När de fyra främsta valkandidaterna till posten som påve kidnappas, samtidigt som ett högst allvarligt bombhot tillkännages utbryter kaos hos Vatikanstatens säkerhetspolis. Den religiösa sekten Illuminati, som inte gjort sig kända sedan 1700-talet tar på sig ansvaret för händelserna och för att få fast uslingarna tillkallas symbolexperten Robert Langdon.
En kamp mot klockan inleds och Robert får verkligen kämpa för brödfödat – för det är verkligen bråttom. Det är handlingen i Änglar och demoner, som till skillnad från föregångaren Da Vinci-koden, som verkligen tog sig tid, inte tar sig någon tid för vila. Det är i princip håll i gång från minut ett till eftertexterna.
Ofta framhålls bristfällig och krystad dialog och neutrala rolltolkningar som något som drar ner både Da Vinci och Änglar, men då har man missat vad det egentligen handlar om. I inget av fallen är karaktärerna viktiga, utan allt handlar om berättelsen. Det är berättelsen som hela tiden ska föras framåt, vilket kan ses som något lite okonventionellt, då karaktärer och karaktärsutveckling ofta ses som något vitalt.
Något sådant finns det inte här, utan allt som sägs och görs finns till för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna fyller inte mer funktion än att de behövs för att hålla ihop handlingen. Det kanske låter lite hjärndött, men själva upplägget för Änglar och demoner är inte speciellt avancerat. Vi har sett det många gånger förut; en klurig historia med några twister lagom till slutet. Men i det här fallet är den kluriga historien en mycket väl genomtänkt, intelligent och framför allt välberättad historia.
Trots att det i mångt och mycket är rätt komplicerade saker tycker jag aldrig att man tappar bort sig. Genom att vår superhjälte Langdon ständigt förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt hur det ligger till känner man sig alltid delaktig, och dessutom framstår han som ett gående wikipedia.
Och just Langdon är en smakfråga. Jag förstår om man stör sig på att han verkar vara något utav ett biblioteks-MacGyver, men jag gillar det. Skönt med en intellektuell hjälte för en gångs skull. Dessutom klär Tom Hanks utmärkt i rollen, då han enligt mig känns som en sympatisk och mycket intelligent man även till vardags. Att han dessutom för sin ålder klär sig väldigt bra i Speedos är ett definitivt plus. Även Stellan Skarsgård som bister polischef och Ewan McGregor som oroad präst är riktigt bra.
Som med alla filmatiseringar av böcker är det svårt att göra alla nöjda. Jag har självklart läst Dan Browns bok, men jag har svårt att se hur man skulle kunna göra något annorlunda i filmen. Allt är självklart inte med, men jag kan inte säga att jag saknar något. En mycket tajt berättelse, som trots en del helt fantastiska händelser aldrig känns krystad.
En film som absolut måste ses, eftersom den bjuder på storslagen cineastisk spänning som egentligen saknar motstycke i modern filmhistoria. Om man tyckte om filmatiseringen av Da Vinci-koden, vilket jag absolut gjorde, så kommer man garanterat tycka om den här med.
En mycket välberättad, intressant och storslagen berättelse, som dessutom är filmad på ett spektakulärt snyggt sätt. Stela karaktärer kompenseras av stabila skådespelare, där egentligen ingen gör bort sig. Kort och gott en storslagen film.
Betyg: Fyra Langdonpladd!
Tjenare,
upptäckte precis din blogg. Skrev en recension om Änglar och Demoner och länkade till dig. Du finns självklart med i bloggrollen
//Anders
Jag will see den tonight!
Gört! I recommend!
Bra skrivit adde! Håller med om att det hände saker hela tiden.. dom tog det inte lungt en sekund under filmens gång. Bra recenserat, tycker alla skådisar passade perfekt in i sina roller också
PUSS
Ja, men det är skönt! Stellan är lite mellan, men annars funkar det bra.
Pingback: Julen nalkas « AddePladdes j-vla filmblogg
Underskattad rulle! Gillar också tempot och vändningarna!
Sen är Ron Howard f*rbannat bra på att regissera svulstiga och mäktiga scener så att det är på gränsen till sockerchock a la Michael Bay men det blir så j*vla mkt bättre.
Svulstiga och mäktiga filmer över huvud taget är underbara när det blir rätt. Howard är duktig på att göra det rätt, medan Bay inte lyckats ännu. Tycker jag i alla fall.
Helt rätt. Bad Boys är sjukt underskattad (tänk att det var hans första långfilm som regissör) sen kommer ingenting, sen kommer the Rock och sen resten av hans filmer.
De håller ju ofta en slags jämn popcorn nivå. Ex. har jag en grym hatkärlek till både Armageddon och Pearl Harbour men det har nog lika mycket med min beundran av Jerry Bruckheimer att göra.
Precis. Det som har varit bra med honom är ju just de produktioner där Bruckheimer varit inblandad. Undrar vem som styr mest då, Bruck eller Bay? Förmodligen Brucken.