Manhattan inleds med ett montage av svartvita, vackra ögonblick från just Manhattan. Woody Allens berättarröst försöker formulera öppningskapitlet på den bok han genom hela filmen försöker skriva, en bok som ska handla om hans karaktärs förhållande till staden han lever i. Flera gånger i filmen återvänder han till sitt bokskrivande och med dessa inslag förklaras och utvecklas filmen. Han säger bland annat att han vill skriva en bok om några karaktärer boende på Manhattan, som skapar sina egna problem i form av relationer och andra egentligen onödiga ting, allt för att fly den verklighet de fruktar. Detta utspelar sig en bra bit in i filmen och kan ses som en simpel metareferens, men för mig fungerade det mer som en uppenbarelse. Manhattan är en verklighetsflykt för såväl de inblandade karaktärerna som för dess tittare. Men verklighetsflykter behöver inte nödvändigtvis vara skratt och lycka bara för det.
Efter montaget (för övrigt väldigt likt den hyllning till Paris som förekommer i Midnight in Paris) börjar filmen på riktigt i form av att Isaac Davies (Allens karaktär) är på en bar tillsammans med det äkta paret Yale och Emily samt sin egen flickvän Tracy (Mariel Hemingway). Uppenbarligen hör inte Tracy riktigt hemma i den intellektuella atmosfären i den väl invigda vänskapskretsen, men det är inte det enda som skiljer Tracy från sällskapet. Hon är 17, Isaac är 42 år. De är ett par. Ändå verkar det som att ingen annan än Tracy själv reagerar på det. Synen på förhållande är uppenbarligen något annorlunda på Manhattan, vilket tydliggörs när Yale anförtror Isaac med att han är otrogen med en annan kvinna, Mary (Diane Keaton). Detta trots att han egentligen är emot otrohet, vilket han styrker med att han enbart vänstrat två, kanske tre gånger tidigare.
På en plats med så många människor och med så många relationer är det inte så konstigt att karaktärerna inte kommer till insikt i det själva, men faktum är att alla är olidligt ensamma och synnerligen egocentriska. Isaac får till exempel problem när hans före detta fru (Meryl Streep i en liten men viktig roll) skriver en bok om deras äktenskap. I den berättar hon att Isaac kunde bli oerhört nedtyngd av tanken på att han kommer dö en dag, men att själva problemet mest låg i att världen skulle få klara sig utan honom. På den nivån är det, han är ett enormt ego och en vilsen själ, raka motsatsen till den oskyldiga och relativt obekymrade Tracy
Mary, kvinnan som Yale vänstrade med, är även hon en kvinnlig kopia av Isaac. Hon är rotlös och egentligen rätt identitetslös, men gömmer sig bakom en intellektuell fasad med referenser till europeisk film och konst. Det är tydligt att hon lever i stunden, något hon också intygar när hon insiterar på att hon vill få ihop sitt liv, men inte klarar av att planera för mer än en vecka i taget. Trots att hon skadas av det i långa loppet så inleder hon affärer med gifta män, antagligen för att hon gillar den intensiva känslan av uppskattning. Det tar slut även med Yale, varpå hon och Isaac inleder ett förhållande.
Det har varit många namn fram och tillbaka i den här texten, men jag vill betona att i denna relativt smala umgängeskrets som vi för följa en kortare period så hinner Isaac göra slut med Tracy, bli kär i Mary som i sin tur gjort slut med Yale, som ändå funderat på att lämna sin i övrigt älskade fru. Mary och Isaac varar inte heller så länge, varpå Isaac inser att det är Tracy han vill ha. Under detta kaos av relationer står Tracy som den enda mogna rösten när hon säger “om du verkligen vill vara med mig hade du väntat, jag blir bara borta i sex månader, lita på mig” (hon ska till London och plugga) till Isaac efter att han sprungit genom halva Manhattan för att stoppa henne. Sanningen, som Isaac förmodligen också inser, är att han inte vill ha henne mer än någon annan. Han vill bara ha sällskap tills han hittar någon annan. Så där står den 17-åriga Tracy framför den kärlekskranke 42-åringen Isaac och inser att han är för omogen för henne.
En fenomenal final i sig men som verkligen lyfts av den bästa skådespelarinsatsen av Allen till dagens datum. Dessutom är det förmodligen den enda gången han har spelat en osympatisk och så okänslig person, som Isaac Davies faktiskt är. Han ser bara till sitt eget bästa och ser inga tvivel i att utnyttja den unga Tracys lättcharmade uppmärksamhet. Faktum är att Allen var oerhört missnöjd med filmen och försökte få den stoppad. Han påstår själv att det var för att han inte var nöjd med hur den blev, men jag tror även han var lite skeptisk till sin egen framtoning. Oavsett så är det en unik demonstration av Allens stora skådespelartalang, som jag inte har sett till lika stor grad i någon av hans övriga filmer.
Jag har faktiskt väntat med att se Manhattan ett bra tag, nästan undvikit det. Jag vet egentligen inte varför, men jag har sett den några gånger innan och kan den förhållandevis väl. Därför var det med stor glädje som jag insåg att bara några minuter in i filmen så är jag totalt avslappnad. Filmens “mjuka” foto, som inte är något annat än helt fantastisk, och Gershwins musik (som jag inte ska lura någon att jag lyssnar på i andra sammanhang) är ren och skär terapi. På samma sätt som Annie Hall fungerar som en 90 minuters virvelvind, på samma sätt är Manhattan en lika lång avslappningskur.
Annie Hall, Radio Days och den här är mina favoriter i Allenstallet…..!
Mycket trevligt recension.
(hm…när jag tänker efter kanske Broadway Danny Rose får sälla sig till sällskapet ovan också…)
Jag håller Manhattan som en av Woodys bästa. Men jag ser den inte som en avslappningskur, det är någon liten dissonans i den filmiska “musiken” i mina öron (bildlig talat). Men en mycket bra film totalt sett. Filmmusiken (bokstavligt talat) är suverän precis som fotot.
Steffo:
Både Radio Days och BDR är filmer jag ser fram emot att se om. Båda har lämnat känslan av att det finns mer att hämta, precis som Manhattan gjort för mig tidigare.
Henke:
Tanken med avslappningskur var mest att återkoppla till inledningen där jag beskriver den som en verklighetsflykt. För mig blev det väldigt avslappnande att ge sig hän dessa karaktärers problem eftersom de är så värdsliga, vilket de själva också innerst inne verkar medvetna om.
Dissonans i den filmiska musik säger du. Jag tror jag förstår vad du menar, känslan av att det är något som inte stämmer och stör avslappningen?
Pladd: Annie Hall är “pure bliss”, men “Manhattan” är lite svårare, mer nervös, mer utanför min comfort zone… Svårt att beskriva vad jag menar, det är en så diffus känsla…
Den här o Annie Hall är mina Allen favoriter av de jag sett so far. Gillar musiken och slutet samt det ljuvliga svartvita fotot. Ska nog se om snart det var ett tag sen.
Tillsammans med Annie Hall den enda av de Allen filmer jag sett som jag verkligen uppskattat. Var ett tag sedan jag såg den dock. Vill minnas att jag tyckte hela filmen kändes som en reklamfilm för New York – sålde åtminstone in staden till mig och har suktat efter den sedan dess.
Som vanligt när det är en film jag vet att jag kommer se (se om i detta fall) så hoppar jag texten nu. Själv tyckte jag Manhattan var bättre än Annie Hall när jag såg de två senast, men inte i närheten av toppbetyg trots det
Lite kul att jag såg dessa två för inte allt för länge sen, men Woodys filmer är sådana man kan se om utan att minnas allt för mycket av dem (eller så är det bara jag som lätt blandar ihop hans filmer).
Henke:
Lite svårare och mer nervös är jag definitivt beredd att skriva under på.
filmitch:
Det är verkligen en film att se om och om igen, fast med lagom lång tid mellan varje tillfälle.
Plox:
Fotot gör ju verkligen att staden känns tidlös. Mitt NY-sug är ständigt intakt, mycket på grund av Manhattan (men även många andra källor givetvis). Får ta tag i det någon vacker dag.
Movies – Noir:
Jag tycker Woodys filmer är utmärkta exempel på sådana där stämningen är viktigare än själva handlingen, vilket gör att man kan se de ett antal gånger och ha lika trevligt varje gång.
Det var jättelängesen jag såg filmen i sin helhet och då tyckte jag att den tillhörde hans absolut bästa. Men sen såg om en del av filmen och tyckte att den var lite väl pratig och dialogbaserad. Men samtidigt finns en slags avskalad äkthet som jag tycker har försvunnit från hans senare filmer.
Denna äkthet och framförallt det relativt mörka temat finns i rätt få av hans filmer. Den som påminner mest om den ur det perspektivet är nog Husbands and Wives.
Hmm, jo, du har nog rätt i båda led. Själv uppskattade jag också “Små och stora brott” just av samma anledning. Den har visserligen också lite väl grovkorniga inslag, men det nedtonade slutet ramade in filmen fantastiskt bra.
Den har verkligen ett mörker i sig. Är dessutom mer makaber än många andra. Jämfört med till exempel Match Point så finns det ingen större ånger att finna, vilket gör den än mer intressant.