Att se gamla klassiker är oftast alltid en trevlig upplevelse. Titt som tätt ryker man givetvis ihop med filmer vars klassikerstatus sannerligen borde ifrågasättas, men det sker faktiskt förhållandevis sällan. Kultfilmer däremot, de kan vara svåra att komma överens med. Casablanca är ingen sådan utan en riktig klassiker. Historien om nattklubbsägaren Rick Blaine och hans norska exflört är så klassisk att det faktiskt känns som att jag redan har sett filmen medan jag tittar på den för första gången.
Rick driver en nattklubb i den marockanska staden Casablanca och erbjuder tidsfördriv och förfriskelser till alla intresserade; amerikaner såväl som nazister. Själv förhåller han sig neutral. I själva verket är det svårt att få några slags känslor ur honom, butter och cynisk som han är. Men när förra kärleken kliver in på haket och ber pianisten Sam spela ”As Time Goes By” blir orsaken till Ricks bitterhet tydlig. Han stormar över för att skälla ut Sam för att han spelar en låt han uttryckligen bett honom aldrig spela, men blir överrumplad av att se sin gamla flamma sitta bredvid. Hon har med sig sin tjeckoslovakiska man som behöver ett gäng utresepapper som bara Rick har tillgång till. Kampen mellan den förgångna lyckan och möjligheten att faktiskt förgylla och hjälpa kvinnan han älskar präglar resten av filmen.
Mängder av klassiska citat avlöser varandra och även om filmen inte kan rå för det så sitter jag mer och tänker på i vilka sammanhang jag har hört dem tidigare, än på själva handlingen. För även om Humphrey Bogarts prestation är lysande i all sin kvickhet och bitterhet så saknas en påtaglig kemi mellan honom och Ingrid Bergman. De lyckas inte alls förmedla känslan av att de faktiskt har tyckt om varandra lika lite som den kyliga känsla som borde infinna sig efter alla år ifrån varandra. Därför har jag svårt att ta till mig kärleksinslaget, då filmen inte lyckas vira in mig i den stämning som jag förmodar att många andra har funnit sig själva i.
Casablanca är en mäktig film på många sätt och jag förstår definitivt dess klassikerepitet. Däremot saknas känslospelet och möjligheten att verkligen kunna ta in de både huvudkaraktärerna. Åtminstone var det så för mig. Däremot är slutet magnifikt, även om jag är väldigt präglad av Woody Allens homage i Play it Again, Sam. Mitt slutbetyg landar på en stabil trea, som kanske kan se lite hårt ut men det ska poängteras att jag tycker det är en bra film. It just didn’t struck me.
Betyg: 3/5
Bloggkoll: Filmitch såg den också för ett tag sen och blev betydligt mer imponerad än vad jag blev. Movies-Noir är mer av min åsikt.
Tack för länken, och jag tycker vi känner lite samma sak – samspelet mellan Bogart och Bergman kunde och borde man fått mer känslor för. De som gillar filmen riktigt mycket känner nog mycket mer än vad vi gjorde.
En notering bara, de var väl aldrig gifta ? När de träffades i Paris har jag för mig att de inte var gifta utan *LITEN SPOILER* hon berättar att hon redan var gift med sin nuvarande make har jag för mig. *SLUT PÅ SPOILER* Men jag kan ha fel.
Ja, precis! Jag tror inte nödvändigtvis det är filmens fel, eftersom många bevisligen känner väldigt starkt för den, men något är det.
Angående din rättelse så har du helt rätt. Tack för din uppmärksamhet! Har korrigerat i texten.
Jag håller med, filmen var rätt tråkig första gången jag såg den, men den såg bättre ut andra gången när jag visste mer vad jag hade att vänta. En svag fyra blev mitt betyg då.
Nog tycker jag att Casablanca är värd mer än ett medelbetyg men du har helt rätt i att den är så väletablerad i popkulturell kanon att det snarare blir till nackdel för den.
Tackar för länkning. Håller med om att kemin Bogart/Bergman inte var något speciellt. Bergam var om jag ska vara ärlig ganska kass i jämförelse med sina medspelare men jag fann de andra kvaliteerna i filmen såpass starka att jag valde att blunda för Bergman.
Filmitch: Intressant att du säger så om Bergman för jag har ofta tyckt hon inte levererat medan andra tycker hon är jättebra. Den jag gillat henne mest i är Hitchcocks Spellbound/Trollbunden.
Frågan är om det för Bergman hänger lite på motspelaren. Har inte sett så jättemycket av henne men tyckte hon var otroligt bra mot Spencer Tracy i Jekyll & Hyde ’41.
Voldo: Det låter som ett möjligt scenario även för mig.
Sofia: Visst är det så. I vanliga fall brukar jag inte ha några problem att se förbi sådana hinder, men den här gången blev det faktiskt ett lite för högt hopp för mig.
filmitch, Movies – Noir och Sofia: Jag har faktiskt inte sett Bergman i något annat så jag har inte så mycket att säga kring henne. Men eftersom jag ska se hennes Hitchcockfilmer kommer jag nog kunna bilda min uppfattning bättre. Just nu ligger hon på minus dock.
Minns att jag inte gillade henne i Notorious, får se vad du tycker. Men i Spellbound tyckte jag alltså hon var som bäst.
Båda är ju väldigt omtalade filmer så de ska jag se. Får se när det ska bli av bara..