Bara några ögonblick efter att sista avsnittet av Twin Peaks var sett byttes en dvd-skiva ut mot en annan. Det var alltså dags för långfilmen som berättar hur allting började och framförallt hur Laura Palmer blev mördad. Även om slutet i tv-serien lämnade många frågor kände jag ändå inget behov av att veta mer. Därför var det med förtjusning som jag återvände till historien och staden Twin Peaks från ”andra hållet” för ännu en djupdykning i ett antal dysfunktionella karaktärers liv.
Innan dess får vi följa två FBI-agenter som skickas till en annan stad för att undersöka mordet på den unga kvinnan Teresa Banks. Liket är invirat i plast och ju mer agenterna undersöker desto märkligare ter sig fallet. Den ena agenten försvinner dessutom spårlöst vilket leder till att Dale Cooper (Kyle MacLachlan) tar över fallet. Han tvingas avbryta sin undersökning efter inte ha kommit fram till något relevant, men är samtidigt övertygad om att mördaren kommer att slå till igen.
Handlingen förflyttas sedan till Twin Peaks genom en av de snyggaste övergångarna jag har sett. Vägskylten som välkomnar besökare filmas och ackompanjeras av den välkända signaturmelodin från tv-serien. Jag känner mig hemma omedelbart, men samtidigt känns det verkligen som att det är något som inte stämmer. Samma känsla som i tv-serien efter att mordet på Laura Palmer lockat fram de mörkaste hemligheterna i orten. Skillnaden här är att Laura fortfarande är i livet, vilket inte är ett tillstånd som blir långvarigt. Filmen visar nämligen den sista veckan i hennes liv.
Att överhuvudtaget få bekanta sig med Laura Palmer är en mäktig upplevelse. Hon förekommer ju bara i form av fotografier och vänners berättelser i tv-serien, förutom vid upptäckten av hennes lik. Att hennes liv befinner sig i en spiral i rakt nedåtgående riktning står klart omedelbart och med vetskapen att hon oundvikligen kommer dö känner jag en stor sorg när jag ser hur illa hon far. Hon blir utnyttjad av i princip alla män i sin omgivning och har dessutom ramlat dit på kokainet rejält. Dessutom besväras hon av drömmar och visioner med besök från figurer som ger ledtrådar och refererar till sådant som förklaras mer i tv-serien.
Kopplingen mellan tv-serien och filmen är imponerande stark och trots bristen på kaffe, körsbärspaj och även agent Cooper (vars roll är rätt liten) är Twin Peaks-känslan obeveklig. Om tv-serien stod för mystik i stark kombination med humor så talar långfilmen ett eget språk i form av att den är oerhört mörk. Inte en enda humoristisk vinkel har använts, vilket jag verkligen uppskattar. Inte för att jag inte gillar humorn som använts tidigare, men för mig är Twin Peaks mer förknippat med just det mörker som Lynch här lyfter fram. I synnerhet eftersom vi vet vem mördaren är. Ett avslöjande jag klagat på rejält, men som räddas rejält med den här utmärkta porträtteringen av denne och förklaringen av hur det gick till.
Twin Peaks: Fire Walk with Me är en utmärkt avslutning på en ojämn serie, som jag ändå verkligen har uppskattat att se. I själva verket tycker jag nog långfilmen är den del jag fått mest behållning av och den jag förmodligen kommer återvända till fler gånger. Däremot varnar jag från att se den utan att ha sett tv-serien. Risken är stor att filmen blir obegriplig samtidigt som i princip hela tv-seriens mystik och hemligheter avslöjas. Det är inget att rekommendera.
Betyg: 4/5
Bloggkoll: BlueRoseCase, Plox och Royale with Cheese har skrivit om den.
Känns ju utan tvekan som att våra intryck av både serie och avslutningsfilm är ganska likartade. Jag tycker nämligen också filmen är en ordentligt träffsäker och en perfekt avslutningen på hela TP-äventyret. Mörkt och humorlöst så det står härliga till – men det fann även jag tillfredsställande. Inte minst blir det en otrolig kontrast om man precis suttit med den tungt buskisaktiga andra säsongen.
Tackar för omnämnande och länkade också och gratulerar dig till en fin TP-genomgång. Möcke trevlig läsning!
Återigen tycker vi väldigt lika! Kul att du nämner övergången till Twin Peaks för den träffar rätt i hjärtat på mig varje gång. Och som du skriver: filmen ska absolut inte ses innan serien! Om jag får göra lite reklam så kan jag tipsa om att jag nu äntligen påbörjat mina analys- och teoriinlägg!
Plox: Tack så mycket! Jag får i min tur tacka dig. Innan du började din Lynch-genomgång så hade jag bara sett Elefantmannen. Nu har jag matat igenom ytterligare fem långfilmer och hela Twin Peaks. På det sättet har sensommaren och hösten varit fina filmtider!
BlueRoseCase: Övergången är verkligen mäktig. Kan tänka mig att den fungerar varje gång. Ska bli väldigt kul att följa dina specialinlägg.
Intressant text (som alltid). Själv tyckte jag att filmen sög fett. Skulle faktiskt ge den en surmulen 1:a om jag skrev om den. Jag brukar hålla med dig om det mesta, men….
Bra skrivet som alltid, pladd. Filmen är mycket bra men saknar en viss edge. Mitt betyg landar snäppet under ditt men jag skulle gärna vilja se om den. Kanske vända ordningen och avsluta med serien (fast då bara första säsongen). Det hade nog varit rätt intressant.
DRL: Det var tråkigt att höra att jag gjort dig besviken med tyckandet dock, men vad är det som gör att filmen suger så mycket enligt dig? Blev väldigt nyfiken nu. Gillar du serien?
filmbobby: Ja, jag blev faktiskt också lite sugen att ta mig an utvalda delar av säsongen efter denna uttömmande prövning. Känns som att vi kanske hastade igenom lite väl snabbt. Piloten ska jag nog se om någon gång när andan faller på.
Hade faktiskt samma känsla, suget efter första säsongen slog till direkt när filmen var över och jag hade nog kunnat slänga på piloten direkt efter filmen igen – börja om igen. Haha. Snacka om att man blir fartblind.
Våra åsikter går hand i hand även denna gång. En helkväll med Fire Walk with Me följt av pilotavsnittet – möcke bra! Får nog bli så någon gång i framtiden.
Pladd, jag tyckte verkligen om TV-serien, fram till del 12-13 ungefär. Därefter var den väldigt ojämn.
Ojämn är ordet. Men frågan alla ställer sig – hur kommer det sig att din filmtipsförmåga har försämrats?
Intressanta tankar kring filmen Pladd, även om våra tankar går isär en aning. Själv gillade jag humorn som fanns i serien, men det var inget jag saknade i filmen. Det jag däremot saknade i filmen var en någon form av röd tråd och ordning bland allt det surrealistiska. Precis som jag skrev i min recension tror jag frånvaron av Mark Frost till långfilmen gjorde att det surrealistiska kaoset som David Lynch gillar blev lite väl mycket (i alla fall för mig).
Intressant observation kring DRL’s filmtipsförmåga
Mark Frost verkar ju ha hållit i den röda tråden i skapandet av serien, så visst känns det som att det hade blivit en annan film med hans medverkan. Jag har ju sett rätt mycket Lynch under den senaste perioden så det kanske är därför som jag faktiskt inte reagerade så mycket på det ”surrealistiska kaoset’. Det är ju värre på andra håll kan man minst sagt säga.
Ha ha! Filmtipsen är nog bra, fast de har blivit färre med tiden. Det gör vi nog något åt snart. Jag varierar min signatur då och då. Tycker det blir roligare så bara.
Ah, då har vi fått en förklaring. Ja, fortsätt gärna med signaturbytena. Det kan bli intressant att följa.
Pingback: Filmbloggosfären i veckan: David Lynch-tema | Filmmedia.se
Bra skrivet! Håller med!
Det tackar jag för. Välkommen hit!