Cornelis (2010)

Att göra en riktigt bra biografifilm är ruskigt svårt. Att balansera verklighet med fiktion och göra ett urval som på något sätt gör att det inte bara blir en historielektion utan även en berättelse att känna för, att leva sig in i, är något som misslyckas allt för ofta. I mitt tycke är Walk the Line en exeptionell film i genren med sitt perfekta urval och starka karaktärsporträtt. Tyvärr hamnar Cornelis på andra skalan. Bland historieberättarfilmerna.

Med ett skyhögt tempo där allt från barndom, flytt till Sverige, sjujäkla massa kvinnor och massa rabblande av händelser visas upp efter varann känns det inte som att filmen börjar på riktigt förrän den precis är på väg att ta slut. Kanske är det meningen, men de första 80 minuterna ger ingenting. Jag känner inte ett uns för den där märkliga mannen, som måste ha burit på så mycket svärta och depression som filmen inte ens är nära att förmedla på ett gripande sätt.

Hans-Erik Dyvik Husby må vara duktig på att sjunga, gå upp i vikt och framförallt – prata svenska, men som skådespelare är jag inte jätteimponerad. Det är egentligen bara de sista tio minuterna där Cornelis årsmodell äldre flankerar på livets höst (trots att han dog endast 50 år gammal) som han lyckas få fram sin karaktär ordentligt.

Filmens höjdpunkt är de tre sekunder min flickvän springer förbi som statist, medan bottennappet är Johan Glans. Hur gick tankegången där? Kanske beror det på att jag inte tycker han är speciellt rolig i vanliga fall, vilket gör att hans försök som seriös skådespelare inte skiljer sig så mycket från komikern Glans. Även om det kanske verkar löjligt att klaga på en sådan småsak så är det ändå sånt som påverkar inlevelseförmågan negativt.

Jag gläds åt de som fastnar för Cornelis, men för egen del tar nog äventyret slut här. Den kommer vevas friskt på tv-kanaler i många år framöver och om det ger Cornelis mer uppmärksamhet så har den åtminstone fört något av godo med sig. För intressant var han. Därför rekommenderar jag hellre Tom Alands dokumentär från -97 med samma namn (Cornelis alltså) om man är intresserad av personen Cornelis.

Betyg: 2/5

About these ads

18 comments

  1. Kan inte låta bli att bli lite ledsen över din recension. Inte över texten i sig för den är bra som vanligt, men över att du inte fick den där sköna känslan med filmen som jag fick. Jag tycker så mycket om den här filmen, så mycketmycket liksom.

  2. Jag håller med dig. Jag hade också väldigt gärna haft den där känslan, för jag förstår ändå att man kan få den. Kanske beror det på att jag inte har så stark relation till Cornelis i övrigt? Det tål att tänkas på. Rent tekniskt är det en bra film, men hantverksmässigt fick jag inte mycket känsla alls.

    Btw, jag har börjat med läsarbetyg nu. Som kontrast till mina betyg så får de som läser också sätta betyg. Så kanske det visar sig att jag är fel ute ibland. Så tryck dit ditt betyg ovan! :)

  3. Har inte sett filmen men jag gillar biografifilmer speciellt om jag inte känner till så mkt om personen. Det enda jag vet om Cornelius är att han hade trassliga affärer med både pengar o kvinnor. Dorsin kanske skulle spelat Cornelius bättre ;)

  4. Även jag har läsarbetyg med det är lite klent med röstandet :( Ska däremot rösta hos dig när jag sett filmen du recenserat.

  5. Min relation till Cornelis, före filmen, var noll. Sen jag såg filmen har jag däremot lyssnat en hel del på honom.

    Såg nyss om filmen härhemma på DVD och den tappade liiiite i känsla av att se den i ett mindre format, men bara lite.

    Ska absolut rösta :)

  6. Filmitch: Dorsin som Cornelis hade jag velat se! Har faktiskt inte sett dina röststjärnor, men jag förmodar att de ligger ”inuti” inläggen, när man klickar på dem? Då är de lite svårare att hitta. Ska genast sätta i system att börja rösta hos dig i alla fall! :)

    Fiffi: Där ser man! Då hade vi alltså samma förutsättningar. Lustigt hur det kan skilja sig ändå. :)

  7. ju det stämmer ska se om jag lyckas lägga de utanför inläggen. bara att sköta bloggen med alla funktioner hittan o dittan känns ibland som att flyga ett jumbojet med alla knappar och symboler man knappt kan räkna ut. pust.

  8. Håller med dig om att det emellanåt blev alldels för mycket historierabblande och för lite om karaktären Cornelis. Men filmen lyckades ändå ramla in i godkändsfåran tack vare den tekniska biten som du är inne på som jag tyckte var riktigt bra. Det kändes verkligen som om det hela utspelade sig på 60-, 70- och 80-talet. Gillade även pondusen Hans-Erik Dyvik Husby ingav till rollen.

    Jag har faktiskt sett honom live nu i efterhand, tillsammans med Jack Vreeswijk, i anslutning till hans skiva ”I ljuset av Cornelis” som en fortsättning på filmen. Intressant att en föredetta punksångare i Turbonegro nu sitter lugnt och fin på scenen och sjunger visor. Bra var det i alla fall :)

  9. filmitch: Ibland är det ett rent gissel, speciellt när det inte fungerar som man har tänkt sig.

    Martin: Tidskänslan lyckas den med riktigt bra, så den tekniska delen finns det inte så mycket att klaga på. Det får ju ses som imponerade eftersom jag förmodar att budgeten inte var världens största. Tyvärr påverkar det inte min helhetsbild så positivt att den när så högt upp på betygsskalan, även om jag faktiskt tycker 2/5 får ses som ett knappt godkänt. Det är en tolkningsfråga, men så överdrivet bra tycker jag inte den är. Det är det viktiga.

    Jag kan tänka mig att Hans-Erik var bra live, för hans främsta styrka i filmen är just sången. Kan tänka mig att kombinationen med Jack Vresswijk kan skapa en fin stämning.

  10. Jag ser dem på framsidan nu i alla fall. Vad kul! Jag ska genast kolla igenom om det finns några jag kan betygsätta hos dig. :)

  11. Kul med läsarbetyg, ska trycka dit ett när det dyker upp något jag har sett (men det kanske funkar retroaktiv också?)

    Har inte sett just den här, men mitt intryck är precis tvärtom — det är väldigt tacksamt med biografier i bok- och filmform. Däremot har jag lite svårt för just musikerbiopics om jag inte är så intresserad av musiken, då faller ju oftast en stor del av filmens poäng.

  12. Betygen fungerar i allra högsta grad även tetroaktivt. Jag hoppas på att det kanske gör att en del gamla inlägg kanske för nya läsare, men vi får väl se hur det blir med det.

    Rent tekniskt är det lätt att tacksamt att göra biografier, men jag upplever alltid att det blir en så tydlig känsla av fiktion. Det behöver inte alltid vara något negativt, men när man tar avstamp i verkliga händelser som man vid vissa tillfällen till och med har en del kännedom om sen innan är det lätt att det hela känns ”glattigt” och glorifierande. Då har jag svårt att komma in i stämningen, som i fallet Cornelis. .

  13. Återigen är det nog tvärtom — igenkänningsfaktorn spelar stor roll för min del. Jag blir intresserad och börjar fundera på ”men var det verkligen så HÄR?!” Men det skapar kanske iofs inte så mycket stämning som nyfikenhet. I min bok är dock nyfikenhet ofta lika med engagemang.

  14. Jag kan känna igen mig över nyfikenhet=engagemang, men då gäller det oftast den verkliga händelsen. Dessutom fokuserar sig det oftast på den verkliga händelsen, vilket gör att jag hellre gör egen research än att se på filmen (i det här fallet). Böcker är lite annorlunda eftersom de ofta annonserar sig själva som mer verklighetstrogna och dessutom lyckas med att få fram den känslan. Så är min uppfattning i alla fall.

  15. Jag håller med, blev besviken på den här. Såg fram emot den eftersom svenska biopics inte är så vanliga. Fast 60-talsmiljöerna gillade jag, och att de hade fått Husby att likna Cornelis väldigt mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s