När hemmafrun Alice (Ellen Burstyn) blir änka bestämmer hon sig nästan omedelbart för att anordna en loppmarknad. Målet är att samla ihop pengar för att tillsammans med sin son börja om i barndomsstaden Monterey i Kalifornien. Tillsammans ger de sig av på en roadtrip som tar dem så långt pengarna räcker, med flera längre stopp på vägen. Alice drömmer om att återuppta den sångkarriär hon gav upp när hon gifte sig, men livet som ensamstående mamma utan inkomst tar ut sin rätt.
Det första som slår mig är att ytan utstrålar allt man förknippar Martin Scorseses regisserande med; stilsäker inledning med mängder av svängig musik och avancerade kameralösningar. En titt under ytan ger en dramatisk och känslosam berättelse hämtad rakt ur verkligheten på ett sätt få andra Scorsesefilmer påminner om. Borta är gangsterbossar, vapen och svordomsfyrverkerier. Men så är det här inte som vilken Scorsesefilm som helst. Det är snarare Ellen Burstyns film. På grund av The Exorcists enorma framgångar fick hon i princip fria händer när hon insisterade på att den här filmen skulle göras. Hon valde Scorsese trots att hans filmer dessförinnan mest handlat om män, fast som han själv uttryckte det: ”I know nothing about women, but I’d love to learn”.
Med Burstyns strålande skådespel i huvudrollen hoppas jag Scorsese lärde sig ett och annat, för så verkar det i alla fall. Utan att veta något hade jag satt mina pengar på att det satt en kvinna bakom kameran, för så pass trovärdig och känslosam är faktiskt filmen. En annan faktor som brukar avgöra en regissörs kvalitet är dennes förmåga att regissera barn, en egenskap Scorsese lyckas bra med. Alfred Lutter som sonen Tommy är visserligen enerverande stundom med sin tjurighet och sitt tjatande, men hans agerande blir ändå naturligt med tanke på det uppmärksamhetsbehov som saknaden av sin far och mammans upptagna liv måste ge.
Tempot är lågt och även om scener med den riktiga spetsen saknas så är det en känslosam resa vi får följa med på. Alice träffar män som antingen är våldsamma eller på andra sätt destruktiva för hennes del, men trots det springer hon ändå in i en ny famn så fort hon lyckats bli av med den föregående. Min tanke är att det kan bero på den ensamhet hon måste uppleva, speciellt med tanke på att den avlidna maken inte gav henne speciellt mycket uppmärksamhet heller. Samtidigt får hon inget utrymme att hinna sörja, vilket påverkar hennes sinne allt mer ju längre bort ifrån sångdrömmen hon kommer.
Alice Doesn’t Live Here Anymore är en varm och känslosam berättelse om att börja om. Alice söker en dröm hon hade, samtidigt som hon vill vara en så bra mamma som möjligt. Ellen Burstyn bär filmen på sina axlar och med hjälp av Scorseses känsla för bild och ljud skapas en stark stämning. En mjuk film om en hård verklighet.
Nog den av de Scorsesefilm jag ännu inte har sett som jag är mest sugen på faktiskt. Verkar vara lite udda i jämförelse med mycket annat han har gjort – vilket alltid är kul. En film med jäkligt intressant rollista också, Harvey Keitel och Jodie Foster i biroller (?), bara en sån sak.
Jag har också sett den här och det är verkligen Ellen Burstyns film. Minns inte allt för mycket av den, men Scorsese har ju visat att han kan det mesta.
Bra skrivet !
Plox: Jajemän, Keitel och Foster är med. Keitel spelar en våldsam, inte helt igenom sympatisk kille och Foster är en väldigt ung kamrat till sonen. Båda är framträdande och mycket bra, även om jag faktiskt tycker att Kris Kristofferson lyser starkast i birollslistan.
Movies - Noir: Finns det någon film du inte har sett/skrivit om? Mycket imponerande!
Tyvärr finns det det
De jag sett innan jag la upp mina tankar på min sida 
Bra att ta upp såna där klassiker som lätt försvinner i mängden! Bra text och en god (film)gärning!
Movies – Noir: Ah, den där meningslösa tiden innan man startade bloggen. I know the feeling.
Filmmedia: Jag kände att det fanns en del att säga om den här filmen. Kan till exempel inte minnas att jag läst så många omdömen om den genom åren. Tack!
Har du dumpat Allen för Scorcese? Kul att läsa om en av de där filmerna vars titel känns så välbekant att man nästan skulle kunna lura sig till att man har sett den.
Såg en supermastodontdokumentär om Woody igår faktiskt. American Master: Woody Allen – A Documentary. En bra bit över tre timmar med bara godis. Fantastiskt!
Men anledningen till att det inte dykt upp några inlägg i den pågående maran är mest för att jag inte hittat någon tid till att se om de filmer jag redan har sett. Det är dock avklarat nu och jag ska försöka få ut några inlägg i helgen.
Det ser vi fram emot