Annie Hall (1977)

Annie Hall inleds med vita Windsor Light-bokstäver mot svart bakgrund. På det sätt som så gott som alla Woody Allens filmer sedan dess har inletts. Till skillnad från tidigare är det ingen musik som sätter tonen utan han låter tystnaden tala. På något sätt känns det som att det är på allvar nu. De tidigare filmerna var roliga men det var också allt. Allen dyker sedan upp i bild och pratar in i kameran, direkt till oss tittare. Han berättar om två skämt som har format honom, men för mig fungerar det här som en handutsträckning till oss tittare. Genom sin karaktär Alvy Singer visar han att det här är en film där tittaren har lika stor plats som karaktärerna själva och att det han visar bara är en liten del av livet som stort.

För första gången i sin karriär skrev Allen en film om ”riktiga” människor. Även om Play it Again, Sam må ha varit ett undantag jämfört med till exempel Love and Death, så tycker jag ändå den fokuserar mer på underhållning än vad Annie Hall gör. Här är nämligen skratten och skämten en produkt av handlingen istället för motsatsen. I fokus är Alvy Singer och hans relation till Annie Hall – före, under och efter förhållandet. Genom att blanda dessa beståndsdelar med tillbakablickar till Singers barndom skapas ett helt liv som är både överdrivet och neurotiskt, men jag är ändå övertygad om att alla har flertal igenkänningsmoment i hans handlingar och tankesätt.

När vi introduceras till paret Alvy och Annie för första gången har nyförälskelsen redan lagt sig. De ska mötas utanför en biograf för att se en Bergmanfilm, men då Annie är sen blir Alvy sur och vägrar att se filmen eftersom han redan har missat de två första minuterna. Båda är irriterade, både på varandra och i ren allmänhet. Genom att på detta sätt visa hur förhållandet egentligen var innan vi får se deras allra första möte, etableras en mer nyanserad bild än de själva innehar i stundens hetta. Vi förstår att de förmodligen kommer separera så småningom, trots att vi precis sett dem tillsammans för första gången. Allt detta är oerhört effektiv karaktärsutveckling med hjälp av något så enkelt som ickelinjär berättarteknik.

Mängder av okonventionella metoder för att göra berättelsen mer levande och engagerande används. I tillbakablickarna till Alvys barndom dyker han upp som sitt gamla jag och börjar debattera med sin lärare om sitt tidiga sexuella uppvaknande, varpå han frågar alla barnen vad de växte upp till. Ett annat exempel är när han låter Annie och Alvy prata nervöst med varandra om egentligen ingenting, samtidigt som undertexterna berättar vad de både egentligen tänker och vill ha sagt. Det absolut mest intressanta och fascinerande greppet är när paret står i en kö och Alvy irriterar sig på att killen bakom försöker imponera på sitt kvinnliga sällskap genom att prata om sådant han uppenbarligen inte har någon koll på (”Fellinis senaste, nja, jag gillade den inte”). Alvy blir så irriterad när killen pratar om författaren Marshall McLuhans verk att han så småningom bryter den fjärde väggen och pratar med kameran om vilket svin killen är, varpå han hämtar in självaste McLuhan i bilden, som säger åt killen att han inte har en aning om vad han pratar om. Tänk om man kunde göra så i verkligheten.

En av de mest kända scenerna är när Alvy och Annie köpt humrar och lyckas med konststycket att låta dem rymma i köket, vilket skapar enorm förvirring och skratt. Dialogen och deras spontana skratt ska vara improviserat och att de verkligen hade roligt på inspelningen är ett tydligt tecken här. Samtidigt är det ett ögonblick när deras relation stod vid sin absoluta zenit. Lika träffsäker som den scenen är, lika träffsäker är scenen när Alvy tillsammans med en ny flickvän försöker återuppleva ögonblicket. Även den gången rymmer humrarna, men Alvys partner förstår ingenting och skrattar inte det minsta åt de förrymda kräftorna. Hon ser bara oförstående ut. På samma sätt illustreras svårigheterna att gå vidare i nya relationer när Alvy drar ett skämt som fungerat väldigt väl med Annie, men som med den nya tjejen bara mynnar ut i ett frågetecken och: ”Jag förstår inte. Skämtar du?”.

I sammanhanget tycker jag att slutet kommer lite väl plötsligt, men det är samtidigt helt briljant. Annie och Alvy har träffats på en fika. Det är efter att de har gjort slut och båda pratar om deras mestadels misslyckade försök med andra. De skiljs åt efter ett tag, men kameran ligger kvar och filmar en gatan utanför fönsret. Trots att Annie och Alvy försvunnit ur bilden, ur handlingen, så fortsätter livet i New York och resten av världen. Människor som kommer gående kan bära på en nästan lika fascinerande berättelse som vi precis har fått bevittna, kanske till och med ännu mer. Kameran har bara för ögonblicket valt att fokusera på Annie Hall och Alvy Singer.

Den här texten har mest bestått av återgivningar av olika scener. För mig är Annie Hall nämligen en samling ögonblick under en kort period i två personers liv. Jag hade kunnat rada upp ännu fler scener, för trots att filmen bara är 90 minuter lång är varje scen åtminstone lika fantastisk som den föregående. Annie Hall börjar och slutar inte, den bara pågår. En av tidernas bästa relationsfilmer, om inte den bästa.

Betyg: 5/5

About these ads