Mr Smith Goes to Washington (1939)

När guvernören för en amerikansk väststat tvingas välja en ny senator ställs han inför ett svårt val. De viktigaste egenskaperna är att den nya kandidaten är både karismatisk samt möjlig att styra och manipulera. Han ska alltså fungera som en nickdocka och enbart följa de direktiv som han får skickade till sig. Den korrupte Taylor, som förbereder en presidentkandidatur, har handplockat en kandidat som han anser uppfyller hans egna syften på bästa sätt. Den idén kommer på ända när guvernörens barn vill ha Jefferson Smith (spelad av den fantastiske James Stewart), en idealistisk och ambitiös yngling. Guvernören blir så hårt ansatt av sina barn att han till slut singlar slant om valet. Utfallet blev gynnsamt för Smith och han får därför biljetten till Washington DC, så Mr Smith Goes to Washington.

Som sedvanligt i denna typ av äldre filmer inleds det enkelt och tydligt. Berättelsen håller hela tiden en rak linje med högt tempo, vilket resulterar i att det är lätt att komma in i filmen. Jag har läst här och där att många tycker den är seg, men av detta känner jag inget. Ett tydligt exempel på den övertydlighet som blir till filmens fördel på grund av den tydliga mallen är när Smith kommer till Washington och blir som ett barn vid åsynen av alla klassiska byggnader och monument.

Smith är oerhört bonnig, naiv och lättimponerad så Taylor och hans stab blir till en början överlyckliga över möjligheterna att kunna styra honom. Han får en sekreterare som även hon agerar mest i syfte att kontrollera och styra Smith, även om hon utvecklar en stark gemenskap med honom och så småningom står helt och hållet på dennes sida. Detsamma gäller den närvarande pressen, som även den utnyttjas av makteliten och siktar in drevet på Smith. Det får i sin tur Smith att bli rasande och gå amock med knytnävarna i högsta hugg. Ett märkligt inslag som må vara överdrivet, men som visar den känslomänniska han faktiskt är.

Filmens klimax går ut på att Smith ”håller golvet”, att han håller talan i senaten, så att maskineriet som vill ha bort honom inte ska kunna genomföra en omröstning om hans position. Så länge han håller talan och klarar av att stå upp kan ingen avbryta honom. Så tänk er James Stewart med uppdraget att bara prata och fördriva tid, det finns tråkigare saker att lyssna på. Medan han babblar på försöker sekreteraren och de pressmänniskor som ställt sig på hans sida att upplysa folk om vad som händer och vad Smith blivit utsatt för. Det är inte så lätt när pressen är lika korrumperad som politiken.

Mr Smith Goes to Washington är en uppvisning i hur demokrati inte ska fungera. En rollfigur i filmen försöker rättfärdiga det med att ingen i hans delstat far illa trots korruptionen. Han får därför representera den vanliga politikern, som en gång i tiden hade en glöd, men som sedemera insett verklighetens regler och anpassat sig till dessa. Mr Smith vägrar gå den vägen och det är vi tacksamma för. Ett måste inom genren politikfilm.

Betyg: 4/5