Judgment at Nuremberg (1961)

Judgment at Nuremberg behandlar en av de rättegångar som skedde strax efter andra världskrigets slut i Nürnberg, mot människor som på olika sätt misstänktes ha brutit mot mänskliga rättigheter under Förintelsen och under naziregimen. Just detta fallet behandlar fyra tyska domare som står anklagade. Rättegången leds av domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som är den som får mest utrymme i filmen, trots att han i rättssalen inte säger så mycket. För att verkligen försöka skapa en förståelse för kriget och dess konsekvenser spenderar han mycket tid på att prata med tyskar, i synnerhet med en kvinna spelad av Marlene Dietrich, och vandra runt i Nürnberg. Samtidigt får man reda på vad han tycker om rättsfallet och de anklagade. Huvudparten av den långa filmen utspelar sig dock inuti rättssalen och det är också där den är som bäst.

För att vara en rättegångsfilm om ett sådant starkt ämne är det anmärkningsvärt hur återhållsamma rättegångsscenerna är. Den tyska försvarsadvokaten Hans Rolfe tar visserligen tillfället i akt att höja rösten och använda sin retorik för att få fram sitt budskap. Allt känns dock väldigt realistiskt, vilket det långsamma tempot och nedtonade skådespelet hjälper till att förstärka. Framförallt inleds filmen med att visa hur den språkliga barriären hanteras genom att låta alla tyskar prata just tyska, varpå det översätts av tolkar via hörlurar till amerikanerna. Givetvis fungerar det på samma sätt när amerikanerna pratar engelska. Så realistiskt det bara kan bli och väldigt snyggt löst, men för att slippa språkbarriären tar det inte lång tid innan tyskarna börjar prata engelska istället, dock med tanken att amerikanerna fortfarande uppfattar det som tyska. Ett filmiskt ”fuskgrepp” som faktiskt fungerar och eftersom problemet uppmärksammas tidigt är det också något man är medveten om under resten av filmen.

Att döma domare som bara lytt order och dömt enligt vad naziregimen velat samt hur väl de var medvetna om konsekvenserna av deras agerande är huvudfrågorna. Var och en får mycket tydligt sitt rättsfall presenterat, men speciellt Ernst Janning (Burt Lancaster) intresserar. En tidigare högt ansedd domare som skrivit flera böcker som använts runt om i världen som undervisningsmaterial, men som ändå tog beslut att avrätta personer han visste var oskyldiga. Det gör framförallt domaren Heywood brydd och att Janning dessutom vägrar uttala sig, han spenderar de första två timmarna av filmen knäpptyst, ökar intresset ytterligare.

Den stora frågan är egentligen vad som är rättvisa och om det är samma sak som att avlägga en rättvis dom. Flera karaktärer i filmen har stora problem att skilja på rättvisa och patriotism, framförallt den tyske advokaten Rolfe. Han spelas på ett ypperligt sätt av Maximilian Schell i en roll som Marlon Brando faktiskt ville ha, men som Shell fick på grund av sin övertygande prestation i en tv-film med samma upplägg. Hans försök att ge tyskarna upprättelse är ihärdiga och förklarar samtidigt hur svårt tyskarna själva hade att acceptera vad som hänt. Att det är en amerikansk film skall has i åtanke, men trots det är den faktiskt inte så moraliserande och pekpinneaktig som man först kan tro. Snarare tvärtom. Shells prestation, som den egentligen enda beskyddaren av det tyska folket, är storslagen. Att han dessutom låter precis som Dr Strangelove är bara charmigt.

Ett starkt bevis på filmens känsla av autenticitet är när verkliga filmsekvenser från olika koncentrationsläger visas. Jag vet inte hur många gånger jag har sett sådana, ändå förfasas man lika mycket varje gång. Människolik som med hjälp av plogbilar begravs och tunna, knappt levande människor i mängder. Oerhört starka bilder som lätt skapar en kontrast och får en att tappa tråden i den film som faktiskt fortsätter efter att detta eländet visas. Förvånansvärt nog och som starkt beröm till filmen kände jag ingen sån. Den påtagliga stämningen och skådespelarnas uppriktiga reaktioner gjorde att sekvensen fick precis det genomslag det antagligen var tänkt att den skulle få.

Judgment at Nuremberg är givetvis en stark film, men inte enbart för det starka innehållets skull. Här finns skådespel av absolut högsta rang och med frågeställningar som är så gott som omöjligt att svara på, framförallt eftersom det här är en film om verkligheten, hur svårt det än kan vara att tro ibland. En imponerande och rättvis skildring av båda lägrena, även de anklagade tyska domarna,

Betyg: 4/5

Mer läsning: Även Movies – Noir lade märke till Maximilian Schell och dennes likheter med Dr. Strangelove.