Stridsveteranen och fartygschefen Frank Ramsey (Gene Hackman) och hans nytillträdda örlogskapten Ron Hunter (Denzel Washington) hamnar i den största världsomfattande krisen sedan Kubakrisen. Ryska ultranationalister hotar att starta ett tredje världskrig och ombord på atomubåten USS Alabama ställer de kursen mot Ryssland. När de får en obekräftad order att avfyra sina robotar kan de inte komma överens över hur de ska göra, om de ska följa ordern eller vänta på att få den bekräftad. Hela mänsklighetens öde ligger i händerna på ubåtsbesättningen och framförallt Ramsey och Hunter.
Hackman vill avfyra robotarna, men för att få göra det utan bekräftelse krävs det att örlogskaptenenen (som är kapten nr 2 på båten) är av samma åsikt. Denzel är inte så sugen på att starta världskrig, så en katt och råttjakt under vattnet startar under vattnet. Hackmans kapten är skrämmande övertygad om sin sak och han själv anser att han är den som överlägset vet vad som är bäst för ubåten och dess besättning. Denzel håller inte med och har balls of steel som vågar säga emot.
Det här är en Jerry Bruckheimer-produktion och det märks. Amerikanska flaggan viftar så där snyggt och ståtligt som den bara kan göra i en Bruckheimer-film. Musiken är som tagen från vilken annan av denne mans produktioner trots att, eller kanske på grund av, det är Hans Zimmer som styr orkestern. I vissa fall går det inte alls. Det blir total backsmälla av överpretentiöshet. Men det finns hopp. Tillsammans med rätt regissörer, som har en egen vision och inte bara behöver tänka på att pleasa mannen med det flödiga namnet. Tony Scott tycker jag är en sån man. Han gör stabila filmer, trots att storyn kan vara hur töntig som helst. Han vet vad han har och gör det bästa utav det. Av duons tidigare alster, speciellt Top Gun och Days of Thunder, är jag ett stort fan till båda två.
Bruckheimer har fått med sig en bra skådespelarlista. Förutom att Scott som vanligt har med sig Denzel, ser vi även Viggo Mortensen, James Gandolfini, George Dzundza och Matt Craven i olika biroller. Lite kuriosa är att Bruckheimer kallade in Quentin Tarantino, som fick göra vissa justeringar i replikerna.
Det är en storslagen film med grymt bra bild och ljud. En intressant story, med ett svårt ställningstagande, utförs briljant av alla inblandade skådespelare. Speciellt Hackman är riktigt bra i sin rol. Men det blir lite för mycket. Det blir lite för otroligt när Denzel tar över kaptensrollen för tredje gången och framförallt så finns det hela tiden en viss grad av förutsägbarhet. Men har man sett någon av Bruckheimers andra alster så vet man vad som väntar, och det här är definitivt en av hans bättre produktioner.
Betyg: Tre belåtna pladd
0 Svar till “Recension: Crimson Tide (Rött hav)”