Recension: Public Enemies (2009)

Ibland stöter man på filmer som är utom denna värld. Man sugs in i dem och förflyttas på något sätt in i en annan värld. Man vill inte att det ska ta slut utan bara fortsätta i evigheters evighet. Jag har stött på det fenomenet ett antal gånger och varje gång är en påminnelse om varför jag faktiskt ägnar så mycket tid åt film. Det är höjdpunkten av alltihop, just då man ser på något som verkligen fångar in en. Musiken flyter in i fotot, skådespelarna upphör att skådespela och blir den karaktär de gestaltar fullt ut. När jag stöter på sånt är det himmelriket för mig.

Heat (1995) var en sådan film för mig. Den fångade in mig totalt och desto längre in i filmen jag kom desto mer fast i den blev jag. Jag älskar när Al Pacinos dotter hamnat på sjukhus och man ser han komma flygandes i bilen utanför sjukhuset, bara för att springa rakt in och fråga vart dottern är. I det ögonblicket känner jag så mycket för honom att en dörr in i hans tankevärld öppnas. Jag kommer inte ihåg det exakta händelseförloppet, men det var något liknande.

Heat var dock mer av en actionrökare, men Michael Mann visade att han kunde. Nu, 14 år senare är han tillbaks med Public Enemies. Johnny Depp spelar bankrånaren John Dillinger, som ter sig omöjlig för polisen att fånga. En specialstyrka skapas och med bulldozern Mervil Purvis, spelad av Christian Bale, i spetsen är målet att fånga in Dillinger en gång för alla.

Vi kastas rakt in i händelsernas centrum, utan att egentligen veta någonting om Dillinger. Vi vet att han rånar banker och är en ganska karismatisk person. Han går och blir kär i arbetarklasstjejen Billie, spelad av Marion Cotillard, och lyckas ragga upp densamma genom att egentligen bara säga åt henne att hon är under hans vingar nu. Saker händer utan att några direkta frågetecken ställs. Enkelt och effektivt introduceras varje karaktär och bristen av bakgrund kompenseras av att vi lär oss allt eftersom vad det är för människor. Att det första Bale gör i filmen är att skjuta ner en annan efterlyst brottsling berättar att han är en hård jävel, vilket han också är. Till en början behöver vi inte veta mer än så. Effektivt berättat av Mann.

Det han gör bäst är att han trycker inte upp sina åsikter i ansiktet på sina tittare. Det läggs inga sympatier hos varken Dillinger eller Purvis, utan var och en får själv bestämma vem man sympatiserar mest med. Att välja sida är dock inte vad Public Enemies handlar om. Precis som i Heat handlar det egentligen mest om relationer människor emellan. Att trigga varann till att göra det man är bäst på. Dillinger är bäst på att råna banker och Mervus är bäst på att fånga bankrånare. Båda två vet att det kommer gå åt fanders för någon av dem, men de är till hundra procent övertygade om sin egen effektivitet att det egentligen inte oroar dem.

Det handlar också om vilken roll polisen ska ha i samhället. Bale introduceras som en tuff och hänsynslös polis, men kommer senare till underfund att det inte är vad polisarbete handlar om. Ett av mina favoritögonblick i hela filmen är när han inte är tillgänglig och Dillingers flickvän Billie tas in för att förhöras. En annan polis tar tillfället i akt att bli hjälte och för att få information ur Billie slår han henne sönder och samman. Han går dock för långt och hela polisstationen vänder sig mot honom, då de inser att även brottslingar är människor. Till vilket pris är det värt att fånga en man som egentligen inte gjort dem något tänker de förmodligen. När Bale senare dyker upp på stationen tittar han bara på polismannen, lyfter upp Billie och går därifrån.

Jag kan fortsätta i evigheter, för i min bok var Public Enemies perfekt. Mann tar sig tid till att utveckla känslor, snarare än information. Slutet är helt magnifikt och berättar egentligen allt om både Dillinger och Mervus. Jag vågar säga att Johnny Depp gör sin bästa prestation hittintills här, och även Bale är riktigt bra.

För att nämna något om kameraarbetet, som fått en del kritik, måste jag säga att jag ställer mig i hyllningskören. Jag tycker i de flesta fall inte om intensiv klippning och sekvenser filmade med handhållna kameror, men vad som helst blir bra om man gör det rätt. Mann använder skakig bild när det är intensivt. Han vet precis hur han ska göra, vilket märks. Långa svepande tagningar blandas med intensiva actionsekvenser, som egentligen bara består av ett gäng män som står och skjuter mot varann. Trots det blir det hela tiden intensivt och spännande.

Nu får det räcka. Högsta betyg och årets bästa film så här långt.

Betyg: Fem stabila pladd