En hund jagad av några galna norrmän i helikopter närmar sig en amerikansk forskningsstation på Antarktis. Efter lite eldstrid, mest självförvållat, avlider norrmännen och personalen på forskningsstationen tar hand om hunden. I brist på andra vettiga sysselsättningar sätter de sig i helikoptern och tar en tur till norrmännens läger. De möts av ett tomt läger, men av en del andra märkliga ting. När de kommer tillbaks till sitt eget läger börjar vissa av amerikanarnas husdjur att bete sig konstigt. Snart kommer de till insikt i att en annan livsform har tagit en eller flera av personalen i besittning. Helt isolerade från omvärlden beslutar de att det enda de kan göra är att bli kvitt den andra livsformen. Problemet är att de inte vet hur varelsen ser ut eller hur man ska lura fram den.
Alltså, någon eller några av amerikanarna har blivit ett monster. Nu gäller de att ta reda på vem det är och undvika att själv bli smittad.
Isoleringen betyder att de inblandade inte kan vänta sig något hjälp från annat håll. De är helt enkelt avskurna från omvärlden. De måste ta tag i det själva. Om inte det vore nog kommer det så småningom fram att det är en absolut nödvändig åtgärd, annars kan hela mänskligheten råka i fara. Jag har redan sagt för mycket, men det är en genialisk story. Regissören John Carpenter, av många kallad skräckens urfader, fokuserar på huvudstoryn och relationerna mellan amerikanarna. Man kan ta på den misstänksamhet och paranoia de känner för varandra, samtidigt som klaustrofobin är ständigt närvarande. En stor anledning till det är musiken som är komponerad av Ennio Morricone. Mästerligt! Precis så här ska filmmusik användas. Blir inte så mycket bättre.
En annan mycket viktigt del i filmen är effekterna. Det här var innan datorgenerade effekter kunde tillämpas, så i The Thing används vanlig traditionell make-up. Det är blod, inälvor och så pass hemska syner att att jag faktiskt fick titta bort åtskilliga gånger. För tillsammans med den nerviga stämning Carpenter bygger upp är de äckliga effekterna helt enkelt skräckinjagande. Dock hålls det på en bra nivå, så man reflekterar aldrig över att det blir för mycket. Allt känns väldigt realistiskt och känslan av att vara totalt ovetande finns där hela tiden. Man vet lika lite som filmens karaktärer hur det kommer gå.
Jag har inte nämnt något om skådespelarna, men det är mest för att det inte finns så mycket att säga. Alla sköter sig bra och den skäggiga Kurt Russell är förmodligen den man som tittare lättast sympatiserar med. Enligt mig är det här hans främsta skådespelarinsats, hitintills i alla fall.
John Carpenter gör här sin bästa film och visar verkligen hur man tar i så att tyget spricker, utan att ta i för mycket. Allt är utfört i perfektion och Ennio Morricones musik skickar rysningar genom hela kroppen. Filmen tar upp frågan vem man kan lita på och visar hur olika människor handlar i skarpt läge. Det man kan fundera på är hur man själv skulle gjort. För jag vet inte hur jag skulle gjort. Det enda negativa jag kan säga om The Thing är att Alien är bättre. Men Alien är bättre än det mesta.
Betyg: 5 skrajsna pladd
1 Svar till “Recension: The Thing”