När det vankades Superman IV var huvudpersonen Christopher Reeve först tveksam. Han var inte helt nöjd med trean och ansåg att han gjort sitt i trikå. Men när han gavs möjligheten att själv jobba med manuset såg han chansen till att påverka och faktiskt göra något bra. Hans optimism smittade av sig på Margot Kidder, som återigen tog sig an rollen som Lois Lane. Ingen vet riktigt hur Gene Hackman kom in i bilden, men det förmodas ligga rätt mycket pengar bakom. I vilket fall är han i alla fall återigen med som den listiga och naiva Lex Luthor.
Den gamla trion var alltså återförenade ännu en gång och än så länge såg allt lovande ut. Speciellt med tanke på att Lois Lane spelade en ganska obetydlig roll i nr 3 och i densamma var inte ens Lex Luthor med. Så nr fyra skulle alltså bli comeback för båda.
Hur blev det med storyn då? Jo, den blev ganska bra faktiskt. Under 80-talet var kalla kriget ett faktum och rädslan för att ett förödande kärnvapenkrig skulle bryta ut var påtaglig. Många var filmerna som målade upp Sovjetunionen som stor, fåordig och blodtörstiga. Christopher Reeve ville göra en film om detta, som alltså under rådande samtid var fullt allvar.
Men istället för att låta Superman go mad bland massa blonda ryssar, ställde han sig en mer grundläggande fråga. Om nu Superman är så mäktig och kapabel till storting, varför stoppar han inte all ondska? Paralleller till existensiella frågor är oundvikliga. Byt ut Superman mot Gud i meningen ovan får du se själv.
Superman bestämmer sig alltså för att eliminera all ondska, genom att helt enkelt samla alla världens kärnvapen och låta dem explodera i solen, där det inte skadar någon. I samma veva kommer dock Lex Luthor över ett hårstrå från mannen av stål och med hjälp av radioaktivt avfall skapar han en DNA-kopia av Superman, som mycket ondskefullt kallas för Nuclear Man.
En våldsam fight bryter ut dem emellan och ja.. Det är allt.
Jag måste erkänna att det låter ganska lovande, men jag garanterar att så inte är fallet. Förutom en ganska bra grundstory, är det ingenting som riktigt fungerar. Nuclear Man kan vara det fulaste, töntigaste och sämsta jag sett på bioduken. Inte det minsta ondskefull, utan mest bara en skitkorv med konstiga kläder och blixtar runt omkring sig, som dessutom grymtar i tid och otid.
Skit var ordet.
För att bränna på skiten dras Lois Lane och Clark Kent-relationen till evinnerlighet. Det är samma katt och råtta-lek som tidigare, där Clark byter av Superman titt som tätt. Men den här gången är det inte roligt. Christopher Reeve och Margot Kidder gör så gott de kan, men maken till löjligare skrivna scener kan de knappast stött på.
En annan gubbe som inte riktigt är med är Gene Hackman. Han känns ungefär 15 år för gammal, och det märks. Han är någon annanstans och utstrålar egentligen inte någon som helst inlevelse. Det enda roliga är att hans sidekick den här gången är Jon Cryer, mer känd från Hot Shots och som en av männen i Two and a Half Men.
Superman IV är ingen bra film och det märks när man tittar på den. Alla inblandade verkar nämligen vara av samma åsikt, och hur mycket än Christopher Reeve kämpar räcker det inte. Ett riktigt bottennapp.
Betyg: Två generösa pladd, där det enda som räddar från ettan är Reeve.
2 Svar till “Recension: Superman IV – The Quest for Peace (Stålmannen i kamp för freden)”