Page One är intressant för mig ur flera olika synvinklar. Ur ett journalistiskt perspektiv är den intressant eftersom definitionen av journalist verkar vara allt mer flytande, med bloggares enorma framfart kombinerat med traditionell medias svårighet att utmana och hitta sin egen plattform. Vidare är den intressant eftersom jag till vardags pluggar industriell ekonomi, vilket innebär att jag ägnar många timmar åt att förstå mig på flöden och processer i främst tillverkningsindustrin. Därför är det väldigt roligt att se hur det går till i en helt annan bransch, en bransch jag nog nästan har mer kontakt med än den jag studerar och förhoppningsvis kommer arbeta inom. Mängden tidningar jag läser på olika sätt, journalister jag följer på Twitter och bloggar jag läser (både amatördrivna och professionella) gör nämligen att jag anser mig ha hyfsat koll på hur branschen ser ut från min sida stängslet. Att få följa med inuti hjärtat på självaste New York Times känns därför väldigt privilegierat.
Filmen behandlar problematiken i minskande lösnummerförsäljning kombinerat med vikande annonsintresse, en kombination som på inget sätt är gynnsam för tidningsbranschen. Diskussioner om hur webbmedia borde kunna dra in samma pengar förekommer, men eftersom samma människor som tidigare glatt betalade för ett pappersexemplar av en tidning inte längre anser sig vilja betala för samma innehåll när han läser det på internet, är det en svår ekvation för tidningar att lösa. Även om jag givetvis föredrar gratismedia så ser jag ingen annan utveckling än att de största tidningarna kommer stänga sin webbsidor för ickebetalande gäster, på samma sätt som The New York Times faktiskt jobbar med att implementera på sin webbsida. Ur svensk synvinkel ser vi samma utveckling hos Aftonbladet som låser mer eller mindre det mesta som är intressant att läsa (plus en jäkla massa av motsatsen). Expressen kommer garanterat följa dess fotspår och den utvecklingen är bara att acceptera.
Det som försvårar den processen är givetvis bloggmediumet. Även om den svenska marknaden kanske inte har samma problem så är det ändå som så att en blogg har samma förutsättningar som alla andra att skriva om samma saker som de största tidningarna gör med dagens informationssamhälle. Filmen tar upp WikiLeaks som inte gick till The Times med sitt sprängstoff utan bara lade ut det på YouTube och lät innehållet skapa debatten på egen väg. Den traditionella medians främsta och viktigaste styrka är därför källkritiken och dess förmåga att befinna sig där det händer, istället för att bara sitta framför en dator och formulera om vad andra redan har skrivit. Dessutom är traditionell journalistik hårt präglad av ett moraliskt ansvar. För min del spelar det ingen roll när det gäller till exempel nöjesbranschen, medan jag helst föredrar rapporter från Vita huset skrivna av en seriös journalist, snarare än en bloggare. Å andra sidan kan båda ha intressanta synvinklar, vilket ytterligare försvårar situationen.
Dock tycker jag att skillnaden mellan just bloggare och en seriös journalist inte nödvändigtvis behöver vara så stor. Som i fallet med WikiLeaks och med dagens möjlighet att via till exempel YouTube och Twitter själv undersöka ett grundmaterial som gett upphov till en nyhet ger helt nya möjligheter att egentligen kunna sitta vart som helst i världen och skriva nyhetsartiklar. Därför krävs det att de professionella journalisterna kliver fram och gör sitt jobb så som ingen kan, genom att utnyttja sina kanaler och ge händelserna sitt rätta perspektiv. Ett exempel på en sådan journalist är David Carr, före detta crackmissbruckare som ryckt upp sig och nu triumferar som en av The Times starkaste kort med sin nästan rockstjärneliknande aura. Att få följa med under en vanlig dag när han debatterar för tidningens framtid och jobbar på ett knäck visar exakt hur häftig journalistbranschen kan vara.
Page One är en högaktuell film som utspelar sig i nuet. Under det år som filmen följer The New York Times har till exempel iPad:en premiär och dess utvecklingspotential är inte sen att upptäckas av redaktionen. ”I’ve just seen the future” är det någon som säger. För hur man än vrider och vänder på det så finns det en framtid för tidningar så länge de har den glöd och drivkraft som The New York Times visar upp. Det hoppas jag i alla fall.
Tack för tipset. Kände till denna på förhand, men då jag blivit lite dokumentär-sugen på senare tid efter att ha sett fina dokumentärer som Senna, Project Nim och hela Paradise Lost-trilogin de senaste månaderna, så vill jag gärna lägga till fler intressanta och denna känns som en sådan.
Jag såg första delen i Paradise Lost i veckan och tillsammans med den här känns det som att det är dags att snöa in sig lite på dokumentärfronten.
Även jag tackar för tipset
Intressant text om vad det verkar en intressant film. Gillar just det här temat med papperstidningarnas framtid, precis som de traditionella medierna för film (bio, dvd) som också är satta under press eller helt på väg att försvinna.
Antar att du har sett State of Play… japp, det har du. Den har ju delvis lite samma tema.
Och sen måste jag starkt tipsa om The Wire. Den femte säsongen utspelas delvis på en tidning i Baltimore och tar upp de frågorna du skriver om i din text. Och sen är ju The Wire en superduperserie i övrigt också.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/01/12/the-wire/
Kul att du nämner State of Play, jag har nämligen tänkt att inleda den brittiska miniserien vilken dag som helst. Men den amerikanska filmen var också en intressant stund.
Efter mitt West Wing-maraton verkar det som att valet står mellan The Wire och Sopranos som nästa serie. Den sistnämnda har jag redan sett hälften av, men vi får se vart vi landar. Hur som helst ska The Wire ses.
Pingback: Topp 10 - Filmåret 2011 |