1970 fick katastroffilmsgenren en helt ny innebörd då Airport nådde biograferna. Istället för att fokusera på katastrofmomentet las istället mer fokus på karaktärerna, som så småningom hamnar i en och samma katastrof. I just Airport får vi följa en rad olika människor som hamnar på ett och samma flygplan, som oturligt nog har en bombförsedd passagerade ombord. Men för att nå dit måste vi gå direkt till filmens slutakt. Det var alltså viktigt med väl uppbyggda karaktärer.
Airport banade väg för tre uppföljare och många andra katastroffilmer i samma anda. En av de mest påkostade är definitivt Earthquake, släppt 1974 och skriven av den respektingivande Mario Puzo och någon annan snubbe vid namn George Fox. Som alltid med Puzo, som ju ligger bakom manusen till Gudfadern- och de två första Superman-filmerna, är det storslaget så det förslår. Mer om det senare.
För det är ju karaktärerna som fokus ligger på. Som vanligt är det en mängd olika, men framför allt märks Charlton Heston som en frustrerad och vänsterprasslande byggnadskonstruktör. Han har ett allt annat än lyckligt förhållande med Ava Gardners karaktär, som dessutom är dotter till Hestons chef. Som gjort för intriger! I en annan del av stan befinner sig Airport-favoriten George Kennedy, som denna gång spelar en polis som är frustrerad över att inte få göra det han tycker är bäst för att upprätthålla lag och ordning.
Sen kommer själva katastrofmomentet, även om karaktärerna tidigt får sig en vink om vad som väntas. Ett gäng jordbävningar av varierande styrka drabbar Los Angeles och ingen går säker. Byggnader kollapsar, den stora Hollywood-dammen börjar spricka… Det finns ingen ände på all bedrövelse!
En sak i taget dock. Karaktärerna är inte riktigt lika genomarbetade som i till exempel Airport, men ändå så pass intressanta att det aldrig blir tråkigt. För det går inte undan. Tempot är verkligen typiskt 70-tal, där egentligen ingen har bråttom någonstans. Men det fungerar. Det märks att det är många bra skådespelare och det hjälper verkligen till. Speciellt Heston tycker jag känns perfekt för sin alfahane-roll.
Och katastrofmomentet då? Jo, här går det undan däremot. Aldrig har jag i någon annan film sett så många byggnader förstöras samtidigt som i Earthquake. Ett fruktansvärt inferno rent utsagt. Och för att ändå vara på 70-talet är allt förvånansvärt väl utfört. Allt ser trovärdigt ut och till och med snyggt. Saknar inte storslagen cgi någonstans egentligen. Dock är det klart att man inte kan lyckas med allt. Jag var inte så uppmärksam, men lyckades ändå hitta en och annan död kille som ändå rörde på huvudet titt som tätt. För att inte tala om blodsplattret i en viss hiss. Men i sådana här fall är jag mycket förlåtande och kan därför inte säga att det stör mig så värst mycket. Som kompensation får subwoofern jobba som aldrig förr och var och en med kraftig ljudanläggning lär få uppleva sin egna jordbävning.
Earthquake är rakt igenom en utmärkt katastroffilm, som har allt man egentligen kan begära. Det finns vissa brister, men det tar den oerhört sköna 70-talsstämningen fokus från rätt fort. Jag har mycket svårt att tänka mig att något liknande hade kunnat göras idag och där ligger styrkan hos Earthquake. Den är originell och liknar garanterat inget annat man sett förut. Rekommenderas!
Betyg: Fyra stabila pladd
Kul att du väljer att ta upp den gamla klassikern! Var riktigt länge sedan jag såg den men känner nu att det verkligen är dags att se den igen. Den kanske kommit ut i någon kul special edition? Kommer ihåg att jag gillade den suggestiva stämningen i filmen, speciellt introt med den pampiga musiken och mäktiga, svepande kameraåkningar över Los Angeles.
Köpte min på MediaMarkt för 29 kr i någon vanlig tråkutgåva, som dock fungerade utmärkt. Vet inget om andra utgåvor, men det är definitivt en film som förtjänar fina utgåvor. En riktig pärla!
Det är sant att tempot är si och så, men precis som du skriver kompenseras det ju med råge av hur fantastiskt våldsam den här filmen är. En riktig katastroffavorit.
En riktig favorit med ett oförglömligt slut dessutom. Vad tänkte Heston egentligen?
Heston ville inte att hans karaktär skulle överleva på ett traditionellt Hollywood sätt, därav slutet.
Ja, det visste jag. Men undrar vad hans karaktär tänker när han tittar flickvännen i ögonen.
Fantastiskt slut!