The Pianist (2002)

Att göra film om förintelsen eller andra världskriget i stort är å ena sidan tacksamt i den bemärkelsen att det är en händelse utan motstycke i vår historia, å andra sidan har det gjorts en bunt riktigt bra filmer och tv-serier i ämnet redan. Det har även gjorts en hel drös mindre bra, men att slå sig in bland de bästa är utan tvekan inte så lätt. Två av de främsta filmerna måste vara Schindler’s List och La Vita e Bella. Den första är briljant, men dras med stora historielektionsvibbar och den andra är visserligen fylld av värme, men saknar verklighetskänslan. The Pianist lyckas fånga det bästa av båda.

Vi får följa den från början levnadsglada pianisten Wladyslaw Szpilmans väg från den växande oron om att någonting riskerar hända till rena helvetet. Han blir av med sin familj och spenderar huvuddelen av filmen ensam och på flykt från det tyranni som tog livet av så många andra. Hans enda tröst var musiken och i förlängningen det som höll honom i vid liv, plus en jäkla massa tur. Nu kanske en del tycker att jag ger bort slutet, men det faktum att filmen bygger på den verkliga Szpilmanns memoarer borde frigöra mig från sådana anklagelser.

Först och främst är det slående hur väl Roman Polanski lyckas visa allt elände som judarna fick utstå. I själva verket levde han själv i ett polskt ghetto som ung, en inmurad stadsdel där alla judar tvingades bosätta sig. Han blev av med sin mamma och därför är det inte svårt att förstå varför han lyckas förmedla känslan inuti ghettona så mästerligt. För det är inte bara helvete. Till en början är det lite jobbigt, men många är ändå hoppfulla. Det är den gradvisa ökningen av våld och motsatta minskningen av levnadsstandarden som till slut gör att metoderna blir mer och mer hänsynslösa, mindre och mindre mänskliga. Allt som allt fanns det ingen taktik för att överleva. Den som överlevde gjorde det av tur, inget mer. Polanski visar inget hjälteporträtt. Han visar bara en skara rädda människor som följer sin rovdjursinstinkt för att överleva. Vissa klarar det, andra inte.

Inte nog med att det inte finns några hjältar, Polanski visar även att godhet finns hos ondskan. Alla nazister är inte svin. De bara gör sitt jobb. På samma sätt visar han att många judar svek sina medmänniskor utan att tveka för att rädda sitt eget skinn. Kontentan är att i krig finns det inga regler. Alla ser efter sitt eget bästa. Det långsamma klivet ner i fördärvet är enastående sklckligt gjort. Inte en enda gång känner jag att grymheterna som visas är effektsökeri och känslostorsuppmaning. Inga stråkorkestrar berättar hur jag ska känna och Polanski lägger inte heller några värderingar i vad jag som tittare ska tycka. Han vill bara berätta hur det gick till så realistiskt som möjligt. Det behövs inte mer än så.

Ibland stöter man på skådespelarprestationer som är utöver det vanliga. De kommer inte varje år och därför ser jag ingen större vits med att referera till guldgubbar hit och dit. De skådespelarporträtt som är på riktigt behöver inte sådant för att hävda sig. Det räcker med att se på filmen. Adrien Brody står för en sådan här. Inledningsvis är det svårt att ta hans polskengelska på allvar, men han växer och det här är utan tvekan en sådan prestation som han kommer ha svårt att överträffa under resten av sin karriär.

The Pianist lyckas visa en historisk ofattbart tragisk händelseförlopp utan att ge historielektionsvibbar. Den lyckas lägga den sista pusselbiten som gör att man faktiskt känner för karaktärerna och bryr sig om hur den slutar, vilket inte riktigt infaller sig i den annars utmärka Schindler’s List. För att sammanfatta dessa 600 ord med två: Ett mästerverk!

Betyg: 5/5