När jag fick frågan om att medverka i temat ”en film som jag ångrat att jag har sett”, som alltså är ett gemensamt tema på ett stort antal filmbloggar, hoppade jag genast på tåget. Egentligen utan att veta vad jag skulle skriva om. För visst är det som så att jag har sett många dåliga filmer, men jag är inte så duktig på att skriva om dem. Av de flera hundratal recensioner jag har skrivit på den här bloggen är enbart fem stycken om filmer som fått bottenbetyget. Dessutom är jag så pass vettig att jag undvikit den serbiska filmen och andra tortyrberättelser. Jag har dock en kandidat. Det är en film som jag inte nödvändigtvis ångrar att jag har sett, men som satte mitt filmtittande i ett annat perspektiv.
Paradise Lost är en dokumentär om rättegången efter det bestialiska mordet på tre unga pojkar i West Memphis, Arkansas. Tre udda ungdomar, uppenbart socialt missanpassade, står anklagade och har av ”folkets domstol” redan dömts som skyldiga. Jag har inte sett uppföljarna (som är två till antalet), men de behandlar rättssystemet och ungdomarnas eventuella skuld lite mer ingående. Den första filmen handlar dock uteslutande om de mördade pojkarnas anhöriga samt de anklagade och deras anhöriga. Fokuset är relativt objektivt och alla får rätt att säga sin mening, vilket gör att man serveras båda sidorna av denna hemska och komplexa situation.
Det allra första som visas är autentiska bilder på de tre unga pojkarnas lik. Fallet introduceras på ett tydligt och rättframt sätt, varpå de viktigaste ”karaktärerna” presenteras. Precis som i en vanlig film, utan att det för den sakens skull är det. Bara bilderna på de döda pojkarna är tillräckligt för att motivera att faktiskt inte fortsätta titta. Filmen lyckas dock skapa en nyfikenhet och medkänsla för de involverande, nästan oavsett vilken sida de står på. Man förstår en av de unga pojkarnas pappa när han säger att han vill skjuta de anklagade, samtidigt som han står med en revolver i handen och simulerar att han siktar på dem. Samtidigt känner man med de anklagades föräldrar, som oförtröttligt stöttar sina barn, men som samtidigt inte är fullt övertygade om vad de egentligen tror på. Till och med de anklagade skapar viss medkänsla och känns verkligen inte som vidriga monster, även om de är klart udda personligheter.
Min poäng är att jag kom på mig själv flera gånger med att faktiskt glömma av att det är en verklig historia jag ser på. Filmen visar på ett unikt sätt videomaterial inifrån rättsalen och sådant kan jag knappt minnas att jag har sett tidigare. Därför är det så påtagligt att det faktiskt är verkliga livsöden som avgörs, så påtagligt att det är svårt att ta in. Känslan av spänning och ”hur-ska-det-sluta” påminner mer om ett traditionellt drama, ett sådant som man suckar åt orimligheterna i. Det finns nämligen inte en chans att en vanlig spelfilm hade kommit undan med samma historia fast marknadsförd som fiktiv.
Därför fick jag mig en rejäl frågeställare efter att jag sett klart filmen. Har jag blivit så avtrubbad av alla filmer jag sett genom åren, att när jag väl stöter på en verklig historia, är jag oförmögen att acceptera den? Det är inte det att jag inte tror på filmen, jag är helsåld på den, men jag började fundera på hur lätt man avfärdar fiktiva historier, som i allra högsta grad kan vara sanna. Att stoppa sådana är inte svårare än att stänga av, men i Paradise Lost fortsätter historien i verkligen, i samma verklighet som jag lever i.
Jag kan inte säga att jag ångrar att jag har sett Paradise Lost, verkligen inte, men samtidigt var det en så stark och omvälvande upplevelse att jag ännu inte känt mig redo att se uppföljarna. Jag vet inte hur jag ska kunna rättfärdiga för mig själv att jag är redo. Därför vill jag använda rubriken till att uppmana och varna för filmens tunga innehåll. Det är inget man behöver ha på sin näthinna, samtidigt som det är en inblick i verkligheten som inte är så lätt att släppa. Det är givetvis utmärkt av en film att skapa sådana känslor, men det kräver att man är redo. Annars hade det lätt kunnat bli en upplevelse man ångrat att man gett sig in på.
Av samma anledningar kan jag inte med gott samvete ge filmen ett betyg eftersom det är svårt att separera vad det är man betygsätter. För statistikens skull är det en fyra, men statistik är sannerligen inte verklighet; det är dock Paradise Lost.
***
Runt om i filmbloggosfären kommer det under dagen postas inlägg i detta tema. Läs de övriga bloggarnas ångerinlägg:
Paradise lost är en dokumentär som jag sett på bästalistor över dokumentärer. Du ger en intressant vinkel på dokumentärgenren. Kan en dokumentär vara för bra?? Mycket intressant.
Jättebra text och verkligen ett personligt angreppssätt! Samtidigt en högst relevant frågeställning, frågan är väl om det än ett kriterium för att en dokumentär är ”bra” att den får en att reagera som en vanlig spelfilm? Då blir ju skiljelinjen mellan dokumentärer och BOATS-filmer väldigt tunn. Och visst måste man bli påverkad (om än inte avtrubbad) av möjligheterna att se verkligheten som ett regisserat drama. Är livet bara skuggor på grottväggen istället för ”the real deal”? Tål verkligen att tänkas på…
Bra skrivet om en intressant film jag inte sett än. Visst blir man avtrubbad nu när världen kommit in i vardagsrummet. Kan komma på mig själv att sitta och slötitta på hemskheterna i Syrien en ständig ström av katastrofer och mänskliga öden gör att åtminstone jag blir likgiltlig trots att man egentligen inte vill. Tragiskt men sant. paradise lost ligger dock på min lista men den är som bekant lång….
Jättebra text som verkligen uppmanar till att ta sig en funderare. Det går att ångra filmer man sett på många olika sätt.
Jag har hört talas om den här och om det är den film jag tror det är så har väl de till slut blivit friade, och jag tror att filmerna spelade en roll i detta. Det var typ en rättskandal kring det. Trots dina betänkligheter vill jag gärna se både den och övriga filmer. Mycket tänkvärda reflektioner dock!
Superintressant vinkel på temat!
Det får en faktiskt att börja fundera lite också! Bra som tusan!
Tack till er allihop för de positiva orden. Väldigt kul att mötas av efter en lång dag djupt begraven bland böcker, lösblad och försvunna pennor.
Min spontana reaktion efter att ha läst era (och de andras inlägg) är att de flesta av oss inte verkar ångra speciellt många filmval. Det ska jag påminna mig själv om nästa gång jag ser en riktig skitfilm.
Bra text som jag läste men som jag samtidigt skummade för att inte läsa för mycket om själva filmen (eller verkligheten då). Intressanta funderingar i slutet. Jag har hört en del, bl a hos M-Noir och Plox, om filmen/filmerna och har varit sugen på att se dem.
En film som jag ångrar att jag såg är det 47 sekunder långa klippet på den unga kvinnan Neda som blir skjuten till döds i under demonstrationer i Iran 2009.
Japp, Paradise Lost sätter sig verkligen och jag kan verkligen känna igen känslorna de väcker hos dig. Själv fick jag mig en ordentligt tankeställare av de här filmerna och trots att det nu var ett tag sedan jag såg dem så har jag inte för en dag kunnat släppa dem. Bästa dokumentärfilmerna jag har sett alla kategorier. Filmer som verkligen lyckas leverera äkta känslor, vilket inte är en självklarhet ens när det kommer till dokumentärt.
Jag får instämma i kommentarerna ovan! Tycker den här låter riktigt intressant och hade inte hört om den tidigare. Hur man sedan ”drabbas” av antingen film eller dokumentärer är rätt intressant, dvs hur man tar dem till sig och varför. Om det sedan är positivt att en dokumentär får mer filmkänsla, som jag förstår det utifrån din text, är väl en annan sak. I vilket fall hamnade den här på min att se-lista, trots din ånger! ;D
Jojjenito:
Att läsa, men ändå inte läsa, det är frågan.
Jag har också några sådana där hemska krigsbilder fastetsade i minnesbiblioteket. Fick för mig att söka efter videomaterial från Bosnienkriget och det är något jag i efterhand gärna hade haft ogjort. Samma sak med dödliga motorsportolyckor, sådana har jag sett alldeles för många av.
Plox:
Jag borde verkligen ta och se uppföljarna så jag får reda på vad som händer sen, för lika mycket som jag tänkt på själva filmen, lika mycket har jag tänkt på de inblandade. Känns dock oangenämnt att återigen ge mig in i den förlorade paradisvärlden.
BlueRoseCase:
Det är en utmärkt dokumentär, en av de bästa jag har sett (med Senna som ohotad etta) och inget man ska vara rädd för att se. Det var mer hur filmen tog tag i mig som gjorde mig ångerfull. Se och upplev den, men var beredd på innehållet bara, får vara mitt råd.
Håller med föregående talare om att du fick till en intressant vinkel på din ångerfilm.
Själv kan jag tycka att det är lärorikt och intressant (kanske fel ord i sammanhanget) att se dokumentärfilmer ibland för att bekräfta uttrycket att ”verkligeheten alltid slår dikten”. Att oavsett hur sjuka filmer (och liknande) det finns här i världen grym av sig av naturen. På det sättet (lite i motsats till vad du skriver) försöker jag att aldrig bli avtrubbad. Att våld och andra hemskheter alltid ska behandlas med respekt och inte förringas sin desktruktiva kraft och hur det kan påverka andra. Vet inte om det går att följa mitt resonemang här, men det är alltid intressant med tänkvärda texter. Tack för det
Ska förresten själv försöka att bidra till denna ”ånger”-serie.
Jag har medvetet valt att vara lite otydlig här, men det är alltså inte verkligheten som skrämmer mig. Av den varan tål jag att matas med; det är när verkligheten i filmformat blir så otroligt att jag knappt vill tro på det som jag blev fundersam på filmformatets makt.
Annars ser jag faktiskt inte så mycket dokumentärer. Det är så enkelt att manipulera tittaren utan att jag kan göra något åt det. Då föredrar jag att läsa om verkligheten, trots att vinklingarna inte är ett dugg mindre förekommande i sådana fall. Känner mig dock tryggare i min förmåga att vara källkritisk, av någon anledning.
Läser gärna ett ångerinlägg av dig också.
Pingback: En film jag ångrar att jag sett « Rörliga bilder och tryckta ord