Efter första visningen av Shutter Island skrev jag att jag längtade att få se om den och få lägga ihop alla pusselbitar. Den dagen har nu kommit och lyckligtvis nog klarade filmen även andra gallringen. Fortfarande lika spännande och fantastisk.
Därför tänkte jag skriva några rader om min tolkning av slutet, som jag avråder alla som inte sett filmen från att läsa. Med andra ord är spoilervarning utfärdad!
Ni andra får gärna hänga på efter hoppet!
Visst är det väl så att Teddy hela tiden har varit Andrew Laeddis och att det Kingsley och Ruffalo berättar i fyren är precis så som läget är? Han har blivit så påverkad av hans familjs död att han skapat sitt alter ego Teddy, som en sorts flykt från verkligheten.
Det tror jag de flesta hänger med på, men det definitiva slutet – när han visar att han återigen fått ett bakslag i behandlingen och ännu en gång klivit in i sitt alter ego – är väldigt intressant. Omedelbart kan man ju tro att han faktiskt har blivit Teddy igen, men så kommer den fantastiska repliken: “Which would be worse: to live as a monster, or to die as a good man?”, som för mig vänder allting upp och ner.
Han är inte Teddy. Han är Andrew. Han vet vad han har gjort. Han försöker inte glömma något. Däremot försöker han fortfarande fly, men denna gång en gång för alla. Genom att utge sig för att vara Teddy ännu en gång vet han att han förmodligen kommer bli lobotomerad, vilket närbilden på en vårdares inlindade knivar och liknande (utgår jag ifrån) visar på. Dessutom styrker bilden av fyren innan eftertexterna det. Inte för att jag tror operationen utförs där, utan för att den har ett symboliskt värde.
Med andra ord tolkar jag slutet som att Andrew är relativt skarp och medveten om vad som händer, men att han inte orkar med minnet av vad som har hänt honom. Därför vill han i princip ta livet av sig.
Är jag snett på’t?
För övrigt är hela scenen vid vattnet fantastiskt. När han lägger upp kropparna på rad förstår man att det är kört för honom. Det går inte fortsätta leva med något sånt på näthinnan.
Jag tolkade slutet på samma sätt. Han skapade en alternativ verklighet åt sig själv för att han inte klarade av att leva med det som hänt. Tycker inte att det är så supersvårt att tolka egentligen, men många verkar tro att han var Daniels hela tiden som blev hjärntvättad till att tro att han var Andrew.
Precis! Då är jag rätt på’t. Det känns bra.
Väldigt intressant tänkt!
Tack! Det är en väldigt intressant film.
Såg filmen för första gången igår och WOW! Vilken film och vilket slut!
Jag tolkar slutet exakt som dig, dvs att Andrew är medveten om konsekvenserna – vilket slutrepliken mer eller mindre bekräftar men att han helt enkelt väljer lobotomi-utvägen och inte har ork att fortsätta.
Kan ju passa på att slå ett slag för extramaterialet (som i alla fall fanns med på den svenska bluray-versionen) där får man en del “svar” som i alla fall stilade mina allra värsta hunger.
Kul att du tyckte om den. Jag blev helt blown away!
Den har inte hamnat i min samling än så jag har inte kunnat kolla upp extramaterialet. Men ska göra det så fort jag får chansen.
Intressant analys! Såg Shutter igår och måste säga att jag tycker den inte var vidare bra. Klippningen och spelet börjar verkligen ta ut sin rätt för scorsese och den sk. vändningen på slutet/mitten såg jag komma mil i förväg.
Just vändningen verkar många ha hängt upp sig på. Har du läst boken innan?
Jag lyckades faktiskt inte lista ut slutet förrän jag satt med facit i hand, men det gjorde ju det hela till en väldigt trevlig upplevelse för mig.
Överlag verkar det vara mycket älska eller hata i det här fallet. Kanske inte riktigt så extremt, men ändå.
Nej har ej läst boken men i det här fallet (med min upplevelse av filmen) så tror jag boken är rejält bättre? Blir lixom lättare att få ett djup i karaktärerna via en bok. I filmen snuddar man bara på sådant förutom slutet som är en känslomässig dam som brister.
Hade du läst boken innan du såg filmen?
Jag har inte heller läst boken.
Det är klart att böcker har det lite lättare att få djup i karaktärer, men det filmer är bättre på är att visa konkreta känslor. Det tyckte jag Shutter lyckades väldigt bra med, speciellt när WIlliams bryter ihop.
Har sett filmen ett par gånger och läste även boken innan. Eller rättare sagt, jag läste boken flera år sedan.
Boken är bättre självklart men filmen är lika lysande för det.
Jag ska nog ta mig igenom boken någon gång. Jag gillar Lehane, så det är nog ingen bortkastat tid.