Genom ett nyckelhålsperspektiv, utan en enda kamerarörelse i hela filmen, får vi smygtitta på den svenska verkligheten. Vi har en ordentlig och rättfärdig lärarinna som gör misstaget att säga ifrån då en kollega misshandlar en elev. Hon får känna på hur det går när man ställer sig utanför normen och gör något ingen förväntar sig. Vi har ett gäng män som behöver sprit i kroppen för att utlösa deras riktiga lite mer homosexuella jag. Det mest självklara exemplet är Maria Lundqvist karaktär som åker på långresa med buss. Av misstag råkar hon förstöra en gardinstång på toaletten. När busschauffören, som för övrigt är en känslig typ, upptäcker den förstörda gardinstången bestämmer han sig för att stanna bussen och inte köra vidare förrän den skyldige erkänner sitt brott.
Hon missar sitt tillfälle genom att inte säga något direkt, vilket gör att hon inte vågar träda fram. Det är det bästa exemplet i hela filmen på den svenska fegheten och brist på civilkurage. Det som egentligen verkar självklart är i själva verket inte så enkelt. Lärarinnan visar ett bra exempel på grupptryck för sina elever, bara för att senare råka ut för exakt samma exempel i verkligheten.
Vissa exempel är intressantare än andra och tyvärr känns hela filmen lite feg. Regissören Ruben Östlund tar i så det nästan spricker för att nå ut till en hygglig igenkänningsfaktor, men lyckas egentligen inte alls. Han tar sina situationer och drar dem ut till sin spets, vilket gör att de känns ganska orealistiska till slut. Efter filmens slut finns det inte någon fråga som fortfarande berör mig. En lättviktigare, mer eller mindre.
Däremot är det ett intressant projekt. Fler sådana här projekt inom svensk film skulle inte skada.
Betyg: Tre stabila pladd
0 Svar till “Recension: De ofrivilliga”