Ett rymdskepp landar i Washington och ur kliver utomjordingen Klaatu. Han är på jorden för att försöka skapa fred, men får tyvärr ingen större respons. För att undvika militären och andra bångstyriga politiker infiltrerar han en vanlig familj i sin kamp för att ena världen.
Handlingen i The Day the Earth Stood Still är väldigt tänkvärd och ställer hela mänskligheten i en helt annan synvinkel. Det enda Klaatu vill är att alla världens ledare ska sätta sig kring samma bord och enas. När han möts av svaret att världens ledare inte ens klarar av att sitta vid samma bord är det nästan så att man skäms över att vara människa. Det låter kanske lite hårddraget, men att det ska vara så svårt?
Vad det handlar om är att vi allihop sitter i samma båt. I filmen känner sig andra levande väsen ute i rymden hotade av jordens befolkning och vår fientlighet mot varann. I verkligheten behöver vi nog inte oroa oss för utomjordingar, men det har nog inte undgått någon att planeten vi bor på skulle behöva att vi enas och ger jorden den hjälp den behöver.
Michael Rennie spelar Klaatu och han gör det bra. Han känns trovärdig som den välartikulerade utomjordingen. Man kan tycka att han är lite naiv som bara klampar in i vita huset och vill träffa världens mäktigaste män bara så där, men enligt honom är det vi människor som är för korkade och självupptagna för att förstå innebörden av hans besök.
Hur som helst är det ingen fartfylld historia vi bjuds på. Ingen långsam heller för den delen, utan mest en trevlig, om än aningen travande historia om en man med ett budskap. Den är bra gjord och för att vara gjord under det tidiga 50-talet är den till och med riktigt bra gjord. Scenen där all världens elektricitet stängs av är riktigt fräck.
The Day the Earth Stood Still är en trevlig film med ett otrevligt budskap och jag förstår definitivt varför den anses vara en av klassikerna inom science fiction-genren.
Betyg: Tre engagerade pladd
0 Svar till “Recension: The Day the Earth Stood Still (1951)”