Året är 2019 och John Connor (Christian Bale) leder motståndsrörelsen mot Skynet, ett nätverk av maskiner som försöker förinta människans existens och erövra världen. Han får reda på att tonåringen Kyle Reese (Anton Yelchin), som råkar vara Johns far (se ettan!), hamnat i trubbel och tvingas leta upp och skydda honom för att rädda sin egen existens. Samtidigt vaknar Marcus Wright (Sam Worthington) upp och är inte riktigt vad han tror han är.
Först och främst: Terminator Salvation är vrålsnygg! Regissören McG visar att han kan riktigt brutal hård action, långt ifrån den Charlies Änglar-skit han gjort innan. Den postapokalyptiska framtid vi får se är riktigt dyster och vart vi än vänder oss väntar en elak robot redo att döda. Precis som det ska vara!
Det är mycket som händer samtidigt och jag måste erkänna att man vet inte riktigt vad man ska fokusera på. Det vet inte manusförfattarna heller, för ingen verkar veta riktigt vad som egentligen är viktigt. Dock får de ihop allt till slut, men det tar ungefär halva filmen innan man riktigt kan lägga ihop alla pusselbitar. Det blir några transportsträckor på vägen också, men överlag håller den ett bra tempo som aldrig blir varken för mycket eller för lite. Smakfullt helt enkelt.
En karaktär som hamnar lite i kläm är John Connor, denna gång i Christian Bales tappning. Säga vad man vill om Bale, men här går han lite på rutin. Många har klagat på att han använder sin mörka Batman-röst alltför mycket. Jag tycker inte så är fallet, även om vissa likheter finns. Jag kan dock med lätthet skilja på Batman-rösten och Connor-rösten. Överlag försöker han vara cool, vilket funkar hyfsat. Jag har en väldig crush i Bale och tycker han är mega-cool, men jag kan absolut säga att han vart mycket bättre i andra filmer och framför allt känns han mer Bale än Connor. En rolig parantes är att hans ”I’ll be back” drog stort jubel i biosalongen.
Problemet med Bale är att han tar plats. Han stjäl all uppmärksamhet i varje scen genom att både synas och höras. Det är egentligen något bra, men i det här fallet spelar inte karaktären John Connor någon viktig del förrän framåt slutet. Dock vill man hela tiden ha med Bale, så det finns rent utsagt rätt många meningslösa scener med honom.
Man vill också visa att man har koll på Terminator-mytologin, genom att ständigt referera till de tidigare filmerna. Små som stora referenser slinker förbi lite då och då och är egentligen omöjliga att missa. Jag själv har ingenting emot det, för det görs ganska snyggt och lågmält, så inget ont om det. Som i de tidigare filmerna finns det även gott om humor, vilket absolut behövs när själva huvudhistorien är rätt komplicerad.
Funkar en Terminator-film utan Arnold då? Ja, absolut. Nu är han visserilgen med på ett hörn i fyran också, men det hörnet är väldigt litet. Jag älskar Arnold som Terminator då det verkligen är det han är bäst på. Men jag tror alla är överens med mig när jag säger att man fått nog. Speciellt efter T3, där han mest gick på repris och rutin.
Dock saknar jag lite de enkla klimax de tre första filmerna har. I fyran blir det en särdeles massa olika robotar, där det egentligen räcker alldeles utmärkt med den vanliga T-800. Istället öser man på med de mest avancerade, men ändock korkade maskinerna.
Jag gillar Salvation och den framtidsbild den visar oss. Framför allt vill jag se mer och därför hoppas jag verkligen det blir en framgång. Även om den har sina brister känns den fräsch och fylld av potential, vilket knappast T3 gjorde. Klart är att jag inte vill ha några fler Terminator skickade tillbaks till nutid, utan framöver vill jag bara se framtiden. Jag rekommenderar verkligen ett biobesök, för det är den värd.
Betyg: Tre hårda pladd
Betyget höjt till fyra stabila pladd den 2 januari 2010. Mer om det här.
2 Svar till “Recension: Terminator Salvation”