All the President’s Men (1976)

Klapp, klapp, pling, pling, klapp, telefoner som ringer medan allt som sägs antecknas frenetiskt. Dessa ljud från skrivmaskiner, gammeltelefoner och friktionen mellan penna och papper förekommer förmodligen inte på samma sätt på en modern nyhetsredaktion som på The Washington Posts dito i början av 70-talet. Om journalistiken har tjänat på det eller ej går att diskutera, men alla blivande, nuvarande och före detta journalister bör se All the President’s Men åtminstone en gång om året som en del av den ständigt pågående fortbildningen.

Det första som visas är verkliga bilder på när president Nixon anländer till kongressen för att göra sitt andra installationstal. Det här var när han var på den absoluta toppen rent maktmässigt. Populär var han aldrig, men efter en av de största valsegrarna någonsin fanns det få tvivlare. Trots det pågick allt fiffel och skumrask under ytan som bara några år senare förstörde hela hans karriär. Sakta men säkert bryts hela bilden ner och allt leds av de unga, relativt oerfarna men målmedvetna journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward.

När de får reda på att ett inbrott har skett på Watergate Hotel och att en av de ansvariga har jobbat för CIA får de genast en känsla av att något stort är bakom görningen. De vet inte vad, men genom traditionellt journalistarbete med smarta intervjuer, påträngande frågor och en ständig jakt efter bekräftad fakta puttrar de runt i sin Volvo Amazon runt och omkring Washington. De möter mycket mörker och i takt med att skandalen växer i omfång tvingas de även frukta för sitt eget liv. Det enda stället som är helt upplyst, i både bokstavlig och filosofisk mening är tidningsredaktionen. Där finns inga skuggor eller faror, bara den ständiga jakten på sanningen. För att verkligen poängtera att ordet är journalistens främsta vapen är skrivmaskinsljuden hela tiden framträdande.

Överhuvudtaget är det få scener som är tysta. Hela tiden finns det bakgrundsljud som hjälper till att bygga upp den aktuella scenens känsla. När Woodward befinner sig i mörka parkeringsgarage för möten med huvudkällan Deep Throat (spelad av den mäktiga Hal Holbrook) sitter man på spänn och lyssnar efter misstänksamma bilar och andra skumma figurer. Det är bara en liten del av alla smådetaljer som tillsammans gör All the President’s Men till en fullbordad film. Det finns ingenting som inte är perfekt. Alla dialoger, alla roller och berättarformatet är perfekt och med största känsla av realism. Trots att det sällan händer mer än att folk pratar med varandra är det aldrig tråkigt. Inte en sekund.

En annan detalj värd att nämna är att den vakt som först upptäckte inbrottet på Watergate Hotel, Frank Wills, spelar sig själv i filmen. Han fick hybris efter all uppmärksamhet att han hade svårt att återgå till det vanliga och lågavlönade vaktyrket. Han sade upp sig och försökte sig på en karriär inom nöjesbranschen, men. det gick inte så värst bra och han hade under hela sitt svårt att få ihop pengar. Dock spelade han sig själv och repriserade Watergatehändelsen även i Forrest Gump. Få händelser har präglat någons liv lika mycket som Wills. Det kan man lugnt säga.

För att återgå till själva filmen måste det sägas några ord om den fantastiska duon Redford och Hoffman. Man måste ha i åtanke att de båda var enormt stora när det begav sig, Redford i synnerhet, och när stjärnorna av den här kalibern gör filmer om riktiga yrkeskaraktärer är det sällan det känns helt naturligt. Tänk Tom Cruise som journalist. Han hade säkert gjort det med bravur, för det är en utmärkt skådespelare, men som tittare hade man tittat på Cruise, inte karaktären. Den känslan finns inte i All the President’s Men. Det är Bernstein och Woodward vi tittar på. Det är inte svårt att skilja på vem som är vem. Oavsett hur duktiga skådespelare det finns, så är det sällan jag har sett två stycken som blir sina karaktärer på det sättet som Redford och Hoffman blir. De bästa insatserna i bådas karriärer, vågar jag såga utan att ha sett långt ifrån alla höjdare de har varit med i genom åren.

Det egentligen enda dåliga, rent hypotetiskt eftersom jag själv inte upplevde det så, är att det kan krävas en del förkunskaper i ämnet för att verkligen hänga med. Jag tycker inte det är så viktig, men jag har å andra sidan läst på mig rätt rejält i den här soppan. I vilket fall som helst så rabblas det namn som i få andra filmer och om man somnar till för en stund är det svårt att komma in i handlingen igen. Men med tanke på hur mycket information det finns och framförallt i den bok som filmen bygger på (skriven av Woodward och Bernstein själva) har en utmärkt avgränsning gjorts.

Jag kan fortsätta i evigheter, men för att nå en kontenta är All the President’s Men den bästa journalistfilmen och kanske även en av de bästa ”prataction”-rullarna. Få andra filmer lyckas porträttera ordet och skrivmaskinen som så mäktiga och kraftfulla vapen. Dessutom är den ju fylld av 70-tal på alla möjliga sätt. Det är aldrig något dåligt.

Betyg: 5/5