När planeten Krypton sprängdes var inte Superman den enda som klarade sig undan helskinnad. Även kusinen Kara lyckades ta sig därifrån och lever ett par decennier senare i en parallell dimension, ledd av den karismatiska Zaltar. Efter att ha hamnat i lite trubbel tvingas Kara bege sig tlll jorden för att leta reda på omegaheadronen, en nödvändig pryl för Zaltars dimensions överlevnad. När hon landar på jorden upptäcker hon att hon besitter massa roliga superkrafter. Hon har helt enkelt blivit Supergirl, och nu måste hon sätta stopp för häxan Selena, som med hjälp av omegaheadronen innehar egna superkrafter.
Låter det spännande? Nej, och då låter det ändå mer spännande än vad det i själva verket är. Hela historien är rätt märklig och relationen till den Superman-legend vi känner till känns många gånger minst sagt krystad. Ett exempel: Supergirl landar mitt i nån lokal håla och bestämmer sig för att börja på den lokala skolan. Väl där blir hon rumskamrat med Lucy Lane, lillasyster till Lois, och som i sin tur dejtar Jimmy Olsen, som ju är Clark Kents bästa kompis. Alla kanske inte är så invigda, men det är i alla fall rent utsagt väldigt mysko.
Dessutom står handlingen helt still. Det ägnas säkert en kvart för att visa att Supergirl kan flyga, i något som till slut utmynnar i någon sorts luftballet. Supergirl spelas av Helen Slater och det är en väldig tur för både filmen och henne att hon råkar vara oerhört söt. Hon är faktiskt bra även i det praktiska skådespelararbetet, även i de scener hon inte har på sig Supergirl-dräkten. Synd att hon inte fått en bättre karriär, för hon är definitivt bättre än många andra samtida actionchicks.
Häxan Selena är också ett konstigt kapitel. Hon är ute och picknickar när den där märkliga omegaheadronen plötsligt bara ramlar ner från himlen och landar i maten. Faye Dunaway spelar Selena och gör väl det ganska bra, med tanke på att karaktären i sig är så urbota korkad.
Det som är bra däremot är Peter O’Toole som Zaltar. Han har närvaro, utstrålar karisma och är helt enkelt en skön snubbe. Han hamnar i ett skede av filmen i fantomzonen. I de två första Superman-filmerna har fantomzonen en viktig roll, men man får aldrig se hur det ser ut inuti. Det får vi här och det är faktiskt filmens starkaste del.
Det ska även sägas att det är en snygg film. Regissören Jeannot Szwarc sätter väl inga större avtryck, men hans specialeffektteam, som jag antar är samma som gjort de riktiga Superman-filmerna, gör ett bra jobb. Tillsammans med musik av Jerry Goldsmith är det en hyfsad upplevelse rent visuellt.
Supergirl är en märklig berättelse som dessutom är rätt tråkig tråkig. Helen Slater är snygg som Supergirl och Peter O’Toole lyfter filmen med sina scener. Men annars finns det inte mycket att jubla för.
Pingback: Supergirl « AddePladdes j-vla filmblogg