En dag tar Joanna Kramer (Meryl Streep) beslutet att lämna sin make och son för att flytta till Kalifornien i hopp om att hitta sig själv. Maken Ted (Dustin Hoffman) möts av beskedet när han kommer hem från en framgångsrik dag på jobbet, en dag som han beskriver som ”en av de fem bästa i mitt liv”. Att han är duktig på sitt arbete råder det ingen tvekan kring men på bekostnad av relationen till sin familj och i synnerhet sin son. I och med Joannas beslut tvingas han göra uppoffringar han tidigare inte ens hade behövt överväga, men kommer på kuppen väldigt nära sin son och arbetet får allt mindre betydelse. När allt till slut blivit rosor, både sonen och Ted har skapat ett eget och för bådas del positivt liv tillsammans, dyker Joanna upp igen och vill ha vårdnaden om sonen.
Ted och sonens relation till varandra byggs upp på ett återhållsamt men trovärdigt sätt. Det som hade kunnat bli överdrivet och smörigt blir istället gripande och påtagligt. Allt är inte rosor, till exempel ryker de båda ihop flera gånger och Teds tålamod testas. Samtidigt imponeras jag av hans enorma kärlek som han aldrig tvivlar på. Det tar inte lång tid innan arbetet egentligen blir helt sekundärt, vilket inte är så svårt att förstå när ledningen bara består av äldre gubbar som förmodligen aldrig ens rört en blöja eller ännu mindre kämpat mot klockan för att hinna göra frukost och lämna av sonen på skolan innan ankomst till arbetsplatsen.
Det stora temat är faderskap kontra moderskap och varför det skulle vara någon skillnad i kapacitet och lämplighet mellan de två. De rättegångsscener som tvisten leder fram till är smärtsamma att följa då det framkommer tydligt att ingendera av parterna vill såra varandra. I synnerhet Meryl Streep gör en imponerande tolkning av Joanna, en kvinna som så lätt bara hade kunnat vara osympatisk i och med sitt oerhört egoistiska beteende. Hon gör dock en vettig människa av sin karaktär och låter sig dessutom påverkas av att få personer i filmen är på hennes sida, allra minst hennes bästa vän som till och med ställer sig på Teds sida och ber henne att tänka om.
Dustin Hoffman gör en av sina mest imponerande roller som Ted och framförallt hans förmåga att leverera känslor utan att spela över. Det finns ingen tvekan kring vad han känner utan att det blir övertydligt, en egenskap man allt för sällan träffar på. Scenen då han springer med sonen i famnen genom Manhattan till akutmottagningen efter att denne ramlat och slagit sig är min absoluta favorit. Lite som Woody Allens springtur i Manhattan, fast med mer desperation.
Kramer vs. Kramer är en stark film om ett viktigt ämne. Huvudpersonen är egentligen sonen, för övrigt utmärkt spelad av Justin Henry, och den påverkan de vuxnas bristfälliga relation och tvist utgör. Trots det tunga ämnet känns filmen lågmäld och att den faktiskt till slut ger båda parterna utrymme gör den till en gripande och svårförglömlig upplevelse.
Du ser visst bara bra film just nu? Återigen en jättefin text (vi börjar bli bortskämda ska du veta) om en mycket bra film. Det du säger om att det hela blir gripande när det hade kunnat bli hur smörigt som helst är huvudet på spiken. Bra jobbat!
En jättebra film som jag måste ha sett för ett bra tag sen då jag inte har någon text att länka till, attans också
Men det betyder även att jag har ytterligare en härlig film att se om, så det tackar jag för.
Du sammanfattar mina tankar ganska bra, detta är en typ av film som är mysig, men även gripande och genuin. Alla tre är riktigt bra här, toppklass. Justin Henry gör i rollen som sonen en av de bättre barnprestationerna jag sett.
Och jag skriver under vad Sofia skrev, alltid trevlig läsning.
Sofia:
Jag tackar ödmjukast för dessa uppmuntrande ord.
Du har gjort en korrekt observation. Jag försöker så gott det går att se bra filmer. Är så oerhört trött på filmer som bara utmynnar i gäspningar från min sida. Därmed inte sagt att några sådana inte dyker upp, så ska det vara, men jag har försökt ställa om siktet. Det ska dock sägas att det är rätt få filmer av de jag ser som hittar sig hela vägen till bloggen.
Movies – Noir:
Mysig och gripande är en kombination som bevisligen inte är så enkel. Dessutom vinner Kramer.. en del på att vara så kort. 100 minuter, man hinner ju knappt sätta sig ned.
Du har rätt i att man egentligen bara borde försöka se bra film. Men jag kan tycka att det kan vara skönt med lite andra filmer också. Filmer som man känner för just för tillfället. Inte alltid man känner för en känslosam film. En trea kan t.ex. vara exakt vad jag känner för just då
Du har givetvis rätt. Man kan inte styra undan skiten helt och hållet. Men en trea brukar jag känna mig rätt nöjd med, det är de utdragna 80-minuters tvåorna/ettorna jag skyr.
Där håller jag definitivt med dig
För de usla filmerna får man gå till Filmitch och läsa om
Jag har ett par på lager 
K vs K är bra men som så många andra filmer var det ett tag sedan. Min se om lista är stor mycket stor.
Filmitch: Fast just nu möts man av en fullpoängare när man besöker Filmitch. Det kallar jag en paradox.