(500) Days of Summer är inget annat än ett kollage över toppen- och bottenögonblicken i Tom (Joseph Gordon-Levitt) och Summers (Zooey Deschanel) förhållande. Han är övertygad om att hon är den rätte, medan hon är av det mer tveksamma slaget. En romcom med det upplägget är lätt att på förhand avfärda som noll procent fräsch, i en genre som vänt ut och in på sig själv i jakt efter nya och intressanta infallsvinklar alldeles för många gånger. Debutregissören Marc Webb struntar fullständigt i vad alla andra har gjort innan och har istället skapat något smått unikt, i allra högsta grad fräscht, porträtt av ett ganska normalt förhållande.
Främsta förtjänsten ligger i musiken. Man har valt ett gäng fantastiska låtar som jag redan innan filmen tagit till mig för länge sedan, vilket lätt gör att jag kan få svårt att acceptera dem i ett helt nytt sammanhang. Eftersom det märks hur mycket även Webb (utgår jag ifrån) älskar sina låtar och vet precis hur han ska servera dem – så blev det inga problem alls. Regina Spektor får äran att både inleda filmen, så väl som att ackompanjera den i absolut bästa scenen. Pixies, för övrigt ett av mina absoluta favoritband, lånar ut sin supersköna ”Here Comes Your Man” och låter Gordon-Lewitt slakta den så skönt som bara fyllekaraoke kan bli. Dessutom har filmer som refererar till The Smiths alltid ett försprång jämfört med andra.
Det här är en sådan film där huvudkaraktären helt plötsligt börjar dansa och folk runt omkring knappt hinner reagera innan de själva står med benen i vädret. Det är ett glädjerus hela filmen igenom, trots några lite mer deppiga ögonblick. Framför allt blir jag påverkad. Det är romantiska komediers främsta uppgift och det finns sannerligen inte många som lyckats lika väl som (500) Days of Summer.
Att man dessutom samlar prettopoäng genom att referera till massa sköna band med posters i bakgrunden (The Jesus and Mary Chain till exempel) samt lite Bergman (med Jonas Åkerlunds berättarröst) är verkligen inget minus i min bok. Inte ens berättarrösten är ett minus. Visst är den onödig, men mysfaktorn höjs alltid några procent med en bastant och pålitlig narrator.
(500) Days of Summer är ett 95 minuter långt glädjerus som har den ovanliga egenskapen att jag vill se om den direkt när eftertexterna börjat rulla, för att inte tala om att slänga igång soundtracket illa kvickt. Det är förmodligen den bästa i romcom-genren som jag sett.. någonsin?
5/5
Jag rekommenderar starkt samlingsinlägget borta hos Rörliga bilder och tryckta ord med fyra olika bloggares åsikter om denna film. Tryck här för länk
Spotify-länk till soundtracket (inklusive karaokeversionen av Here Comes Your Man).
Härligt! Detta är nog den bästa film jag sett i år, även om den är från 2009. Jag älskar den men till skillnad mot dig tycker jag att den är ganska sorglig eller ordet bitterljuv kanske skulle passa bättre. Musiken är underbar ja allt är underbart med filmen. Slutar nu annars blir det bara patetiskt.
Kan definitivt skriva under på bitterljuv, men tycker ändå att helhetsbilden är klart positiv. Utan att avslöja för mycket så kan jag ju säga att jag kände betydligt mer för den ena karaktären än den andre i slutet.
Du får gärna fortsätta i all evighet. Jag håller med dig! En underbar film på hur många sätt som helst.
Jättebra skrivet och tack för den fina referensen! Borde ha kunnat gissat att du skulle gilla den här, i alla fall musikmässigt. Fastnade väl kanske inte riktigt lika hårt för just den även om den har en viktig roll i filmen, men fräsch och glad och ja, man blir glad av att se den. Det räcker jäkligt långt.
Nej, nu får jag ta tag i denna! Välskrivet och inspirerande!
Sofia: Tack själv! Klart man länkar.
Det är faktiskt så att jag lyssnade på soundtracket några vändor innan jag såg filmen. Så jag visste vad som väntade, vilket verkligen inte var något negativt. Förstår om man inte fastnar lika hårt. Känns som en antingen gör man det eller så gör man det inte. Glädje på film är underskattat. Tyvärr finns det fler riktigt bra feel-bad än -good. I alla fall så här på rak arm.
BlueRoseCase: Ja, det tycker jag verkligen! Tack så mycket!
Får väl lägga till att jag älskar slutrepliken. F.ö kände jag mig nödgad att åka till Arvikafestivalen detta året då spektor spelade och det kan jag tacka den här filmen för. Men Kent o Robyn var bättre
Denna film måste jag nog kolla in snart efter att ha hört så mycket gott om den. Hade planer på att göra det för ett tag sedan men glömde liksom bort det, så tack för påminnelsen.
Man blir ju per automatik osäker på sig själv när någon annan ger en film man tyckte var sådär en femma. Men visst – annorlunda och småtrevlig kärleksrulle kan jag ge den. Men behöver nog se om den för att färska upp minnet en smula.
En mysig film på alla sätt och vis och en romantisk komedi som faktiskt fungerar. Förmodligen mycket tack vare musiken och bara din bild från vinylbutiken gör mig sugen att se om filmen och samtidigt lyssna på mina nyköpta vinylskivor
Tyvärr fastande jag inte så hårt för filmen som andra verkar ha gjort, men det är helt klart en sevärd film
Filmitch: Spektor är fantastisk i små doser, men det krävs inte mycket för att man ska tröttna. Så känner jag i alla fall. Så jag förstår om du föredrog Robyn och Kent. Båda två har ju väldigt olika material att hämta. Speciellt Kent.
Voldo: Så var det för mig med, men så blev jag sugen att se en lättsam film med bra musik. Vilket lyckokast!
Plox; Jag tyckte den var snudd på ännu bättre/minst lika bra när jag såg om den, så det kan hända att du tycker den är bättre efter omtitt. Men det känns som att antingen fastnar man stenhårt eller så gör man det inte.
Nit89ram: Bilden är underbar! Kolla bara trycket på hans tröja. Höga nördpoäng! Dessutom får den mig att vilja börja dvd-samla på allvar igen, samtidigt som vinylnörden (som fortfarande bara är ett spädbarn) började hosta efter uppmärksamhet. Jag såg dessutom High Fidelity i helgen, så musiknörden går på högvarv nu.
Hahha gubben en 5, det är väl att krydda lite. Go film ialla fall. Tack för tipset baby
Haha, High Fidelity är också en riktig pärla. Hur sorterar du dina skivor?
Arruba: Betyg har bara med magkänsla att göra, så den här gången kunde jag inte värja mig.
Sofia: Visst är den! Ska försöka skriva om den snart. Tyvärr har jag ingen direkt skivsamling, eftersom jag sedan många år tillbaks varit helt digitaliserad. Men drömmen finns där att ha en riktig skivsamling. Vinyl hade inte heller varit fel.
Eftersom jag har många filmer så kan jag berätta att de står sorterade enligt alfabetisk ordning, med vissa undantag för regissörer jag har många filmer av. Till exempel Woody Allen har en egen liten avdelning. Eftersom de fnyser lite åt alfabetisk ordning i High Fidelity, så är det inget direkt att skryta om men det är onekligen den enklaste metoden.
En gång sorterade jag efter snittbetyg på imdb. Det var ett hästjobb.
Haha, snittbetyg på IMDb, det var ambitiöst må jag säga. Aldrig funderat på färg? Det tycks vara väldigt poppis för bokmalar just nu.
Jag vill minnas att jag körde på färg en gång, men det var när samlingen var rätt liten. Annars är det ju den snygga kombinationen av alla möjliga färger som dvd-samlingar så vackra. Så fungerar jag!
Pladd: Nu när du säger det så gillar jag också tröjan.
Känns som om jag verkligen måste se om den här filmen nu när jag är mer insatt i ”indieträsket”;)
Och säg bara till när du ska börja samla på vinylskivor, så kan vi prata ut om det.
High Fidelity är också en film jag måste se om nu när jag har börjat bejaka min musiknördsådra.
Jag har sett lite här och där att 500:s indiestatus har ifrågasatts, men eftersom den gjordes utan stöd av ett stort filmbolag och med många nördreferenser, samt ett annorlunda upplägg, så har den definitivt allt som krävs för att kallas indie. Tycker jag.
Jag har även börjat lyssna väldigt mycket på She & Him (Zooey Deschanels band) efter filmen. Skön tjej det där.
Jag lovar att hojta till när vinylerna börjar läggas på hög, men det ligger en bra bit in i framtiden. Men om jag springer över en vinylspelare så är jag all in.
High Fidelity är ju egentligen den mest musiknördiga mainstream-filmen som jag kan dra fram på rak arm. Gillade filmen så mycket att jag faktiskt börjat läsa boken också. Nöjet är stort när det beskrivs hur ett bra blandband ska komponeras.
Nu skrev jag tyvärr lite oklart. Med ”indieträsket” menade jag musiken, med alla de band du nämner i din recension. Dessutom är ”indie” ett intressant ord som till synes verka kunna betyda minst tre olika saker (fri från stora bolag (1), inte mainstream (2) eller låter på ett ”speciellt vis”(3)).
När du nämner blandband blir jag genast intresserad av boken. Då jag dessutom blev mer intresserad av tankarna karaktärerna framförde i filmen, än själva filmen i sig, så lär jag nog uppskatta boken mer. Dessutom ska böcker aldrig underskattas som kulturform.
Då är jag med igen. Indieträsket är ett träsk fullt av pretentiösa bottennapp, men när man hittar rätt är det svårslaget. Banden jag nämner ovan kan ju ses som en liten miniintroduktion till hela genren. Som du säger så är den väldigt spretig och alla tre punkterna är ju utmärka definitioner av indie, men det är svårt att peka på vad som är indie bara genom att lyssna. Jag brukar gå efter ”speciellt ljud” som skiljer sig från det ”vanliga” sättet att göra musik på. Ofta väldigt enkelt, ibland raka motsatsen.
Boken är ungefär som filmen, fast lite mer sammanhållen. Dock delar den filmens styrkor och svagheter. Den är alltså bäst när handlingen utspelar sig i skivbutiken, mindre bäst (men absolut inte dålig) när den utspelar sig utanför.
Böcker är en utmärkt kulturform och jag hade gärna läst betydligt mer än vad jag gör, men det är så tidskrävande. Därför sker min läsning nästan enbart på sommaren och andra lediga perioder.