Ocean’s Twelve är uppföljaren alla älskar att hata. Oavsett vad man tyckte om ettan så är det allmänt vedertaget att sparka på denna eleganta heistfilm. Jag överdriver kanske lite, men antalet lovhyllningar till den här filmen är inte många. Trist tycker jag. För det här är inte bara en Europasemester till George Clooneys plaza vid italienska Comosjön (tänk vilka grillfester det måste ha varit), utan även en underhållande och knepig historia med en av filmhistoriens märkligaste scener.
Allt börjar med att Terry Benedict, som ju blev blåst i första filmen, får tag på hela gänget och kräver sina pengar (plus ränta på 100%) tillbaka, annars går han till polisen. Samtidigt härjar den franska stortjuven Night Fox (Lennart Ekdahls tvillingbror Vincent Cassel) och ger Danny Ocean utmaningen: sno ett Fabergéägg från ett museum med högsta tänkbara säkerhet. Om de lyckas sno den innan Night Fox gör det så betalar han skulden till Benedict, om inte ska Ocean erkänna att Night Fox är tidernas bästa tjuv. Piece of cake, naturligtvis antar Ocean erbjudandet.
Kasinomiljön från första filmen är alltså utbytt mot europeiska smågator. Istället för det dova, men färgglada, mörkret bland spelautomaterna är det dagsljus i överflöd. Söderbergh (vi fortsätter propagera för Ö:et) leker även här med finurliga kamerapositioner och har gett sin klippare fria händer, vilket är ganska befriande i en så dialogdriven film som det här faktiskt är. För till skillnad från första filmens avancerade fysiska nummer sker det mesta i form av förklarande, eller med ögonblickssnabba moment.
Det som jag förmodar har gett filmen dess skamfilade rykte är (och nu utfärdar jag stor spoilervarning) Julia Roberts roll som.. Julia Roberts. Hennes karaktär Tess, som nu gått och blivit äkta hälft med Danny Ocean, rings in när nästan hela gänget blivit inburade för att spela Julia Roberts. De två har ju onekligen en del likheter. Metanivån når oanade höjder när Bruce Willis helt plötsligt dyker upp som sig själv och givetvis känner igen Julia Roberts. Fast det är ju inte Roberts, det är ju Tess. Förvirringen är total och jag får tyvärr säga att det inte fungerar riktigt så bra som det förmodligen lät när manusförfattarna först bollade fram idén. Det hela är mest bara märkligt. (Slut på spoilervarning).
Ännu märkligare blir det när sluttwisten (en av många) avslöjas. Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på det, men det är å andra sidan inte något jag ägnat så mycket tankeverksamhet åt. För mig är Ocean’s Twelve ingen smart film, även om den gärna utger sig för att vara det, utan för mig handlar allt om underhållningen. Hantverket är inte lika lyckat som i den föregående, inte heller den efterföljande, filmen i serien. Däremot är underhållningsvärdet fortfarande högt och om den logiktänkande delen av hjärnan fick jobba hårt i första filmen är det bäst att helt stänga av den till den här filmen. Om man lyckas med det så finns det definitivt fog för en trevlig stund.
Det är en heistfilm, what’s not to like?
Exaktamundo!
Den här var riktigt usel vill jag minnas, första kvarten var helt ok men sedan blev det bara trams, min teori är att de hade FÖR trevligt på inspelningen.
Det kan du givetvis ha rätt i, även om jag inte håller med om uselheten. The ones to blame måste vara manusförfattarna som slog knut på sig själva både en och två gånger.