
Woody Allen visar upp en total kompromisslöshet och säkerhet i sitt filmskapande i och med Stardust Memories. Genom att göra en egen version av Fellinis 8½ visar han upp ett ironiskt porträtt av regissören Sandy Bates (spelad av Allen) med många likheter med sin egen karriär och offentliga självbild. Mottagandet när det begav sig var negativt och många uppfattade filmen som kritik och en idiotförklaring av hans kritiker och tittare. Att han själv inte förstod att det skulle bli så är lite märklig och jag kan förstå reaktionerna, men samtidigt tycker jag det är förhållandevis tydligt att han återger en fiktiv historia och gör mest narr av sin egen självbild.
Likheterna med 8½ är slående i upplägg, men då Fellini fick påminna sig själv hela tiden om att det faktiskt var en komedi han filmade (bland annat med påminnelselappar fastsatta på kameror) har Allen en mer naturlig fallenhet för komedi. Huvudpersonen i den italienska filmen har problem med att slutföra sin nionde film, i Allens handlar det om en regissör som har problem att få med sig publik, producenter och kritikerkåren på sin nya inriktning som allvarlig filmskapare, till skillnad från sin tidigare framgång som komiker. Merparten av båda filmerna utspelar sig inuti huvudkaraktärernas huvuden och speglar händelser som på olika sätt påverkat och format dem. Det jag imponeras av är att Allen egentligen bara stjäl öppningssekvensen, annars gör han upplägget till sitt eget. Hans fallenhet för komedi, som jag redan påpekat, gör att konceptet fungerar och även om det är rörigt finns det hela tiden en sorts distans och humor att finna i de smått absurda mötena med publik och olika relationer som Bates inleder.
Jag nämnde även tidigare att Allen är totalt kompromisslös i sitt förhållande till sin egen drivkraft. Han bryr sig inte om reaktioner, han gör ingenting som riskerar att avvika från den ambition han själv har satt. Känslan är att antingen gör han filmen på sitt sätt eller så gör han den inte alls, om det så innebär att det inte heller blir någon mer film efter det. Det blev det bevisligen, men frågan är om det hade blivit det om han inte hade varit så målmedveten. Att hans samarbete med fotografen Gordon Willis vid den här tidpunkten blivit så gott att de båda vågade och njöt av att utforska nya lösningar hela tiden är även det oerhört viktigt för filmen. Något de båda visat i såväl Annie Hall som Manhattan, men som tar sig ytterligare ett uttryck i den här utomordentligt snygga och märkliga filmen.
Det grundläggande temat är döden. Huvudpersonen Bates lider av en besatthet av att ingenting är bestående, att meningen med livet tidigare var att överleva men nu gått över i världsliga ting som arbets- och kärleksproblem. Trots detta är det precis vad Bates lider mest av. Han vill inte göra roliga filmer längre eftersom de inte tillför något värde, han vet inte vilken kvinna han ska välja att leva med och han får ingen större hjälp från sin omgivning. Alla han möter kommer med uppmaningen att de gillade hans ”early, funny ones”, till och med några utomjordingar som förärar filmen med sin närvaro i en galen sekvens.
Meddelande från yttre rymden: ”We enjoy your films, particully the early, funny ones”.
Att likheterna mellan karaktären Bates och personen Allen inte är så stora menar jag finns i sin förhållning till livet. Bates är oerhört pretentiös och ängslig kring sitt arbete, det är inte Allen. Han bryr sig inte om det mer än att han vill ha något att göra under dagarna, han gör inte dramafilmer därför att han känner att han måste utan därför att han vill. Han har inte heller några större problem med att bara göra renodlade komedier. Han gör helt enkelt vad han känner för på ett sätt Bates aldrig ens skulle kunna tänka sig. Detaljer som att Allens producenter spelar Bates producenter i filmen och att Tony Roberts, som medverkat i flera Allenfilmer under 70-talet, spelar en kille som heter Tony och är med i flera Batesfilmer gör bara filmen ännu mer ironisk. Men det är klart att det kan vara svårt att se förbi det om man gått på myten om Allen spelar sig själv.
Stardust Memories är långt ifrån en vanlig Allenfilm. Humorn finns där och även en del starka relationsinslag, men för min del tycker jag konflikterna och handlingen är lite väl tunna. Det gör att filmen känns aningen utdragen. Dessutom tycker jag det krävs en del förkunskap om Allens karriär för att verkligen uppskatta alla referenser som humorn i mångt och mycket baseras på. Utom tvekan är det den mest unika Allenfilmen och även den som är svårast att ta till sig. Jag har sett den några gånger nu och uppskattar den aningen mer för varje gång, men det är inte en film för alla, även om jag ändå rekommenderar den till de som gillade Fellinis 8½ eller bara gillar okonventionella filmer.
Betyg: 3/5
Mötet med utomjordingarna – min favoritsekvens:




All the King’s Men (1949)
All the King’s Men (2006)

10.
9.
8. The Bridges of Madison County (1995)
7.
6.
5.
4.
3.
2.
1. Senna (2010)
Bloggens ursprungstitel och allra första header.






