Mitt fokus på Polanski är fortfarande intakt. Denna gång med en thriller i Parismiljö och med Harrison Ford med hustru på vift. Det är ju ingen ovanlig situation för den gode Ford (bevis på det här), men det är med inlevelse han jagar reda på ledtrådar bland stråk som inte förekommer i Paris turistbroschyrer. Så småningom visar det sig att hustrun blivit kidnappad och för att hitta de skyldiga slår Ford sig samman med Emmanuelle Seigner, som har otalt med samma snubbar.
Trots det intensiva handlingsförloppet och den sköna stämningen blir jag ändå inte speciellt engagerad. Spänningsmomentet infinner sig aldrig och det gör att filmen mest rullar på i sitt egna tempo. Ford är en skådespelare av yttersta rang och just därför är det ett nöje att se honom i en rätt annorlunda roll, som kräver lite mer än bara fysisk närvaro. Seigner är i sin tur hur snygg som helst (speciellt med Bitter Moon i färskt minne) och är även en habil skådespelare i övrigt, men lyckas ändå inte i sitt samspel med Ford.
Att se Paris genom Polanskis ögon är underbart, just eftersom själva synbilden är raka motsatsen. Som vanligt är det en säregen stämning, mycket tack vare Ennio Morricones musik. Ford och Seigners resa tar dem till skumma nattklubbar, hustak och framförallt en märklig biljakt, men oavsett miljöer visar Polanski upp en omisskännelig känsla för stil. Det märks att han njuter av att visa upp det Paris han själv är född i och dessutom har levt stora delar av sitt liv i, även om han inte direkt ägnar sig åt vykortsfilmning.
Trots bristerna uppskattar jag ändå filmen som upplevelse, mycket tack vare miljöerna. Däremot är slutet alldeles för abrupt och överdrivet, vilket gör att helheten får sig en rejäl törn. Stämningen, musiken och den sympatiska Ford-karaktären till trots, så kan jag ändå inte engagera mig fullt ut. Frantic lämnar alltså inga större avtryck, vilket är oerhört ovanligt när det kommer till Polanskis filmer. Nästan samtliga har på ett eller annat sätt etsat sig fast i minnet. Det lyckades inte Frantic med, trots att den är sevärd.
Betyg: 3/5
Den märkliga biljakten.
Det var länge sedan jag såg denna, men jag har för mig att den var riktigt bra.
Mycket bra skrivet, känner igen mig i det du skriver. Gillar den hotfulla atmosfären och tycker filmen lunkar på rätt fint, men inte heller jag blir riktigt engagerad samtidigt som jag anser att den är sevärd. En svårdefinierad Polanski-film helt enkelt! ;D
Påminner inte den här väldigt mycket om The Fugitive? Jag blandar i alla fall alltid ihop dom.
Henke: Ditt minne ljuger nog inte.
Stort tack, BlueRoseCase! Jag kände själv att jag inte riktigt fick fram mina tankar just eftersom den är så svårdefinierad.
And to Plox, liknelserna med The Fugitive är ju så klart överväldigande. Men Frantic är ju inte i närheten av lika actionfylld eller ens spännande för den delen. Dessutom tycker jag Forden agerar väldigt olika.
Bra skrivet Pladd
Den här filmen var mest spännande i början tyckte jag innan harrison får hjälp av Seigner han kändes lite mer hjälplös då. När jag såg filmen hade jag nyligen varit i Paris och tampats med arroganta fransoser så jag kände igen mig lite i harrisons vanmakt. Om jag återvänt till Paris efter min tur dit? London är bättre 
London ftw! Är detta månne Polanskis Elephant Man? Alltså den där som tilltalar en större mängd publik men som känns lite utslätad?
filmitch: Håller med om Ford. Trots att jag gillar Seigner så var Ford mer intressant innan hennes entré. Kan dessutom tänka mig att filmen fick en speciell prägel av Parismiljön utanför biografen. Fräck känsla!
Sofia: Det kan man säga, men har den verkligen nått så stor publik i förhållande till exempelvis Bitter Moon (som visserligen lider av samma syndrom)? Annars är liknelsen klockren.
Har absolut inga hårda fakta att komma med men hyfsat simpel thriller plus Ford gör att den känns mer omtalad. Här hittade jag lite fakta: Box Office Mojo anger Bitter Moons Domestic Total Gross som 1,8 miljoner och medan Frantic drog in 17,6 miljoner. Men då gäller ju det bara USA…
Oj, det var ju en stor skillnad. Visserligen är det väl inte så märkvärdigt att Bitter inte slog så hårt i Staterna, men jag ger dig den poängen. Men i dagens läge torde båda filmerna ligga på samma nivå, förutsatt att man är någorlunda filmintresserad.