Dances with Wolves (1990)

Jag har ställt frågan många gånger vad Kevin Costner har gjort av sin karriär. Den som var så lovande med topprestationer i flera framgångsrika filmer, som snabbt byttes ut mot motsatsen. Hans insatser har till dagens datum förblivit bra, men det känns som att glöden har försvunnit. Dessutom verkar han tycka det är roligare att spela gitarr än att filma. Detta frågetecknet försvann när jag äntligen sett klart Dances with Wolves. Jag förstår nu varför han har tappat motivationen, för att överträffa det här mästerverket kommer han aldrig att lyckas med.

Vi börjar från början. Costner var någorlunda framgångsrik och hade gjort ett hyfsat stort namn när han köpte till sig rättigheterna till manuset. Som debutregissör tog han sig an en westernfilm (en genre som fortfarande var rätt död på den tiden) med mängder av komplexa scener och dessutom utmanade han sin publik med att låta dialogen bestå av mestadels indianspråk. Att han tog stora risker är ingen underdrift. Ambitionen märks dock i varenda bildruta. Jag har sett få filmer som är så välgjorda som Dances with Wolves. Jag såg dessutom den långa versionen på hela 220 minuter, men inte en enda gång kollade jag på klockan. Tempot är stundtals långsamt, men regiarbetet är så bestämt och målmedveet att det inte finns en enda scen som känns onödig. Han blandar in mer fartfyllda actionscener ibland för att spänna bågen ytterligare, men han tappar aldrig bort sin publik. Det är nästan retfullt hur enkelt han får det att se ut.

Handlingen är simpel, men även här märks den fantastiska hantverkskänslan. Costners karaktär går från en trött och desillusionerad officier åt amerikanska armén till en fullfjädrad indian med smeknamnet ”Dansar med vargar”. Någonstans på vägen tappar han kontakten med livet som en vit man i arméns tjänst och underordnar sig istället helt med naturen och indianernas levnadssätt. Här kan jag tänka mig att många klagar på att han porträtterar den vita mannens rasism på ett ensidigt sätt, men då hävdar jag att det är helt i sin ordning. Berättelsen är allra högsta grad subjektiv och berättar från huvudpersonens perspektiv. Därför är det inte konstigt att den förvandling han har gått igenom har förändrat synen på den vanliga amerikanska mannen.

Jag är svag för filmer som behandlar temat att hitta sig själv. Speciellt när det sker med hjälp av naturen. Inte för att jag själv skulle ville göra en sån förvandling, men isolerad i naturen långt bort från alla system och oskrivna lagar som människan har skapat kan man börja om på noll igen. Den känslan ger en sån enorm frihet och just så känner jag för den här filmen. Banal handling, men så mästerligt utfört att jag aldrig mer kommer klaga på Costners karriärs utveckling. Han har ju gjort Dances with Wolves. Han behöver inte göra mer.

Betyg: 5/5

En filmbloggare som inte direkt är av samma åsikt återfinns hos Fripps filmrevyer. Tryck här för att läsa hans sågning. Glöm inte att sätta ditt eget betyg alldeles nedanför.