Jag var helt övertygad om att jag hade missat The Tree of Life på bio. Den hade ju premiär redan i maj och dess dragningskraft må vara stor, men det är samtidigt ingen Avatar vi pratar om. Därför blev jag positivt överraskad när en vän sa att den fortfarande rullade. Varje dag dessutom. Ingen tid att förlora, med andra ord. Väl i biosalongen upptäcker jag genast en faktor i dess moderata framgång. Det är nämligen ingen förutom mitt sällskap som har med sig popcorn. Det är med andra ord inga vanliga biotittare som lockas till Terrence Malicks blott femte långfilm på 40 år. Men så är det ingen vanlig film heller.
Allt utgår från den framgångsrike arkitekten Jack som påminns om sin döde broder när han ser ett träd planteras. Brodern var endast 19 år gammal när han lämnade jordelivet. Frågan ställs varför han var tvungen att dö och hur sorgen ska hanteras. Malicks svar på detta är att i tjugo minuter visa hela universums skapelse, följt av jorden, livet och dinosaurierna. Det är makalöst vackert på alla sätt och ger faktiskt svar på frågorna. Min tolkning är nämligen att allt handlar om just skapandeprocessen. Liv skapas jämnt och ständigt, men avslutas lika ofta. Inte ens jorden kommer klara sig. Förmodligen inte universum heller. En del av skapandeprocessen är att acceptera slutet, att acceptera döden. Därför finns det ingen anledning till varför vissa dör tidigt, andra dör senare. Allt handlar om skapelsen. Allt därefter är sekundärt.
Efter den filosofiska utflykten till universums födelse förflyttas handlingen till 50-talets Texas och Jacks barndom. Han ställs redan där inför ett viktigt vägval av levnadssätt, antingen faderns eller moderns. Fadern (Brad Pitt) står för krossade drömmar och en hård inställning till livet. Han älskar sina tre barn mer än allt, men låter sin besvikelse över sina egna misslyckanden gå ut över barnen. Jack tar det extra hårt och frågar sig flera gånger varför han ska göra en sak när pappan gör precis tvärtom. Indirekt ifrågasätter han även Gud och varför man ska följa hans ord, när man ändå riskerar att råka illa ut. Temat varför onda saker händer goda personer biter sig fast. Då står modern för raka motsatsen, då hon är kärleksfull och kravlös. När fadern reser iväg får Jack fria tyglar och finner sig ännu en gång i problem, då bristen på disciplin gör att han blir tonårsrebell med vandalism och djurplågeri som resultat. Den förvirring som dessa livsval ger Jack verkar finnas kvar även i vuxenlivet, eftersom han i nutid vandrar runt i storstaden till synes lika förlorad som under sin barndom.
En annan intressant aspekt är att universums skapande- och förintelseprocess visas ur ett rent vetenskapligt perspektiv, medan scenerna som behandlar människans dito fokuserar betydligt mer på ett religiöst plan. Istället för att det mänskliga livet är lika lugnt och fridfullt som jordens verkar vara fokuserar människan istället på meningen med livet. Mängder med bibliska referenser ges, som jag tyvärr inte är kapabel till att förstå eller ens uppfatta.
Det är en betydande mängd information och referenser som min hjärna inte klarar av att hantera och analysera, men det behöver inte vara något dåligt. Malick verkar nämligen medveten om detta och ger därför sina tittare tid till att fundera både på filmens innehåll och på olika tolkningar – under filmens gång. Det känns som en naturlig del av berättelsen att stanna upp då och då för att samla sina tankar. Trots att jag förmodligen bara uppfattade en liten procentandel av all information som serveras, så är den något annat än bara en film. Jag bryr mig inte om huruvida jag har tolkat rätt. Jag bryr mig inte heller om att jag inte förstår slutet, som bearbetar försoning på något sätt. Det enda jag bryr mig om är att The Tree of Life var en upplevelse mer än en film för mig.
Betyg: 5/5
För övrigt var mitt sällskap, bestående av två personer med ungefär likartad smak som jag, inte riktigt lika imponerade. Det visar sig även runt om i bloggosfären. Fiffi och Jojjenito förhåller sig skeptiska, medan Fripps filmrevyer blev desto mer förtjust.
Ska försöka fånga denna på bio innan det är försent. Verkar hur som helst vara en hyfsat ”svår” film (även om jag försöker att inte läsa era recensioner innan jag sett den själv).
Det är en svår film, men på ett lyckat sätt. Den klarar av att stå för sin egensinnighet, om man säger så. Ska bli väldigt intressant att se hur du förhåller dig när du har sett den.
What to do what to do? Å ena sidan Fiffi o Jojjenito å andra Pladd och Fripp. Det får bli DVD vid tillfälle. Bra skrivet Pladd
Jiiiieeezzes, en femma från Pladd!!! Jag är tamejtusan mållös men jag antar att Malik lyckades med det han misslyckats med med så många andra – mig inkluderad: att få dig att insupa rätt känsla av filmen. Att filmen är mer en upplevelse än en vanlig film, DET står helt klart i alla fall.
Ja, jag håller med: Filmen är mer en upplevelse än en film. Jag antar att jag inte var riktigt mottaglig för det som Malick presenterade, antingen just den gången jag såg den eller så kommer det alltid vara så. Jag gillade som sagt många delar i filmen, hela Jordens födelse-sekvensen inklusive dinosaurier var riktigt bra, plus musiken då också. Men sen klarade jag inte av de där poetiska berättarrösterna. Tyvärr för den var egentligen bra.
Bra skrivet och tack för länkning.
Kanske uppskattar du den mer nästa gång de ser den, Jojje.
Filmitch: Jag vågar säga att du knappast blir oberörd i alla fall. Ska även bli intressant att läsa dina åsikter.
Tack!
Fiffi: Det ska sägas att jag är rätt svag för filmer där man måste tänka lite. Jag gillar att känna mig pretto-intellektuell, kan man säga. Men det förtar inte att jag verkligen var inne i filmen och blev vid flera scener riktigt berörd. Jag förstår dock om man inte gillar den. Det är en speciell genre han sysslar med, Malick.
Jojjenito: Jag förstår faktiskt inte ditt ogillande till de poetiska berättarrösterna. Det störde mig inte alls, trots att jag faktiskt tänkte på att du skrivit om det när jag satt där i biosalongen.
Tack! Klart man länkar. Speciellt när åsikterna skiljer sig så.
Tack Pladd, inte bara för länkningen. Bra revy.
@Pladd: Jag förstår inte heller fullt ut mitt ogillande av de poetiska berättarrösterna (jag skulle kunna ge mig på en förklaring men det får bli en annan gång). Men det var likadant när jag såg Den tunna röda linjen. Hehe, kul att du tänkte på vad jag skrivit när du såg filmen.
Uppenbarligen finns det en hel del som förstår storheten i den här filmen. Själv tyckte jag den var överraskande rak faktiskt men hade svårt med Sean Penns roll. Kanske hade det varit bättre med en mindre ikonisk skådis i rollen. Bra skrivet iaf.
Hejsan!
Jag tänkte bara påminna om att jag har bytt bloggplattform och numera hittas på:
http://jojjenito.wordpress.com/
Henke: Klart man länkar! Tack!
Jojjenito: Jag ser på New World as we speak. Har sett den innan men tyckte att ett omtag var på sin plats. Man kan ju minst sagt säga att den är rakare än Tree of Life, men de poetiska berättarrösterna är där. Lustigt, jag kan inte minnas att de finns med i hans två 70-talare. Trevligt med wp-flytt! Ska ändra länken genast. Välkommen till den goda sidan!
Joel: Penn hade jag inga problem med, men jag förstår din tanke. Egentligen är ju rollen så liten och egentligen rätt obetydlig, även om den länkar samman det mesta, att vem som helst skulle kunna göra det. Men Penn säljer fler biljetter än vem som helst, that’s for sure.
Hehe, jo, den (The New World) rullar i bakgrunden här också, och hörde precis de där berättarrösterna (Herre vänd inte bort ditt ansikte… Jag har inte lyssnat till Din röst) och nej de funkar inte nu heller. Men ja den är betydligt rakare än The Tree of Life, den kan man lugnt säga.
Jo, känns bra med wp än så länge.