När The Front inte gjorde jobbet med att verkligen spegla ”McCarthyism” och dess usla metodik och människosyn, gjorde George Clooney ett desto bättre jobb knappt 30 år senare.
Senatorn Joseph McCarthy stod i början av 50-talet för en häxjakt på kommunister inom USA:s gränser som enligt honom riskerade hela den stora nationens säkerhet. Han och hans kommission spred osäkerhet, misstänksamhet och paranoia då ingen gick säker från kommuniststämpeln. Det räckte med en kompis som råkat köpa en ”röd” tidning och du klassades som kommunist, åtminstone enligt Good Night, and Good Luck. Tankegången hos McCarthy var på ett ungefär: om du är emot oss är du kommunist. Denna metodik klarade inte nyhetsjournalisten Edward Murrow (David Stratharin) av och lät därför, tillsammans med sin redaktion, göra en serie kritiska granskningar i sitt nyhetsprogram på CBS av McCarthy-kommissionens handskande av flera olika fall, till exempel när en serbättling i amerikanska flygvapnet riskerade avsked för att dennes pappa prenumererade på en serbisk tidning.
Redaktionen brottas med problem att rättfärdiga sina reportage, inte bara för den högsta ledningen som får problem med både sponsorer och de politiker som blir anklagade, utan även hos sig själva. Är det okej att ta ställning? Hur långt måste objektiviteten sträcka sig? Finns det alltid två sidor av ett argument? Redaktionen och i synnerhet Murrows bestämmer sig för att ämnet är så viktig, att tron på det amerikanska folket sunda moral och demokratins principer står högre. Dessutom räds de inte från att låta McCarthy komma till svars trots hans stora makt.
McCarthy tar chansen att försvara sig och det är faktiskt hans verkliga bilder med hans riktiga tal som visas. Samtliga tal och klippbilder är tagna från verkligheten, vilket tillsammans med den rökfyllda kontorsmiljön filmat i den mest murriga och stämningsfulla svartvita bilden jag har sett på många år, skapar en enormt påtaglig känsla. Att sitta på denna redaktion och vara mitt uppe i både rädslan för eventuella konsekvenser och framförallt de enorma orättvisor som mängder med människor tvingas utstå känns oerhört realistiskt. Problemet med att vissa kända ansikten stör autencitetskänslan finns inte heller, trots Clooneys medverkan. Den enda som egentligen fick mig att tänka på annat var Ray Wise, som ju är väldigt förknippad med Twin Peaks för mig (och säkert många andra).
Efter att ha sett Clooneys Confessions of a Dangerous Mind och Leatherheads var jag rätt tveksam till hans regissörstalang. I synnerhet den sistnämnda var riktigt usel, men med den här klockrena och synnerligen intensiva politiska murvelfilmen gör det mig faktiskt förvånad att de nyss nämnda filmerna inte är bättre. Den känslan han visar upp här är enligt mig få regissörer som klarar av. Att med relativt begränsat antal karaktärer och med en historia som kräver både intresse och en del förkunskaper av tittaren fortfarande hålla mitt intresse uppe är oerhört imponerande. Jag ser nu verkligen fram emot att ta mig an hans nya politikdrama, The Ides of March.
Good Night, and Good Luck är ett starkt uttryck om ett starkt ämne. Idealistiska journalistmurvlar som går efter systemets orättvisor är svårt att göra realistiskt, men Clooney lyckas verkligen. Han visar upp personer som är ambitiösa och målmedvetna, men samtidigt inte blundar för verkligheten och de risker de själva utsätter sig för. Man kan säga att de är både totalt orädda och vettskrämda på samma gång.
Jag har inte sett Leatherheads, men jag gör nog bäst i att inte se den. Confessions of a Dangerous Mind såg jag på bio, men minns att jag inte alls gillade den. Däremot är denna bra och hans senaste The Ides of March är även den bra. Helt klart att han lyckas bra med de politiska filmerna…
Jag kommer säkert att testa The Ides of March men för min del var varken Confessions… eller den här någon större hit. GNaGL tyckte jag blev seg även om den murriga känslan du skriver om var rätt trevlig.
Movies – Noir: Jag kan inte säga annat än att du gör helt rätt som håller dig borta från Leatherheads. Bara flamsig, inte det minsta rolig. Dessutom spelar Clooney över enormt.
Sofia: Seg tyckte jag verkligen inte den blev, men jag har samtidigt full förståelse för att man kan få den känslan. Den kräver verkligen att man kommer rätt in i det.
Även jag tyckte filmen var lite småseg trots att jag är intresserad av amerikans historia. Berättelsen lossnade aldrig och jag blev inte riktigt sams med filmen.
Jag trodde faktiskt att du skulle tycka den var bättre, men ibland går det inte – trots att man är intresserad av ämnet.
Håller med om det du skriver. En riktigt skön murrig känsla. Och det svartvita känns helt rätt. Snyggt snyggt. Strathairn pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som jag inte kunde låta bli att lyssna på.
Precis. Strathairn (knepigt namn att stava till) har verkligen en speciell utstrålning som når fram. Kändes verkligen som att jag satt och tittade på hans tv-program i sina bästa stunder.
En film som jag snabbt sögs in i när jag såg den och sen lyckades den väl med att avsluta vid rätt tidpunkt innan någon eventuell seghet skulle smyga sig på. Vackert svartvitt foto och nedtonade skådespelarprestationer ”laget igenom” lyckades bygga en realistisk ton som jag uppskattade starkt.
”Good Night, and Good Luck” är den enda film jag har sett hittills med Clooney i regissörstolen, men ”The Ides of March” verkar intressant och ”Confessions of a Dangerous Mind” har jag hört en del gott om (även om ingen här verkar hålla med om det).
Bra recension!
Confessions är verkligen inte dålig, men jag kunde inte hjälpa att känna en viss ”jaha”-känsla. Den engagerade inte så värst mycket. Å andra sidan var det många år sen jag såg den.