The Doors (1991)

The Doors är återigen aktuella i och med Sverigepremiären av dokumentären When You’re Strange, som enligt bandmedlemen Ray Manzarek är ”the anti-Oliver Stone. This is the true story of The Doors”. Han syftar givetvis på filmen från 1991 av nämnde Stone med Val Kilmer som Jim Morrison.

Som alltid med biografier finns det ett visst inslag av fiktion. Det tycker jag inte är något att orda om, eftersom Stone inte gjorde en dokumentär. Han gjorde en spelfilm med hans tolkning av The Doors i allmänhet och Jim Morrison i synnerhet. Alla viktiga händelser i filmen är dessutom mer eller mindre återgivna så som det gick till, så nog om det.

I slutet av 80- och början av 90-talet var Stone på väg att bli en gigant. Han hade skrivit Scarface och nått stora framgångar med Platoon och Wall Street. För att inte nämna Född den fjärde juli och JFK. Att han var glödhet när The Doors gjordes är ingen underdrift.

Det gör avtryck i filmen genom en stenhård vision att visa upp Morrison på det sättet Stone upplevt honom. Han förvandlar Val Kilmer till Morrison och återspeglar hela The Doors karriär på lite drygt två timmar

Kilmer går från en ambitiös poet till en desktruktiv narkoman, som ser livet mer och mer som lidelse för varje dag som går. Det är hans överlägset bästa skådespelarinsats hittills och det är lite synd att den har fallit lite i glömska genom åren. Han förtjänar större roller.

Det är inte bara Kilmer som är bra, utan även Meg Ryan i rollen som dennes flickvän. Det här var innan hon bara gjorde romantiska komedier och innan alla operationer. Här är hon helt enkelt en vanlig tjej som förälskar sig i en väldigt speciell man.

Deras samspel, plus många andras, tillsammans med den fantastiska musiken skapar ett svårmod av högsta klass. Jag gillar filmer med just svårmod och just nu tycker jag definitivt det här är en av de bättre. Det finns hur många scener som helst som griper tag om mig och som skapar en härlig olustighet.

Måhända att Stone inte gör mer än att ytterligare mytologisera, än att återge sanningen, men för min del spelar det ingen roll. Den fantastiska Kilmer gör Morrison levande och det är allt som behövs. I min bok blir det inte så mycket bättre än så här.

Betyg: 5/5