2012 (2009)

Roland ”Disaster” Emmerich är det senaste decenniets okrönta katastroffilmskung. Med Independence Day och The Day After Tomorrow har han tagit katastrofgenren till en ny nivå, genom att använda det som oftast pekas ut som genrens brister – i överflöd gånger tio. Om det är bra eller inte är helt upp till tittaren.

2012 handlar helt enkelt om jordens undergång. Det blir enorma jordbävningar, vulkanutbrott, flytande glaciärer och tsunamis stora som … Ja, det finns nog inget motstycke.

Emmerich, som ju är världens mest amerikanska tysk, har öppnat klyschboken och använder precis alla kort. Det är det frånskilda paret med barn tillsammans, där barnen kommer bättre överens med sin styvfar. Det är en svart president som inte vill lämna det sjunkande skeppet. Även den obligatoriska tokstollen finns med. Allt finns med!

I fokus står det frånskilda paret spelade av John Cusack och Amanda Peet. De flesta förstår nog att de inte var det dyraste alternativet på castlistan, men inte mig emot. Jag är ett stort Cusackfan och även om han kanske är lite för lightweight för att få de största rollerna har jag nog aldrig sett honom göra dåligt ifrån sig. Peet har inte direkt någon svår roll, men hon spelar sin mammaroll utan något att klaga på.

Vi får följa paret genom den ena på håretupplevelsen efter den andra. Där saker och ting händer – där befinner sig självklart Cusack med familj. Det är en del som har klagat på att det blir några gånger för mycket, men i en sådan här film är mycket alldeles lagom.

Mycket blir det. Jag har ett kluvet förhållande till datagenerade effekter, men det är egentligen bara för att det oftast används helt fel. 2012 visar hur det ska användas och den ena makalösa actionscenen efter den andra avlöser varann och tempot är skyhögt stundtals.

Med skyhögt tempo och glassiga effekter är inte mättnadskänslan långt bort. Det är väldigt lätt att man börjar tycka att mycket är nog, men precis innan den känslan kliver innanför dörren drar Emmerich i handbromsen, handlingen stannar upp och vår familj sitter helt plötsligt på ett jumbojetplan tillsammans med en stenrik ryss.

Jag har hört en del klagomål på att slutet, eller den sista tredjedelen, ska vara utdragen och meningslös, men jag kan inte hålla med mindre. Utan att säga för mycket blir det sci-fi på hög nivå och jag skulle gärna se en fortsättning.

Det var längesen jag hade så roligt under en filmvisning. Emmerich är en regissör som faktiskt klarar av att reglera tempo och som dessutom inte är rädd att använda massvis med klyschor och fruktansvärt ostig symbolik. Lite väl otrolig? Hellre det, för att se en verklig film av detta slaget i 158 minuter hade nog inte varit speciellt underhållande och film är ju underhållning.

Betyg: 5/5

Jag kan tänka mig att många tycker jag är en idiot som sätter den åtråvärda femman, men just i detta ögonblick är jag så överväldigad att det finns egentligen inget alternativ. När jag ser den igen på dvd om ett halvår kanske jag tycker helt annorlunda, men vi lever i nuet.