Somewhere inleds med en fast placerad kamera som visar en del av en racingbana där en svart Ferrari kör runt varv efter varv. För många människor är det en dröm att få köra just en Ferrari varv efter varv på samma sätt som den nyblivna stjärnskådespelaren Johnny Marco (Stephen Dorff) gör i det här fallet. Men efter ett visst antal varv är det möjligt att även jag hade börjat tröttna. Det verkar Marco ha gjort i alla fall. Om Ferrarin symboliserar Johnny, så är banan hans liv. Han har alla förutsättningar, men ändå går livet bara i cirklar.
Som manlig stjärnskådespelare i Hollywood är det lätt att få sinnesbilden av att det levs ett festligt, kvinnofyllt och glassigt liv med mer pengar än vad som går att göra av med. TV-serien Entourage är ett bra exempel på åtminstone hur jag har föreställt mig det, även om jag är medveten om generaliseringen. Somewhere är dock rena antitesen till Entourage. Fester förekommer, kvinnor likaså (i mängder dessutom), men det är inte mycket i Johnnys liv som går att beskriva som festligt. För trots allt umgänge är det ändå ensamheten som slår hårdast när allt runt omkring bara är yta.
Det bästa sättet att komma på rätt spår igen är att spendera tid tillsammans med sin dotter och så även denna gång, då Cleo (Elle Fanning) besöker sin far under en längre period än vanligt. Men till skillnad från den sedvanliga relationsutvecklingen i sådana här fall blir det inget stort kramkalas i slutet eller tröstlösa försök att komma varann nära på vägen dit. Istället åker de till konståkningsträningar, spelar Nintendo Wii och Guitar Hero. De fördriver mest bara tid, utan att egentligen konversera så mycket med varandra.
Sofia Coppola visade upp ensamma människor i Lost in Translation, en film jag uppskattade starkt, men här har hon istället fokuserat på något som ligger ännu närmre hennes eget liv. En känd pappa och hans dotter kan ju inte ses som något annat än en kommentar på hennes eget liv. Hur nära den verkligheten filmen befinner sig vet naturligtvis bara hon själv, men det märks att temat inte är främmande.
Trots att hon inte är så intresserad av att komma till någon slutsats, så bjuder hon på enastående bilder enligt devisen att de säger mer än tusen ord. För varje scen känns som ett foto ackompanjerat av en berättelse och ett riktigt, riktigt bra soundtrack som fångar stämningen för varje enskild bild. Inledningsvis var jag lätt distanserad, men allt eftersom blev jag mer och mer insvept i handlingen och fick känslan av att jag inte vill att det ska ta slut. Det brukar vara ett gott tecken på att jag upplever något extraordinärt i filmsammanhang, så även denna gång.
Somewhere är en omfattande, men ändå lågmäld berättelse om att hitta sig själv. Den fångar mig precis på det sättet som jag vill att en film ska göra och just därför är det här en mästerlig film. Det är knappast den gemene mannens uppfattning, men för mig är det svårt att överträffa sådana här upplevelser. Att allt dessutom avslutas med en Bryan Ferry-låt gjorde att jag bokstavligt talat reste mig upp ur soffan och jublade av glädje. Det händer inte ofta.
Betyg: 5/5
Låten som fick mig att jubla:
Hallå där! Vad jag jag blir att du också gillade den. Jag såg och recenserade den också i positiva ordalag. Tyvärr tycks vi vara i minoritet vad jag har sett. Men som sagt. Mig föll den i smaken. http://thevelvetcafe.wordpress.com/2011/09/14/somewhere-is-easy-to-mock-but-i-liked-it/
Bra skrivet!
Lost in Translation är en personlig favorit och en film, av få, som jag kan se hur många gånger som helst. Gillar Coppolas regi som, precis som du skriver, låter bilden göra jobbet och inte 1000 ord. Ser fram emot Somewhere.
Har iofs inte sett alla min namnes filmer, men mitt intryck är att fröken Coppolas styrka ligger i det visuella och inte det narrativa.
En fullpoängare, wow! Kul att den hade sån inverkan på dig, jag tyckte personligen den var lite mer ljummen. Men smaken är som baken så grattis
Jessica: Tjenare! Det slog mig att trots att jag är en frekvent läsare av din blogg har jag ändå inte gjort min kommentardebut där än. Får bli ändring på det.
Kul med fler som tycker som jag. Gjorde en snabbsökning på några bloggar och vi är tämligen ensamma.
Anders: Tack! Det som förvånat mig är att många som älskat LiT ändå inte har uppskattat Somewhere fullt ut. Om det beror på skeva förväntningar vet jag inte, men det är intressant. Somewhere är ju samma koncept draget några varv till.
Sofia: Fast den visuella styrkan utesluter inte den narrativa. Jag tycker hon klarar alldeles utmärkt att föra berättelsen framåt utan att förlora tempot (förvisso icke-existerande enligt många) och intensiteten. Så i det här fallet ger det visuella goda förutsättningar för det narrativa.
Fiffi: Jag kan förstå att många tycker den är ljummen, för egentligen kommer den inte fram till något. Men jag har en soft spot för sådana filmer som ändå lyckas förmedla så mycket, utan att nödvändigtvis säga något.
”Mästerlig” är ordet för dagen!
Jag gav den en tvåa:
http://fripp21.blogspot.com/2011/04/somewhere-2010.html
Mja, en ljummen upplevelse också för mig. Gillar annars också Coppolas förmåga att berätta så mycket med egentligen väldigt lite. Men här tycker jag det gick över gränsen faktiskt. Gav mig liksom absolut noll, till skillnad från LiT som gav mig allt. Och hur det kommer sig vet jag faktiskt inte.
Men givetvis kul att du hittade så mycket i den, bara att lyfta på hatten!
Har inte sett den här än men jag har gillat alla filmer av Coppola hitintills, min favorit är The Virgin suicides men Somewhere kommer i sinom tid räkna med det
Där tycker vi olika ;D
Jag vet
Bra skrivet!
Av nån anledning lät jag den här passera förbi när den var aktuell. Jag vet egentligen inte varför, eftersom jag uppskattat både Virgin Suicides och LiT. Det var väl det att recensionerna var ganska ljumma. Att du ger den en femma var överraskande. Den måste verkligen ha träffat just dig precis rätt. Just den där inledningsscenen kan jag nästan se framför mig. Varv efter varv. Hmm, nu blev jag nyfiken.
Henke: Så jag har inte ens dig på min sida? Kampen känns nästan förlorad.
Plox: LiT gav mig väldigt mycket men Somewhere känns ändå mer fulländad. Ska dock ta och se om den förstnämnda. Känner mig mer mottaglig nu än när jag såg den för första gången.
Sofia & Filmitch: Det är varken första eller sista gången.
Jojjenito: Den träffade mitt i prick. Vore kul att läsa dina åsikter, så se den!
Slutligen, till alla, vill jag be om ursäkt för den låga aktivitetsnivån här just nu. Har rätt mycket annat på gång just nu, så bloggen kommer gå på halvfart (eller snarare tredjedelsfart) ett bra tag till.
Jag håller med dig mycket i det du känner och iakttar i filmen. Somewhere var för mig en märklig upplevelse då den kändes mycket, men det var känslan av meningslöshet och att många (framgångsrika) lever på tomgång och som du säger, bara vill få tiden att gå. Denna känsla gör nog att många blir deppade av filmen och därmed ger den betydligt lägre betyg än den ändå förtjänar.
Jag kände också att ingenting egentligen utvecklades, men det var ju samtidigt exakt det som var poängen misstänker även jag och då ska jag ge den fler chanser. Efter min hittills enda titt velade den mellan 3/5 och 4/5 i betyg, men fler tittar kan nog ge mer.
Grejen med filmen är ju att man bearbetar den i efterhand och om man bara är eftertänksam så kommer den vara värd mer en tid efteråt än vad den var precis när filmen var slut.
För övrigt dyrkar jag Lost in Translation, som ju också fått en fascinerande delad kritik av liknande anledningar. Vissa orkar inte ta åt sig kompromisslös realism i film och specifika känslor är svåra att få om man inte upplevt och reflekterat kring dem i sitt egna liv.
Ta gärna vägarna förbi min blogg också då jag Halloween-satsar denna månad.
Kul med en så genomtänkt och ambitiös kommentar! Stort tack!
Du har definitivt en poäng i att efterbearbetningen är nästan halva grejen, även om jag i det här fallet var säker på min sak redan under tiden jag såg den. Men vissa filmer växer något enormt med lite tankearbete i efterhand. Fascinerande!
Jag följer din blogg på Bloglovin så jag har allt koll på dina upptåg.
Ja, kul! Som Jessica nämnde är vi visst inte så många som gillar Somewhere. Själv drämde jag till med ”tredje bästa filmen 2010″ på http://filmmedia.se/2010/12/23/favoritfilmer-2010-mest-lovande-2011/
Gillar verkligen icke-tempot i filmen. Finns väl vissa likheter med Ruben Östlund där, även om det är vitt skilda världar de skildrar…
Ännu en likasinnad. Kul! Du har helt rätt i liknelsen med Östlund, även om jag för egen del inte gillar hans värld lika mycket, trots (eller kanske tack vare) att den ligger betydligt närmre min verklighet än Coppolas dito.
Ja, instämmer! Rubens stillastående bilder tenderar ju mer att irritera, medan Coppolas snarare känns smått komiska. Men det bästa är ju att hon lyckas få det komiska att efter ett tag också kännas smått deprimerande.
Hon har helt klart en speciell talang för berättande genom bilder. Det är imponerande hur enkelt hon får det att verka.
Mm, verkligen! Det fina med hennes bildspråk (eller problemet med det, skulle man väl också kunna säga) tycker jag är det kan uppfattas så olika, beroende på vem som tittar. Minns när jag gick på Lost in Translation på bio att många bara satt och skrattade, medan jag mest fick en sorglig känsla av det jag såg. Säger inte att jag hade mer rätt, men man både ser och läser in olika saker, den saken är säker. Reaktionen under ”Somewhere” (bland de få som faktiskt var i biosalongen med mig) var mest gäspningar och suckar.
Det är ändå väldigt intressant att så många som föll för LiT inte alls känt samma sak för Somewhere. Den är ju en förlängning, inte så vansinnigt lång dessutom, från LiT-världen. Samma personer borde ju ha ganska lätt för att komma in i stämningen ännu en gång. Men jag håller med dig. Tycker inte heller LiT är speciellt skrattvänlig. Betydligt mer sorglig, som du påpekar.