Listan fortsätter. Den här gången med de första åren på ett nytt millennium. Del 1 och 2 finnes här och här. Jag har visserligen redan gjort en summering av just 00-talet (länk här) men den här gången fokuserar jag på ett mer personligt plan.
2000 – Requiem for a Dream
Ännu en film jag ogärna ser om. Bara att lyssna på Clint Mansells soundtracket ger mig kalla kårar. Tyvärr förekommer den musiken lite överallt numera, men för mig är det bara förknippat med ren och skär ångest. Inget annat ord beskriver känslan av att se filmen så väl som just ångest, så därför vill jag här och nu utnämna Requiem for a Dream till ångestrulle nummer ett.
2001 – The Fast and the Furious
En stor personlig favorit! När jag såg den första gången var jag inte ens tonåring och totalt biltokig. Därför blev streetracingens glamorösa värld en joyride varje gång jag besökte den, vilket blev fasligt många gånger (åtminstone på film). Även utan nostalgidimensionen tycker jag det är en högklassig actionfilm. Rörliga bilder och tryckta ord har nyligen haft en genomgång av hela filmserien som jag varmt rekommenderar. Länk här.
2002 – The Pianist
Såg ju den här för första gången för bara några veckor sedan, så det är fel att säga att min uppväxt har präglats av just den här. Däremot är det en fenomenal film som jag gärna hade sett på historielektionerna när det begav sig. Vilka filmer fick jag då se? På gymnasiet minns jag Undergången. På högstadiet vet jag att Pearl Harbor visades. Hoppas innerligt att det inte var i historielektionssammanhang.
2003 – Smala Sussie
Svensk film eller komedi i ren allmänhet blir inte bättre än så här. Sveriges Lock, Stock and Two Smoking Barrels, fast på värmländska. En film jag har sett otaliga gånger men som jag fortfarande inte har tröttnat på. Dessutom en väldigt bra källa för roliga vardagsreferenser och sånt kan man ju inte få nog av i första taget.
2004 – Kill Bill vol 2
Tarantino gör comeback på listan. Volym 1 tyckte jag mest var en skön nonsensaction, om än lite väl utdragen. Volym 2 däremot, den sparkade undan benen på mig totalt. Tarantino släpper den våldsglorifiering han ägnade sig åt i den första filmen och låter istället en dialog utom denna värld ta plats.
2005 – Broken Flowers
En egensinnig film av min favorit Jim Jarmusch. Bill Murray gör en Lost in Translation-liknande roll i en jakt på en okänd son. En typisk film som man fastnar i och gärna återvänder till. Stort plus till ett fantastiskt soundtrack.
För att läsa en avhyvling av högsta klass (även om jag inte håller med om innehållet) rekommenderar jag återigen Rörliga bilder och tryckta ords recension. Länk här.
Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 4
Kul att du återupplivade din “A life in movies”. Flera bra filmer du tar upp. Tarantino, Jarmusch och Aronofsky, de gubbarna går inte av för hackor. När kommer del fyra? ikväll!?
Det är en trio gubbar som har gjort många bra filmer, utan tvekan. Det är intressant att jag inte har haft med så många onetimers bland regissörer. Nästan samtliga har ju gjort flera toppenfilmer.
Till ikväll hinner jag inte, men eftersom det finns ett intresse ska jag se till så att den avslutande delen är publicerad till imorgon.
Roligt och se vad din avslutande del blir bortsett från RFD så skulle nog ingen av filmerna platsa på ngn lista men smaken är delad och tur är det. Fast & furious är den enda jag inte sett men tids nog……
Kul med The Fast and the Furious.
Samtliga fem på listan är verkligen riktiga favoriter, även om inte alla når det högsta betyget. TFatF är en av dem.
Jag verkar vara väldigt ensam i att inte imponeras av Requiem for a Dream. Tyckte den var pretto. Får nog ta och se om den framöver… ;D
Pretto kan jag inte skriva under på. Kanske lite väl stiliserad och effektsökande, men i mitt fall fungerade det utmärkt – så no klagomål där heller.
Men en omtitt är inte fel. Det rekommenderar jag, även om jag för egen del helst står över.
Kul att läsa fortsättningen
Tack för referensen, men jag saknade en till min recension av Broken Flowers 
När det gäller Kill Bill tycker jag helt tvärtom: ettan är ok action, tvåan är enbart seeeeg. Och när det gäller The Pianist — tror du verkligen att du tyckt lika bra om den om du fått se den på en historielektion för typ sju år sedan?
Ah, det tänkte jag faktiskt inte på. Fixat och klart!
The Pianist hade förmodligen inte varit _så_ bra som jag tyckte den var nu, men chansen för att jag hade intresserat mig för historien hade nog varit ganska stor. Det gäller nog för många fler. I ärlighetens namn var ju de där utslitna läroböckerna inte så duktiga på det. Tyvärr.
Haha, tack för ny referens även om jag hoppas att det framgick av smileyn att det inte var något jag förväntade mig
När, jämfört med läroböcker har ju även en film som The Pianist säkert något att hämta bland trötta tonåringar. Tänker bara på filmitch beskrivningar av sin kamp för allt som ens luktar “allvarlig” film. Och då gällde ju det ändå elever som aktivt valt temat.
Jag lyckades faktiskt att få de någolunda intresserade av Gökboet trots att det bara tog 1 min in i filmen (när man ser landskapet och filmusiken med indiantrummor och glasspelande började) när en elev skrek: “Nu får du faen ta och ge dig”
De tyckte filmen var ok. The Pianist hade nog orsakat rastlöshetsupplopp 
Sofia: Det framgick allt, men jag är ju för yttrandefrihet. Därför är det nästan en plikt att visa att det finns oliktänkande människor. Hur skumt de än må tänka..
Gällande filmvisning på skolan så lider jag med filmitch i hans tröstlösa kamp. Min egen erfarenhet är ändå att just sådana filmer har en förmåga att väcka intresse även bland trötta ungdomar, även om de inte alltid visar det utåt. Intresse och engagemang är ju tyvärr något fult i dagens grundskola.
Måste nog förtydliga att jag försökt svara på dessa kommentarer med mobilen. Går väl så där. Får fixa det när jag sitter vid en riktig dator sen.
@filmitch: Hahaha, obetalbart! Men det var ju kul att de i alla fall satt kvar och omvärderade det första intrycket
Pingback: The fast and the furious ( 2001 USA ) « Filmitch's Blogg