Som alltid när det ska göras film om familjen Kennedy blir det ett herrans liv. Redan när den usla Executive Action kom på 70-talet tvingades biografer att sluta visa filmen på grund av alla protester. Även när JFK gjordes var det stor kritik, fast där kan skaparen Oliver Stone haft ett visst finger med i spelet. När det var dags för 24-skaparna Joel Surnow (tillika känd republikan) och Jon Cassar att visa upp sin åttadelars á 40 minuter miniserie om familjens uppgång och tragiska upplevelser var det tänkt att visas på en kanal med namnet History. På ett traditionellt Kennedysätt drog familjen i sina kontakter och fick kanalen att bojkotta serien, även om den senare visades på en betydligt mer obskyr kanal. Det greppet tycker jag ramar in hela familjens historia. Det behövs egentligen inte sägas men än så.
Om man ändå är sugen på ytterligare inblick är serien en utmärkt grund att stå på. Inte trodde jag att 24-skaparna var kapabala till dramatisk spänning utan stressiga klockljud och en springande Jack Bauer. Här visas istället högklassig dramatik i form av utmärkt skådespel och hyfsat skickligt berättande. Inte på något sätt ska man missta händelserna som historisk sanning, men jag tycker ändå att man lyckas kapsla in de viktigaste händelserna. Det blir ingen djupdykning, men varje händelse presenteras och bearbetas på ett koncist sätt. I centrum står nämligen inte händelserna, utan familjen. I alla lägen. Därför är det imponerande att se hur de platta karaktärerna som från början mest består av kända skådespelare med konstig dialekt, sakta växer sig fast hos tittaren och efter några avsnitt känns förhållandevis äkta.
Greg Kinnear är ingen som rosar min marknad i vanliga fall, men som JFK är han utmärkt. Han lyckas förmedla den komplexa sidan med pillertrillande, kvinnoaffärer och den ständiga känslan av att man aldrig riktigt vet hur han fungerar, samtidigt som han utstrålar pondus och är karismatisk på ett sätt som gör att man aldrig tvivlar på varför han nådde sådan framgång. Fru Jackie spelas av Katie Holmes och hon visar faktiskt upp att hon är en riktig skådespelare. Det är lätt att glömma det. Den evigt energiske och sympatiska Bobby är det starkaste kortet. Barry Peppers tolkning är kusligt porträttlik och han är utan tvekan den som imponerar allra mest i den här produktionen. Även pappa Joe Kennedy, som drar i alla trådar, spelas med stor pondus av Tom Wilkinson.
Små fadäser som ständiga reklamfadeouts och dialekter som kommer och går (speciellt hos Katie Holmes) stör rytmen en aning, men överlag är det ändå ett stycke högklassig spänningsdrama. Så länge man har i åtanke att det är en fiktionaliserad berättelse ser jag ingen anledning att vara upprörd även som medlem i Kennedyklanen. Trots republikansympatier hos skaparna och en del mindre smickrande handlingar (i synnerhet kvinnoaffärer) ser jag ändå serien som en sorts hyllning till något som aldrig hann blomma ut.
Betyg: 4/5
Jag blev så entusiastisk av den här serien att jag omedelbart beställde Kennedy från -83 med självaste Martin Sheen som JFK. Om du har sett den och har åsikter är du hemskt välkommen att dela med dig av dem i kommentarsfältet.
Jag gillar Greg Kinnear. Han har en förmåga att aldrig vara dålig även om sammanhanget han agerar i är det. Men han är ju helt sjuuuukt lik JFK i den här serien. Jag glömmer bort att det är Kinnear, jag tror nästan att det är på riktigt.
Men bara nästan, för sen kommer Katie Holmes och då vaknar jag till igen (även om hon absolut inte är dålig här så är hon klart sämst i ensemblen).
Kinnear har fått sig en rejäl spark uppåt på Pladdskalan, det ska sägas. Jag tyckte han var så osympatisk i Little Miss Sunshine (som ju självklart var meningen och ett bra jobb av honom) samtidigt som jag såg honom i den usla Auto Focus i samma veva. Därför klassade jag honom som dålig ett bra tag, men han gör den bästa JFK-tolkningen jag har sett.
Katie är utan tvekan sämst, mest på grund av att hon är den som gör sin karaktär minst levande. Som du säger om Kinnear, att man nästan glömmer bort att det är film, den känslan infinner sig inte alls när man ser Holmes.
Men ändå trevligt att Katie har fått göra _något_ som inte involverar Tompa eller ungar… Och Tom Wilkinson är alltid stabil. Greg Kinnear känns oftast som en lite finare version av Aaron Eckhart.
Framförallt något som det känns som att Tompa inte har kunnat påverka så värst mycket. Jag tycker ju faktiskt hon har en del kvaliteter, även om hon inte är någon Meryl Streep direkt (men vem är det egentligen?)
Ah, Eckhart aka Mr Rumphaka! Han är skön, men det krävs en del smink för att jag ska sluta titta på gropen i hakan. Det ska medges.
Kinnear är lite som en kameleont han kan spela det mesta och verkar vara som ett oskrivet blad som rollen får fylla i. Jag gillar honom och facineras av varje gång jag ser han hur okarismatisk och lättförglömlig han är. Kanske är han som Allens Zeilig?
Kennedys såg jag tyvärr bara första avsnittet av och missade sedan del 2 o 3 men det lilla jag såg var riktigt bra. För nga år sedan gick en miniserie om USA:s andre president Adams, jag har hört att den var bra men missade även denna man kan inte se allt, tyvärr
@Sofia:
Vad är du det säger om min Aaron?
Filmitch: Okarismatisk och lättförglömlig är ett utmärkt sätt att beskriva Kinnear som. Jag gillar Zelig-liknelsen, men inte är han okarismatisk? Det beror ju visserligen mestadels på hans sällskap.
Jäkelskapet med tv- och miniserier är att de är ännu svårare att hinna med än vanliga filmer. John Adams verkar riktigt bra. Hanks-producerad, HBO och hela köret. Den måste jag se. Återigen, tack för tipset!
Med Zeilig liknelsen menar jag att Kinnear likt Zeilig smälter in överallt. han kan spela nästan vad som helst och gör det bra men när filmen tagit slut börjar han blekna bort i minnet.
Det lilla jag såg av Adams-serien kändes solitt, det var ju Paul Giamatti…
Filmitch: I det avseendet håller jag med dig helt. Kinnear är ingen Oscarskandidat direkt, men han gör alltid sitt jobb.
Sofia: Giamatti har fortfarande en del att bevisa för mig, men Adams kan nog vara en bra start.
Ok, kan hålla med om att Giamatti är extremt svajig. Har du sett American Splendour? Skulle kunna tänka mig att du kan gilla den (jag gjorde det nämligen inte
) även om den inte har ett dugg med presidenter att göra.
Jag såg delar av The Kennedys och kan inte säga att jag gillade vad jag såg. Kan ha berott på att det blev ett splittrat tittande. Men en sak jag störde mig på var de där eviga flashbacksen (som ju t ex användes till fåneriets nivå i The Event, inga andra likheter).
Sofia: Splendour har jag inte sett, men den verkar riktigt bra. Och det grundar jag inte enbart på ditt ogillande.
Jojjenito: Flashbackarna är många och ständiga, men de fyller ofta sin funktion eftersom varje avsnitt är dedikerat en, max två, stora händelser. Därför kändes det naturligt när man vant sig vid det och var inne i berättandet. Vid splittrat tittande kan jag tänka mig att man lätt stör sig på det.
Giamatti är grym i American Splendor och Sideways såklart. Kul att du tar president temat så långt.
Jag har faktiskt börjat titta på John Adams nu (första avsnittet) och kan förstå att Giamatti fått sina fans. Jag förknippar honom mest med Storytelling annars.