att pappan känner sig ännu mer skyldig. Mammans förslag på lösningen är att åka på semester utan Conrad. Alla tre myllrar av känslor, men ingen pratar med varann om det. Slutligen blir det som orsakar mest smärta och sorg inte förlusten av framlidne sonen utan rädslan för att prata med varandra. Denna gå-som-katten-kring-het-gröt-metodik gör att ett slutgiltigt utbrott kryper närmre för var dag som går.

Psykologen (utmärkt spelad av Judd Hirsch) får även besök av pappa Calvin, vilket hjälper denne att rota lite i sitt undermedvetna. Berger spelar en avgörande roll för hela familjen och det är också scenerna på hans mottagning som är de starkaste. Han manar fram både far och sons känslor, inte sällan genom provokationer. Denna islossning, hos framförallt Conrad, kändes lika befriande för mig som tittare som jag tänker mig att det måste gjort för karaktärerna i filmen.

För mig är Ordinary People lika mycket en film om tonårsångest och den medföljande känslan av utanförskap och missförstånd, som det är en om livet som förälder och att leva i äktenskap. Ovanpå allt detta ligger ett tungt sorgearbete som lägger sordi och tung stämning på varje scen. Timothy Hutton som sonen Calvin är helt fantastisk på att uttrycka denna sorg då han nästan aldrig ser glad ut. Han har alltid ett bekymrat ansiktsdrag, vilket även präglar fadern. Donald Sutherland gör i sin tur den bästa rollen jag har sett honom i. Dessutom en av få roller som ”normal” människa han, mig veterligen, har gjort.

Ordinary People fungerade som en knytnäve i magen på mig. Det är oerhört sällan jag har stött på en film som på ett genuint och ärligt sätt lyckats beröra mig på ett så starkt och effektivt sätt. En film om både det lilla och det stora, men framförallt om det vanliga livet. Det är lätt att ta självklarheter för givet, men en dag vänds allt upp och ner. Hur man hanterar det finns det lika många svar på som det finns olika sätt. Det visar inte minst familjen Jarrett. En suverän och synnerligen imponerande regidebut av Robert Redford.

Betyg: 5/5

Ännu ett nytt år

Bloggens ursprungstitel och allra första header.

Nu när årsräknaren har slagit över till 2012 innebär det att den här bloggen, den här j-vla filmbloggen, går in på sitt tredje levnadsår. Det trodde jag aldrig när jag i april -09 skrev några rader om nonsensfilmen K-9. Sen dess har bloggen bytt namn (The Curios Case of Addepladde var ursprungsnamnet) och tagit sin tid för att verkligen hitta sin egen skepnad. Denna skepnad hittade jag på riktigt förra året. Ett år med en hög inläggsfrekvens, skenande visningsstatistik och mängder med intressanta kommentarer och diskussioner.

Mitt uppe i allt detta kände jag ändå att min roll som tyckare inte riktigt klädde mig. Att se en film och sitta och tänka på formuleringar och skarpa åsikter under tiden förtog en del av glädjen som filmtittande ändå är för mig. Bloggåret -11 blev därför lite avslaget. Visningsstatistiken höll sig konstant och ni ska veta hur glad jag blir av att det varje dag ramlar in folk här, oavsett hur sällan jag har uppdaterat, men samtidigt har jag känt det som att världen inte behöver veta vad jag tycker om de mest populära filmerna just nu. Det finns så många andra som gör det på alldeles lysande sätt, så jag har istället försökt hitta mig själv. Polanski har fått känna på den här j-vla bloggen, likväl som det Woody Allen-maratonet jag så länge har velat göra. Det kommer bli mer sånt. Mer djupdykningar, mer filmer som jag finner intressanta att skriva om mer än nödvändigtvis de jag senast har sett. Av den anledningen kommer det bli texter om många bra filmer, inte så många sågningar. Så har jag försökt förhålla mig till bloggandet det senaste och för min del har det fungerat bra. Av alla filmer jag har recenserat så är det faktiskt bara fem stycken som har fått lägsta betyg.

Man kan alltså säga att när bloggen gick som bäst fick den en identitetskris. Nu är den förhoppningsvis mer vis och inte lika fåfäng, vilket kommer resultera i en god fortsättning även detta år. För som sagt, visningsstatistiken är näst intill konstant och har egentligen inga dalar. Det tar jag som ett tecken på att jag har hittat ett koncept som uppskattas. Dessutom tycker jag det är väldigt roligt att skriva, även om själva inspirationen ibland behöver lite knuffar för att komma igång. .

Vi avslutar med lite statistik från tiden som har varit.

Totalt antal inlägg sedan starten: 584 st (inklusive detta)
Totalt antal kommentarer: 3 557 st
Totalt antal visningar (när detta skrivs): 62 949 visningar

Mesta lästa inlägg år 2011: Ett gammalt inlägg om Mask. Förmodligen beror det på bildsökningen på Google har varit gynnsam för min del.
Mest kommenterade inlägg någonsin: Bottle Rocket (även om flertalet är skrivna av mig)
Mest aktiva kommenterare enligt min statistik: Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord med 141 kommentarer. På andra plats finner vi Filmitch på 103 kommentarer. Jag vet inte under vilken tidsrymd detta gäller för, men ett stort tack till er båda och till alla andra som frekvent kommenterar här.

I morgon blir det en hyllning av ett sant mästerverk som alldeles för få har sett. Efter det är det dags för nästa del av Woody Allen-maran. Sen kanske det blir lite listor också. Hur som helst, nu är vi igång! Häng med mig och mina filmer på ett ännu ett år av vandring i den magnifika filmdjungeln.

Lock Stock and Two Smoking Barrels (1998)

Ett brittiskt kompisgäng har tillsammans skrapat ihop 100 000 pund, som de tänker satsa på illegalt kortspel. Då Eddie är en sjuhelsikes kortspelare, som född för att spela poker, är de säkra på att vinna. Kortkvällen slutar dock med katastrof och när Eddie lämnar spellokalen är han skyldig en halv miljon till en kille med det respektingivande smeknamnet Harry the Hatchet.

Kortspelandet triggar igång ett händelseförlopp som innehåller allt från antika vapen till den stenhårda före detta fotbollsspelaren Vinnie Jones debut på vita duken. Bland annat. Det händer mycket samtidigt i Lock Stock och det är lätt att bli förvirrad. Ritchie, som förutom att regissera även skrivit manuset, lyckas dock hålla ihop påsen. Trots det massiva händelseförloppet tappar han aldrig bort tittaren, utan man är hela tiden med. Det man inte förstår får man så småningom svar på.

Det enda Ritchie saknar är förmågan att ta tillvara på vissa scener. Det är lätt att han vill lite för mycket, vilket gör att filmen egentligen aldrig stannar upp. Det är bra på det viset att handlingen förs framåt i kvick takt, medan det är dåligt på det viset att det kan vara lite svårt att leva sig in i filmen.

Om man lyckas komma in i det går man en mycket trevlig upplevelse till mötes. Manuset är fyllt av fyndig dialog, med gott om svordomar, drog och våld. Det sistnämnda sparas inte på och det är imponerande att se hur väl Ritchie hanterar actionscener, med tanke på att det är hans första film och med den ändå relativt begränsade budgeten han förfogade över.

Guy Ritchie gör en storstilad debut, där han tar Tarantinos koncept med gansterhandling kombinerat med vågad dialog till sig och gör en brittisk actionfylld komedithriller som i sig känns synnerligen unik. Att konceptet så här, över tio år senare, känns urvattnat är en helt annan sak och inget den här pärlan skall tyngas ner av. 

Betyg: 4/5

Slutligen vill jag önska alla mina läsare ett gott nytt år!