Det mest flagranta exemplet på att Woody Allen inte bara gör samma film om och om igen är Zelig. Med den visade han att han ständigt letat, och fortfarande letar, nya berättarformer för att stilla sin kreativitet. Han har dessutom alltid varit orädd för att pröva på dem. Förutom mockumentärformen valde han att ge Zelig ett tydligt 20-talsutseende och har även placerat sig själv i autentiska historieögonblick. Man kan kalla det ett nytänkande som syftar till att återskapa det gamla, den enda tänkbara utvecklingen för en man som Woody-Allen. Skämt åsido, Zelig är verkligen en speciell film.
Leonard Zelig presenteras som ett världsfenomen, som på grund av olika trauman blivit en mänsklig kameleont. Han förvandlar sig till sitt umgänge utan undantag. Umgås han med asiater börjar han snabbt ändra fysisk form till ett asiatiskt utseende, samma sak gäller med mörkhyade och eskimåer (för att nämna ett urval). Förändringen är inte bara fysisk utan även mental. Umgås han med läkare övertygar han sig själv om att även han är en och tipsar ivrigt om sin senaste forskarrapport (som alltså inte finns). Tillståndet sägs vara skapat av att han en gång fick frågan om han läst Moby Dick och svarat ”ja”, trots att han inte hade gjort det. Hans vilja att passa in berövade honom sin egna personlighet. Dr Eudora Fletcher (Mia Farrow) ser Zelig som en chans att klättra i karriären och tar sig an fallet i hopp om att få fram den sanna personligheten.
Redan i Take the Money and Run var Allen inne på mockumentärspåret, men inte lika helhjärtat som i Zelig. Här inleds filmen med ett kort tack till Dr Eudora Fletcher som ju är en fiktiv person, och berättandet sker bara genom så kallat ”home footage”, intervjuer och nyhetsreportage. Dessutom refereras det till en film i filmen med namn ”The Changing Man” om Zelig. Skådeplatsen är sent 20-tal och framåt, vilket filmen anpassat sig helt till. Varje scen är filmad med den tidens teknik och autencitetskänslan är därför väldigt stor. De scener och filmklipp som inte är nyinspelat är autentiska sekvenser från kända händelser eller med kända personer.
Det som sätter Zelig i historieböckerna är att Allen på ett skickligt sätt lyckades sätta in sig själv i samma rum som Hitler och F. Scott Fitzgerald (dock två olika rum). Ja, visst var det samma sak i Forrest Gump, men på 90-talet fanns ju digitala hjälpmedel. I Allens fall sköttes allt analogt. Resultatet blev därefter, men jag har inget att klaga på. Det ser tillräckligt realistiskt ut för att historien ska kunna berättas. Den mest kända scenen utspelar sig i naziregimens Tyskland och under ett brandtal av Hitler, som blir avbruten av att Dr Fletcher och Zelig finner varandra i folkmassan. Herr Adolf visar sitt tydliga missnöje över detta i form av att han vänder sig om och börjar gestikulera mot Zelig i några väldigt underhållande moment.
Anledningen till att Zelig befinner sig i Tyskland är på grund av att han till slut tröttnar på att ständigt behöva vara någon. Därför lockas han av nationalsocialismen- och fascismens möjlighet till anonymitet och att vara en i den stora massan. Det är filmens stora budskap, ett synnerligen intressant sådant, men det är samtidigt inte vad som står i fokus. Att Dr Fletcher åker och letar efter honom i Tyskland är också ett bevis på vad filmen mestadels fokuserar på; den utvecklande kärlekshistorien mellan Zelig och Dr Fletcher. Det var det första paret Allen och Farrow spelade och kanske också det varmaste. Scenerna ute vid ett lanthus (samma hus som handlingen i A Midsummer Night’s Sex Comedy utspelar sig i) där terapisessioner pågår är bland de starkaste, där Zelig under hypnos hittar sin egen personlighet, åtminstone tillfälligt.
Med en så kort speltid som på strax över 70 minuter hinner det inte bli så mycket allvar och det är inte heller något som lagts så stor vikt vid. Allen visar att han klarar av att göra humor på ett allvarligt sätt dock, vilket jämfört med hans tidigaste filmer visar på en stark utveckling. Ett bevis på att hur hårt hållen han var av sitt upplägg är att det faktiskt bara är han själv och Farrow som kan anses som professionella skådespelare i filmen. Alla andra är antingen amatörer eller statister. Den höga ambitionsnivån resulterade i en väldigt trevlig film, som imponerar i sin tekniska perfektion och helhjärtade försök att återskapa en tidsera. Det skrevs till och med originalmusik till filmen av Dick Hyman, något väldigt ovanligt i Allens karriär.
En Allen-pärla i min bok men då är jag också svag för mockumentär-genren. Har egentligen inget att tillägga till din fina text, men jag gillar verkligen hur Allen fått ihop den ändå ganska allvarliga identitetstemat med den rätt snälla och underfundiga humorn.
definitivt en av mina Allen favoriter kanske beroende på att jag precis som Sofia är förtjust i mockumentärer. kan slå ett slag för Jacksons Forgotten silver som hör till den genren.
Sofia:
Jag håller med. Han lyckas verkligen göra en rakt igenom trevlig film, med både allvar och humor. Däremot hade jag velat att den skulle engagera lite mer, gå lite djupare.
filmitch:
Forgotten Silver är ju onekligen en klassiker i genren. Jag har dock inte sett den, så tack för tipset.
Pingback: Zelig « Jojjenito – om film
Jag såg denna för länge länge sedan och jag ska absolut se om den och skriva en revy. Det är en film som är bättre på pappret (en femma) än som film, men jag tror jag kommer gilla den mer vid omtitten!
Bättre på pappret än som film, där har du helt rätt. Tycker gott Allen kunde tänkt några banor till och gjort historien ännu mer rafflande. Jag gillade den faktiskt mindre vid omtitt, men annars tror jag den kan bli bättre när man är inställd på och medveten om vad som komma skall.