Den fristående uppföljaren till den supercharmiga Paris, je t’aime anlände i fredags till Sverige, trots att den haft premiär på andra ställen i världen redan under förra året. Jag mottog den i en knappt tredjedelsfull salong 12 (strax under 100 platser) på Bergakungen i Göteborg. Det låter kanske inte så imponerande, men de som hade letat sig dit var genuint intresserade och tillsammans upplevde vi New Yorks skönhet.
I det avseendet tycker jag egentligen att valfri Woody Allen-film (speciellt Manhattan) eller ett knippe Seinfeld-avsnitt funkar utmärkt, men den här mysiga episodfilmen är ett väldigt trevligt komplement.
I Parisversionen var det kortfilmerna och framför allt dess regissörer som stod i centrum, medan man i New York satsat på en mer enhetlig och sammanhållen handling. Den spretar fortfarande väldigt mycket och passar på att ta flera avstickare längs vägen, men i centrum står ändå ett antal återkommande karaktärer som tillsammans blir lite av filmens hjärta.
Jag har faktiskt inte brytt mig om att kolla upp vilken regissör som är ansvarig för vad, eftersom i princip allt håller samma höga klass. Sen är det inte direkt superstjärnor när man tittar bland namnen, där jag tycker Natalie Portman och Brett Ratner har störst stjärnstatus. Det blev ju alla tiders i vilket fall, så det är inte mycket att hänga upp sig på.
Den enda del jag inte riktigt förstod meningen med var där Shia LaBeouf berikar filmen med sin närvaro. Någon får gärna förklara det för mig.
Utöver Shia trängs veteraner som Eli Wallach, James Caan och Andy Garcia med andra förmågor som Orlando Bloom, Ethan Hawke, Maggie Q och Anton Yelchin. För att nämna några. Alla sätter de sin speciella prägel på slutreslutatet.
Genom att fokusera på New Yorks befolkning och framför allt belysa den mångkultur som råder i staden, låter många spännande och gripande öden berättas. Stora som små. Jag är stormförjust och gillar speciellt hur filmen knyts ihop. Mer sånt här! Alla städer förtjänar något liknande.
Betyg: 4/5
