”Charlton Heston was a cunt”
Citatet ovan bränns av när slagskämpen och problembarnet Michael Peterson letar efter ett lite coolare alias. Förslaget Heston gick alltså inte hem, utan det blev Charlie Bronson istället. Det är det roligaste i en annars helt meningslös film.
Historien är sann och huvudpersonen finns i verkligheten. Han är 57 bast, sitter fängslad någonstans i England och anses fortfarande vara en kategori A-risk. Det låter minst sagt som ett intressant upplägg för en film, men intressant är långt ifrån vad Nicolas Winding Refn försök är.
Trots att Bronson gestaltas av en hårdnackad Tom Hardy, som in the line of duty till och med visar snorren vid upprepade tillfällen (vad det tjänar till är jag oförstående till, men det fångar säkert någon annan), blir det aldrig varesig gripande eller intressant.
Problemet är nämligen att Bronson är ett hopplöst fall. Vad man än gjort för honom så har han alltid klantat till det. Filmen for fram utan mening och Bronson är lika korkad i början av filmen som han är när eftertexterna börjar rulla. Den är mest bara ett långt montage av olika sätt att filma slagsmål på.
Bronson är en visuellt välgjord pannkaka och ett typexempel på film som inte ger mig någonting. Många har jämfört den med A Clockwork Orange, men i det fallet ville Kubrick i alla fall ha sagt något.
Betyg: En stabil pladd
