På väg hem från hockeyträningen hamnar Nick Hume och hans son Jesse i ett blodigt gängrån. Jesse hamnar i vägen för gänget och får sätta livet till. Pappa Nick vill självklart hämnas mördaren och när lagboken inte kan hjälpa bestämmer han sig för att starta krig mot gänget.
Death Sentence är en vanlig hämndhistoria byggt på ett gammalt beprövat koncept. Marknadsförd som en uppdatering av kultklassikern Death Wish inges ändå rätt höga förhoppningar. Att regissören James Wan tidigare gjort den suveräna Saw (inte att förknippas med de värdelösa uppföljarna) och att Kevin Bacon alltid varit underdogen som aldrig riktigt slagit igenom förmildrar inget.
För att bemöta förhoppningarna använder det rutinerade gänget just rutin. Ambitionen att visa oss något vi aldrig sett maken till förut finns inte, utan den vanliga gamla förutsägbara mallen följs till punkt och prickar. Krutet läggs istället på att göra allt det gamla vanliga lite bättre än vanligt, samt att man hoppas mycket på att Bacon ska lyfta det hela ytterligare några nivåer.
Det funkar rätt bra, till en början. Även om inget är speciellt dåligt, är inte heller något speciellt bra. Det vore då scenen i parkeringshuset, som jag faktiskt tyckte var riktigt fräck. Försöken att fånga sorgen och hatet hos Bacons karaktär lyckas inte, även om jag mycket väl förstår att han känner så. Dock inte till den grad att jag rättfärdigar hans handlingar. Jag satt mest och tyckte han var idiotisk som satte resten av familjens och andra oskyldiga människors liv i fara.
Hade jag också känt det hat Bacon besitter hade jag förstått och till och med hejjat på honom. Nu kände jag mig mest likgiltig, skiter i vilket i princip. Och slutet.. Varför ska det vara så svårt att göra ett tajt och spännande slut på sådana här filmer? Utdraget var ordet.
Death Sentence är helt enkelt en hyfsad hämndrulle, som varken är speciellt bra eller dålig. Inget jag avråder från att se, men se till att skruva ner förväntningarna rätt rejält.
Betyg: Två mellanpladd
1 Svar till “Recension: Death Sentence”