Guy Ritchie gjorde storsuccé med Lock Stock and Two Smoking Barrels, där han stod för en ny adrenalinstinn, brittisk, Tarantino-liknande och dialogstyrd gangsterfilm. I USA satt Brad Pitt och blev så imponerad att han helt enkelt ringde Ritchie och frågade om han hade något nytt på gång.
Pitt leder styrkan i Snatch då han spelar den tattarliknande irländaren Mickey, som är bosatt på en camping tillsammans med vänner och familj. Han blir ett problem för boxningspromotorn Turkish (Jason Statham), som i sin tur har problem med bookmakern Brick Top (Alan Ford). I en annan del av stan befinner sig diamanttjuven och kuriren Frankie ”Four Fingers” (Benicio del Toro), som ska till New York och lämna över några diamanter till sin chef Avi (Dennis Farina). Frankie får dock den före detta KGB-agenten Boris ”The Blade” (Rade Šerbedžija) efter sig, varpå Avi skickar ”Bullet Tooth” Tony (Vinnie Jones) efter Boris.
Alla jagar alla och om tempot var högt i Lock Stock är det inget mot Snatchs tempo, för här går det undan. Massa karaktärer och massa olika händelser sker mer eller mindre samtidigt, och om man slumrar till för ett ögonblick kan det vara svårt att förstå sammanhanget från och till. Det är så Ritchie vill ha det och det är vad han är bäst på, för hur rörigt det än må vara finns det alltid en anledning till allt som händer. Inget händer för att det ser snyggt ut eller bara verkar coolt, utan allt har en mening. Desto närmre slutet man kommer är det imponerande att se hur lugnt och metodiskt han får ihop alla trådar.
Under vägen bjuds på vi dialog av hög klass och idel favoritcitat. ”Where is ze stone?”, ”zee germans?” och ”proper fucked” är bara några av favoriterna. Språket är av den grova sorten, vilket är precis som det skall vara i en sån här film. Problemet för många regissörer och manusförfattare är att det lätt blir massa ordbajsande av olika varianter av ”fuck”, men det klarar Ritchie rätt bra.
Den främsta dialogen står Brad Pitt för, eftersom man knappt hör vad han säger. Han pratar en helt egen dialekt, som dessutom är väldigt rolig att lyssna på. Det är inte bara dialekten som är rolig med Pitt, utan hela karaktären är där filmens största underhållningsvärde ligger. Mickey, som han heter, är en charmig småtjuv som bara bryr sig om sina husvagnsgrannar och sin mamma, och visar sig dessuton vara en jäkel på att boxas.
Snatch visar upp en smått oglamorös bild av småtjuvarnas vardag, där det egentligen inte finns någon vinnare. Även om karaktärerna är tuffa och underhållningsvärdet oftast går först finns ett underliggande djup som ställer frågor om vad allt egentligen går ut på. Alla lurar alla och hur tuff man än är, finns det alltid någon aom är tuffare. Helt enkelt en ofördelaktig bransch att vara aktiv i.
Ritchie följer upp Lock Stock med ett likadant koncept, fast betydligt mer storslaget. Fler karaktärer, fler händelser och allt är helt enkelt mycket mer storslaget. Det hade kunnat bli en blek hybriskopia, men han är för duktig för det. Snatch är helt enkelt en Pulp Fiction på anabola.
Betyg: Fem pikey pladd
0 Svar till “Recension: Snatch”