Vad driver Woody Allen?

Hur fungerar egentligen Woody Allen? Hur har han kunnat ge ut över 40 filmer på nästan lika många år och trots sin tilltagande ålder, ändå inte visat några tecken på minskad produktivitet? Framför allt; hur har han lyckats hålla en så hög lägstanivå på sina filmer genom åren?

Dessa frågor har jag ställt mig själv åtskilliga gånger det senaste halvåret, då jag långsamt tagit mig an hans digra filmografi. Svaren går nog bara hitta hos gubben själv och inte blir det lättare av att han väldigt sällan ger några intervjuer. Som tur är har han gjort några undantag genom åren, där Stig Björkmans mycket omfattande intervjubok ”Woody om Allen” är ett högintressant samtal med Woodys egna ord.

Med hjälp av denna bok, som jag verkligen rekommenderar alla filmintresserade att läsa, har jag försökt bena ut hur filmskaparen Woody Allen egentligen fungerar.

Det första som slår mig är att han har en enorm hängivenhet till sitt arbete. Trots att han hävdar att han inte är speciellt disciplinerad med sitt skrivande, så berättar han samtidigt att han omedelbart sätter igång med ett nytt manus efter att han avslutat en film. Kommer han inte på en bra idé, så tvingar han sig själv att komma på något. Det är nämligen hela tankeprocessen som är viktig och som han verkar leva för.

Han nämner dessutom hur besviken han ofta blir på sina egna verk. Inte nödvändigtvis för att de är dåliga, utan för att de skiljer sig så mycket från det han ursprungligen tänkte sig.

“När en film är färdig, tittar jag på den och blir alltid lika besviken. Jag tycker inte alls om den. Och jag tänker: – Jösses, för ett år sedan satt jag i mitt sovrum och fick denna fantastiska, geniala idé till en film som var så underbar. Sedan har jag undan för undan skadat och förstört denna strålande ursprungsidé, medan jag skrev manus, medan jag spelade in den, medan jag klippte den och mixade den. Det underbara var att få idén.”

Om han nu blir så besviken, så kan man ju fråga sig varför han fortsätter år efter år? Precis som han säger så är det för att själva tankeprocessen är så inspirerande, men jag tror även han har så många berättelser och tankar han vill få utlopp för. Han nämner att han lever ett ganska tråkigt och händelselöst liv, utan speciellt stort socialt umgänge. Jag tror inte han känner något behov av det sociala, eftersom han får den bekräftelsen genom sina filmer. Trots att han påstår att han inte bryr sig vad folk tycker.

“Det finns ett antal filmer, där jag vetat redan innan jag gjort dem, att de inte skulle bli framgångsrika. Kanske fånga kritikernas intresse men aldrig nå någon större publik. Stardust Memories var en sådan film, September en annan. Jag visste att de här filmerna var sådana som inga ville se.”

Det ser jag som ett bra bevis på filmernas betydelse för hans egen självbevarelsedrift. Däremot finns det undantag. När Manhattan skulle släppas var han så missnöjd med resultatet att han inte ville att filmen skulle visas överhuvudtaget. Det visar ändå på att han någonstans strävar efter en viss bekräftelse även av publiken. Hade han följt sin vanliga mall hade han ju bara släppt filmen, gått vidare och aldrig sett om den.

Att aldrig se om sina egna filmer hör man från allt möjligt filmfolk titt som tätt och jag vet inte hur allvarliga de är, men Allen verkar ta det på väldigt stort allvar. I slutet av 80-talet gjorde han episodfilmen New York Stories tillsammans med Francis Ford Coppola och Martin Scorsese. När Stig Björkman frågar vad han tyckte om deras inslag i den färdiga filmen får han svaret:

“Jag måste säga som det är, att jag har aldrig sett filmen. Eftersom jag aldrig går och ser mina egna filmer efter att de är färdiga, missade jag nu också Scorseses och Coppolas episoder. Jag har sett alla deras övriga filmer, och jag tycker att båda är betydande filmregissörer. Men de här filmerna såg jag aldrig, eftersom jag inte ville se om min.”

Han har alltså ett så strikt förhållande till sina egna filmer att han inte ens tillåtit sig själv att se resultatet av något han bara haft att göra med till en tredjedel.

Så det är inte så mycket offentlig bekräftelse som driver honom, inte heller personlig. Kan det bara vara för att idéprocessen är så härlig? Kan det underlättas av ekonomiska syften?

“Jag skulle aldrig göra en film eller skriva ett manuskript för att tjäna en massa pengar. Om någon däremot kom och bad mig om att spela med i någon korkad film och erbjöd mig en massa pengar för det, skulle jag göra det. Det skulle inte bekymra mig. Men när det gäller mitt eget arbete, skulle jag aldrig låta mig korrumperas av pengar. “

Det är alltså inte pengar som driver honom heller. Det är ju något som betydligt fler filmskapare borde beakta och ta efter.

En annan faktor jag upplever är att han inte har mycket till övers för livet i sig. Han är inte religiös och han verkar inte tro på att människorna uppfyller något större syfte. Inte heller har han för avsikt att leva vidare genom sina filmer, eftersom de inte är mycket värda om hela jorden går under. Han säger faktiskt så.

“Andra människor gör sina filmer, har premiär på dem och filmen gör succé. De läser kritiken. De håller fest. Det blir någon sorts befrielse. För mig är det mer en löpande band-känsla. Jag avslutar en film och börjar omedelbart att jobba på nästa.”

Här tycker jag mig finna lite bitterhet och avundsjuka mot den ”vanliga” framgångsrika regissören. Trots att han delar ut mängder med kängor till den industrialiserade filmproduktionen, så finner jag ändå viss längtan efter publikens kärlek.

“Om vi skulle ta en promenad häromkring, skulle du få intrycket att mina filmer går som smör här i New York. Men så är inte fallet. Om jag promenerar hemifrån och nerför Park Avenue, hinner jag bara nåt kvarter innan jag blir hejdad av någon, och vid nästa kvarter av ännu en eller av någon som ropar till mig från en bil. Man får intrycket av att man är oerhört populär. Men inte går de och ser mina filmer.”

Han medger att han är ett välkänt ansikte, men min tolkning är att han mycket hellre velat att hans filmer skulle vara mer känt än hans eget namn. Kanske har det också att göra med att om fler såg hans filmer, så skulle han få större budget att röra sig med och ännu fler filmprojekt skulle vara säkrade. För det spelar ingen roll vad någon säger. Ingen har något som helst inflytande eller påverkan på Woody Allens driftighet och kreativism.

I rubriken ställde jag frågan vad det var som drev honom och hur han fungerade. Även om jag försökt mig på att besvara frågorna i texten ovan, så är jag alltjämt övertygad om att det inte finns några svar. I alla fall inga spektakulära. Det är nog mest bara som så att Woody gillar att göra film. Det håller honom sysselsatt. Anledningen till att han håller så hög lägstanivå är nog bara för att han utvecklat en enorm skicklighet genom åren. Svårare än så behöver det inte vara.