Då har vi nått den avslutande delen. Först ut är Brad Pitt, följt av Brad Pitt och sedan ännu en Brad Pitt. Samtliga är fullpoängare. Han vet vad som krävs för att komma in på mina listor, speciellt med tanke på att han redan återfinns i ytterligare två filmer på listan (True Romance och Fight Club).
2006 – Babel
Många multiplotfilmer lider av att alla berättelser inte är lika intressanta eller att de inte knyts ihop tillräckligt trovärdigt. Av dessa problem har Babel ingetdera. Den lyckas beröra med berättelser från tre världsdelar, som trots den geografiska skillnaden ändå visar att världen är bra liten. En stor film som är mer än upplevelse än en berättelse.
2007 – The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Magnolia, Fight Club och Jesse James utgör den trio filmer jag anser vara tidernas bästa. För mig blir inte film bättre än så här. Flera gånger har jag hyllat den tidigare, men aldrig känner jag att mina ord lyckas göra filmen rättvisa. Den har allt. Massvis av känslor, ett oerhört vackert foto och en lika vacker musik. Jag hade kunnat se Jesse James stryka sina nio fingrar genom vetefälten till tonerna av Nick Caves musik i tre timmar och ändå tyckt att det varit en av tidernas bästa filmer.
2008 – Burn After Reading
En skrattchock när jag såg den på bio. Förutom möjligtvis när jag såg 2012 så har jag aldrig skrattat så mycket på en biograf. Det är som The Big Lebowski snurrat så länge att den blivit helt vinglig och tappat allt vad balanssinne är. Så skruvad är Burn After Reading. Så rolig är den. Det finns en anledning till att den korkade Chad fått en permanent plats längst upp till vänster på denna sida. Jag älskar den!
2009 – (500) Days of Summer
Den bästa filmen det här året var utan tvekan Inglourious Basterds, men den som jag sett flest gånger och som gjort störst avtryck är (500) Days of Summer. Detta lyckopiller till film, trots stora inslag av vemod, lyckas förmedla en kärlekshistoria som vilken annan till ren och skär filmmagi. Att soundtracket är helt magiskt är så klart bara positivt.
2010 – The Ghost Writer
I jämn kamp med Shutter Island vill jag ändå framhäva The Ghost Writer som min personliga favorit. Shutter var en makalös upplevelse på ett sätt som The Ghost inte var, men så här ett år efteråt är det mest den senare jag tänker på. Polanski målar upp en makalöst kuslig stämning med förhållandevis enkla medel. Bilderna av den regniga stranden, med tillhörande regnsmatter, stannar kvar.
2011 – The Kennedys
Hittills har filmåret 2011 varit allt annat än inflytelserikt. Det faktum att jag bara varit på bio ynka tre gånger i år är ett tydligt bevis på det. Därför väljer jag miniserien The Kennedys istället. Den charmade mig ordentligt och fick mig att ge mig in på ett rejält politikfilmstema, så att den gjort avtryck är ingen underdrift.
Kul avslutning på listan. Jag har sett 2007-2010, men tycker väl att i den gruppen endast 500 days är top notch. Men kul att man har olika favoritfilmer… Jag förstår dock inte din fascination med Brad Pitt. Han är dock med i The tree of life, med vresigt framskjuten underläpp!
Brad Pitt är i mitt tycke betydligt bättre skådis än han är snygg så att han är med i många av dina favoritfilmer ser jag inte som nåt konstigt alls.
Däremot Jesse James. DÄR går våra åsikter isär (som du vet).
500 days mumma
Babel har jag inte sett och Ghost writer har jag läst boken så filmen är inte direkt högsta prio. Jessie James – där håller jag med Pladd vilken film. Där blev jag positivt överraskad 
Angående Brat Pitt så tycker jag att han är en skådespelare av absolut högsta klass. Kolla på de roller han spelar i filmerna ovan, samtliga är väldigt olika, men oavsett omgivning är han alltid helt fenomenal. Dessutom gör han filmer som jag hade tyckt om även utan hans inblandning, så mannen har ju en bevisad utmärkt filmsmak.
När det gäller Jesse James så har vi en Heat-situation. Ni (Fiffi i detta fallet) nej-sägare förstår ingenting.
Jodå. Jag förstår den underskattade njutningen av att använda film som sömnpiller. Den där tradiga Jesse James-rullen har samma effekt som en hel burk Stilnox.
Borde veta bättre än att ge mig in i en strid mot Fiffi (formuleringarnas mästarinna
) men för mig är JJ västerngenrens motsvarighet till Sunshine även om jag tycker Sunshine är lite bättre. Meditativ och medryckande, ge den en chans till.
Modigt av dig, Filmitch. Jag har gett upp..
@filmitch:
Meditativ, javisst, men där Sunshine får min puls att gå i taket och jag blir alldeles adrenalinstinn och jätteglad och det känns som jag håller hundra röda heliumballonger i handen och ska gå på värsta kalaset där får JJ mig att vilja kväva mig själv med en använd nylonstrumpa.
Att skillnaden beror på att jag gillar science fiction mycket men västern inte så värst, ja, visst är det så. Men en chans till? Näe.
Pitt har hämtat sig riktigt bra från sin inledande karriär men JJ får helt klart tummen ned. Däremot känns det som att alla dina listor har varit ganska manligt dominerade, både vad gäller teman, regissörer och protagonister?
Fiffi: Fast jag gillar inte heller western så märkvärt mycket. Ytterst få filmer i den genren som får mig i gungning. Får nog ta och se Sunshine dock, för sci-fi är ju sällan helt fel.
Sofia: Manligt så det förslår, helt klart. Om det går det att säga mycket, men jag tycker ändå inte det är typiskt manliga filmer. De flesta av mina val lockar ju även kvinnor. Jag tror väl å andra sidan att det inte är så stor skillnad på män och kvinnors smak, men om jag hade gjort en typiskt manlig filmlista hade den sett helt annorlunda.
Slutsats: Mansdominerade, men inte så manliga.
Föredömligt diplomatiskt svarat!
Kanske dags att lägga till 2011 års bästa film?
Jag kan göra det här och nu: The Tree of Life – utan tvekan. Övriga favoriter: Shame, Take Shelter, Win Win.
Hade jag inte varit så seg med att se på nya filmer hade jag kunnat trycka ihop en riktig lista. Nu känns det lite sent. Men man vet aldrig.
Så ännu en Brad Pitt
Ah, just det. Moneyball är också bland toppfilmerna. Jag har en soft spot för den mannen, utan tvekan.