Jag har åtskilliga gånger lyft fram Oliver Stones verk från slutet av 80- och början av 90-talet som filmer som skjuter hej vilt åt alla håll och som träffar nästan allt som siktas på. Stone var så ambitiös och målmedveten att känslan av att inget är omöjligt är så påtaglig att nästan oavsett vad filmerna handlar om, så lyckas han engagera sin publik. På den tiden var han raka motsatsen till den trötta skuggan av sig själv som speglar hans filmer de senaste tio-femton åren. Därför vågar jag säga att ingen kunde gjort filmen om mordet på John F Kennedy bättre, för ingen annan hade vågat samla ett gäng mer och mindre sannolika konspirationsteorier och bygga hela filmen på dem.
Filmen följer den verklige åklagaren Jim Garrison som höll i en förundersökning liknande den som visas i filmen, men han hade i själva verket ännu fler teorier om vad som egentligen hände. I förarbetet till filmen pressades Garrison med frågor av Stone, så till den grad att han reste sig upp och lämnade rummet. Stone imponerades av den stensäkra attidyden Garrison visade upp, men han hade också stora tvivel på hans arbete. Därför har han gjort en lätt idoliserad och nedtonad bild av den verklige personen, som i händerna på den då glödheta Kevin Costner (som året efter Dansar med vargar hade världen under sina fötter) blir ett starkt och symboliskt centrum för hela handlingen.
Trots att speltiden är på mastiga tre timmar och informationsflödet är aldrig sinande blir det aldrig tråkigt eller ens långdraget. Stone hanterar alla trådar med känsliga fingrar och använder snabba klipp, tillbakablickar och verkliga bilder i en kombination som gör att jag som tittare inte en enda gång kan slappna av. Han introducerar ämnet och visar i tur och ordning händelseförloppet, från att Kennedy mördas till Jack Rubys mord på Lee Harvey Oswald. Sen visas händelserna flera gånger om, bland annat genom den beryktade Zapruders amatörfilm som visar hur Kennedys huvud flyger åt alla möjliga håll. Starka bilder, men så är det också en väldigt stark film.
Om inte Costner hade gjort Garrison till en så stark karaktär så är det mycket möjligt att slagkraften hade minskat betydligt, för trots att casten består av oräkneligt antal med storstjärnor så är alltid all uppmärksamhet riktad mot Costner. Utöver honom syns bland andra Tommy Lee Jones, Joe Pesci och Gary Oldman (som Oswald). Jag kan nämna ännu fler, men den som kanske lämnar störst avtryck är Wayne Knight. Vem är han då? Jo, han är självaste Newman från Seinfeld (skriver jag samtidigt som jag släpper tangentbordet och knyter näven).
JFK är en stark kandidat till utmärkelsen the great detective movie och står än i dag som kanske det främsta avtrycket både Costner och Stone gjort i filmvärlden. I vanliga fall hade jag lagt till ett hitintills, men tyvärr har ingen av herrarnas karriär snärjts upp i det blå sen dess. Det förtar dock inte denna speciella film, som är lika unik och häpnadsväckande som den är fantastisk.
Betyg: 5/5
Den här är fruktansvärt bra! Vill framhålla Donald Sutherland som gör en ruskigt bra insats i en extremt liten roll.
Håller med! En extremt liten roll som ändå gör enormt avtryck både hos Costners karaktär och hos mig som tittare.
Det här är en film som det tog mig tio kvällar att komma igenom. Jag somnade hela tiden men lyckades till slut se hela från början till slut. Sådär, typ.
Inget mästerverk i min bok men en finfin recension som vanligt.
Det jag imponeras av i filmen är klippningen samt Pescis bisarra peruk. Håller nog Nixon som lite starkare film än JFK men de ligger tätt i toppen.
Det var väldigt länge sedan jag såg den här, men jag vill minnas att jag gillade den skarpt. Får ge mig fan på att köpa den feta versionen som endast finns i USA.
Jag såg den här så ung att jag då inte riktigt hade pejl på varken JFK eller alla konspirationsteorier och tycker fortfarande att den är klart bättre som mysteriefilm än ett försök att skildra ett verkligt händelseförlopp. Redan när Stone gjorde filmen var materialet kring JFK så enormt bisarrostort att det inte går att överblicka på något vettigt sätt. Som spelfilm, toppklass; som konspirationsteorifilm, sådär.
@filmitch: Nixon bättre än JFK?! Du är inte vettig, du
Fiffi: Det krävs nog att man är vaken och ser hela filmen i sträck för att man verkligen ska kunna fångas av stämningen, så därför var det ju bra att du lyckades till slut. Tack!
filmitch: Klippningen och Pescis bizarra peruk förtjänar omnämnande. Jag tyckte även Lee Jones frilla såg väldigt lustig ut. Roligt att du gillar Nizon så mycket för den ligger i pipelinen här hemma.
Aficionadon: Jag skulle också vilja ha en fet version. Den är onödigt svår att få tag på i Sverige. Tror aldrig jag har sett en ny köp-dvd i någon butik. I alla fall inte de senaste åren.
Sofia: Jag tycker den håller hög klass även som konspirationsteorifilm, dock hade det varit intressant med lite mer djupgående analyser av själva teorierna.
Bra många år sedan jag såg den nu, men din finfina recension gör ju omedelbart att den hamnar på ”återtittlistan”! (som ligger bredvid den skyhöga ”att-se-listan”…)
Vill också minnas att den var galet spännande mitt i alla snygga porträtt av diverse figurer!
Sofia: En stor anledning till att jag gillar Nixon är att huvudpersonen är så himla bisarr. Jag finner filmen vara riktigt rolig i sina stunder. Hopkins gör en fantastisk prestation här.
Pladd: Tommys frilla är inte helt fel heller.
Som vanligt välformulerad text! Har inte sett JFK men vill verkligen se den. Verkar vara svårt att få tag i den på dvd numera. Det enda jag egentligen känner till är scenen som parodieras i ”Seinfeld” där Kramer och så Newman såklart blivit bespottade av Keith Hernandez…
Steffo: Känner igen mig i den där återtittlistan, som liksom alla andra listor bara växer och växer..
BlueRoseCase: Tack!
Som vanligt är Seinfeld mitt i prick och parodin påminner en del om JFK:s upplägg. Tänkte faktiskt inte på det avsnittet förrän du nämnde det. Roligt att Newman är med i båda.
Haha, jag är ingen jättefan av Seinfeld, men den parodin är verkligen klockren.
Ok, jag kan hålla med om att den håller hyfsad klass som konspirationsfilm iom att den sållar rätt hårt och får det hela att framstå som någorlunda begripligt. Det är det inte
För att förtydliga: den är inte så heltäckande.
Fast den framstår och ger känslan av att den är mer heltäckande än vad den egentligen är (förmodar jag utan att ha läst in mig så värst mycket på ämnet), så jag tycker ändå den kommer undan med hedern i behåll. Dessutom tolkar jag Stones budskap som att man ska ifrågasätta auktoriteter oavsett hur långsökta ens tvivel må vara. Så på det sättet lyckas han ju.
Håller med Sofia att den är bättre som spelfilm än konspirationsfilm. Men som spelfilm är den riktigt effektivt gjord och den lyckades hålla mig intresserad filmen igenom, trots sin långa speltid. Och Pescis peruk borde sannerligen få sig en egen konspirationsteori. Hur tänkte man där egentligen och vad var anledningen?
Martin: Kommer inte ihåg namnet men den rollfigur som Pesci spelar hade denna kreativa hårstil i verkligheten så i detta fall ser det ut som Stone håller sig till verkligheten. Jag kände precis som dig när jag såg filmen första gången men läste om det någonstans. Hursomhelst så är peruken mkt rolig.
Det hade kanske fungerat med någon annan skådis, men Pesci i peruk är ju dömt att misslyckas. Som tur är störde jag mig inte så mycket på det, men det var inte snyggt.
Bra skrivet! Och jag fick en påminnelse om att se den här filmen. Har ju inte sett den, trots att jag gillar Stones 80- och 90-talsfilmer. Gillar konspirationsfilmer.
Om du gillar Stones 80- och 90-talsfilmer och konspirationsteorifilmer så tycker jag du omedelbart ska få tag på JFK. Med den kombinationen är det omöjligt för dig att inte tycka om JFK.
filmitch: Just det! Nu när du säger det så kom jag ihåg att jag också kollade upp det när jag såg filmen första gången. Men jag tycker nog ändå att man kunde tonat ner det hela, åtminstone peruken. Eftersom herr Stone har sållat mycket bland konspirationsteorierna kunde han även ha ändrat lite på detta.
Hejsan AddePladde.
Jag kan inte göra annat än att hålla med, gillar också den här filmen skarpt. Den där Donald Sutherland-scenen som ni nämner ovanför är så spännande. Musiken och allt.
Förresten ber jag om ursäkt för min abrupta bortplockning av bloggen, jag har skrivit borta hos Filmitch om det. Jag kommer fortsätta kika in alla era bloggar och lämna kommentarer.
Donald-scenen är verkligen spännande. Roligt att den blir som en motor för Costner resten av filmen.
Finns ingen anledning till ursäkt. Jag är bara glad att du fortfarande finns kvar bland oss, om än bara i kommenterande form. Men det är inte fy skam.