I semesteruppehållet mellan fjärde och femte säsongen av The West Wing, tog Martin Sheen med sig sitt barnbarn Taylor till Spanien. Målet var att med bil resa längs med den legendariska pilgrimsleden St James Camino. Taylor var 19 år fyllda och arbetade vid den tidpunkten som assisten till sin farfar. De båda hade en trevlig resa, men framförallt kom den att bli viktig för familjen Estevez (som det ju faktiskt står i passen att de heter, till och med Charlie) eftersom Taylor träffade sin framtida fru. Man kan säga att han blev kvar i Spanien, där han enligt uppgifter fortfarande är bosatt.
Taylors pappa, Emilo Estevez, började tillsammans med sin far, generera möjliga filmidéer med pilgrimsleden i centrum. Martin funderade på en dokumentär, men Emilio ville göra mer något ännu mer storslaget. Han satte därför igång med manuset till en spelfilm, som kom att handla om en far som tvingas resa till Europa för att hämta hem sin döde son. Sonen hade omkommit efter att ha hamnat i en storm under inledningen av Camino. I sorg och vrede bestämmer sig fadern att slutföra vandringsleden och låta sprida sonens aska under resans gång. Martin föreslog Mel Gibson eller Michael Douglas till huvudrollen, men Emilio kunde inte tänka sig någon annan än sin far. Med tanke på ledens personliga anknytning till familjen var det ett klokt val, dessutom är det alldeles för sällan Martin Sheen fått bära en film på sina egna axlar.
Med sonens utrustning är det bara för Tom (namnet på fadern) att börja vandra. Hans inställning är till en början att bara klara av resan och fortfarande påtagligt påverkad av sorg har han inte heller några ambitioner att skaffa några vänner eller ens njuta av de fantastiska mijöerna han befinner sig i. Istället vandrar han så fort hans gamla ben bara klarar av och lämnar många yngre förmågor bakom sig. Vänner kan han dock inte låta bli att få.
Den första personen som tar följe med Tom, på eget initativ och utan inbjudan, är en holländare vid namn Joost (Yorick van Wageningen). Det tog ett tag för mig att placera van Wageningen, men sen slog det mig att det ju är samma man som spelade Nils Bjurman i The Girl with the Dragon Tattoo. Ingen speciellt trevlig roll, men så minns jag att han inte gjorde den så bra heller. I rollen som Joost är det dock bara leenden. En glad, tjock och knarkliberal holländare är givetvis raka motsatsen till den dystre Tom, vilket skapar en del roliga situationer. Nästa person att hänga med är kanadensiskan Sarah (Deborah Kara), som hävdar att hon tar resan för att sluta röka. Sanningen är snarare att hon flyr från ett misslyckat äktenskap och är allmänt trött på världen, som gång på gång gör henne besviken. Allra sist ansluter Jack (James Nesbitt), en irländsk författare som drabbats av skrivkramp och går leden för att hitta inspiration.
Tillsammans vandrar de fyra, även om gamle Tom alltid tar täten, genom den spanska landsbygden. Vyerna är fantastiska och innehåller mängder av riktiga pilgrimsvandrare. Dessutom tar Estevez flera tillfällen i akt att visa montage på sin gamle far vandrandes, ackompanjerat av flera låtar som uppenbarligen ligger sonen varmt om hjärtat. När The Shins underbara ”New Slang” spelas väl och länge, når filmen riktigt höga nivåer.
Att Estevez är en mer engagerad än skicklig regissör går inte att undvika. Berättelsens drivkraft är egentligen bara att slutföra vandringen, vilket gör att det mycket väl hade kunnat kännas som en enda lång reklamfilm för Caminon. Tack vare just engagemanget klarar han sig ur den fällan. Hans far är en enastående skådespelare, något han visat i alla möjliga sammanhang tidigare, men just att låta hela filmen vila på hans axlar förmedlar en trygghet. Trots att tempot är lite trevande ibland, skapas en stark stämning och känsla av gemenskap. Allra finast är filmen när Tom blir av med sin väska, vilket faktiskt sker mer än en gång, och tvingar gubben att ge sig ner i både vattendrag och på löpturer i jakt på väskan.
Premiären för The Way sammanföll med Charlie Sheens allra djupaste härdsmälta, vilket resulterade i att många intervjuer om filmen mer kom att handla om hans snedsteg. På något sätt känner jag mig trygg för Charlies skull att han har en så varm familj bakom sig, inte bara genom de betryggande svaren brodern och fadern lämnade i de intervjuer jag har sett, dessutom för att denna film ännu mer skapar känslan av att det är en engagerad och genuin familj.
Martin Sheen har sagt att han ser fram emot att ta sig an Caminon en tredje gång, fast denna gång per fot, utan bilar och kameror inblandade. Jag hoppas han får det nöjet en vacker dag, om han inte redan har fått det.
Fin recension! Såg ju den här på ett flygplan med ett halvt öga och får nog säga att omständigheterna gjorde att den fungerade mer som ett sömnpiller än som en filmupplevelse. Slumrandes fram och tillbaka är jag nog inte rätt person att tycka egentligen någonting om den. Inte sådär jätte sugen på att se om den ändå, eller ja – får se när jag fått i mig mer av West Wing, då kanske Sheen-suget eskalerar fullständigt. Ingen omöjlighet.
Det låter inte som en optimal miljö för egentligen någon film, men ibland blir det så. Å andra sidan upplever jag att jag har lättare att ta in filmer när jag är lite tröttare. Då orkar man inte tänka så mycket och då blir åtminstone jag mer mottaglig. Det går såklart inte att applicera på alla filmer, motsatsen kan ju bli den motsatta också.
När det gäller Sheen-suget – it will strike you! Utan att avslöja något om handlingen så kan jag säga att fokus flyttas under de sista paret säsonger, vilket gör att det blir mindre presidenttid i rutan. Redan då slog abstinensen till ordentligt, därför ser jag nästan vad som helst jag kan komma över med Sheen.
Har dock lärt mig att hålla fokus på fadern. Jag kallar det lex Rated X..
Väldigt fint skrivet och du har gjort mig nyfiken på den här nästan-dokumentären (känns det lite som att det är). Martin Sheen är en sådan där standardskådis för min del, alltid duktig men ingen som gör att jag kastar mig över en film. Så är jag å andra sidan inget die hard fan av West Wing
Det finns definitivt en dokumentär känsla, och jag rekommenderar den verkligen. Den visar dessutom upp att Sheen inte är någon standardskådis – han är ju the president!
Den här har jag länge velat se, men aldrig blivit av. Får se om jag känner mig upplagd för den snart, verkar helt ok iaf.
Vore intressant att läsa dina åsikter sen, så se den gärna.