I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.
Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.
På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.
Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.
Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.
Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.
Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.
Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.
Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.
Betyg: 4/5
Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):
Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen
Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger
Jeff "Mustaschen" Daniels
George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby
Haha, ett fantastiskt inmlägg på olika plan. Först betygsöverraskningen, utifrån texten trodde man länge att åtminstone en snäll tvåa var i antågande. och så skäggbilderna — obetalbara! Däremot kan jag inte bestämma mig för om du är modig eller bara dumdristig som spenderar 4 timmar på en sådan här upplevelse… Jag har sett re-enactment-avsnittet av South Park, ger mig all historisk kunskap jag behöver
Längden avskräcker men lösskäggen lockar svåra problem men som alltid välskrivet. Filmen hamnar nog trots allt långt ned i min att se hög. Vill jag se lösskägg och mustascher ser jag nog om Tombstone istället.
Tror inte jag klarar 4 timmar lösskägg
Men jag måste ge credd åt Tom Berengers nuna. Det skägget gick inte av för hackor!
Sofia:
Jag började nog inlägget något snäpp för negativt, men faktum är att jag faktiskt gillade den här föreställningen. Alla brister blev mest bara charmigt, vilket underlättade med tanke på längden.
Fast South Park har ingen Lazenby att stoltsera med. Utöver det kan jag tänka mig att det viktigaste är täckt.
filmitch:
Är det lösskägg i Tombstone? Den ramlar upp några steg på listan direkt.
Anders:
Berenger är den som varit mest mån om sitt skägg, det syns.
Japp, Tombstone –> top of the att se-list.
Med min ”skäggväxt” blir man ändå lite sugen, lösskägg inger helt klart hopp och får bli min lösning och saker och ting inte fixar till sig innan jag är 30.
Gettysburg har jag nog för övrigt bara sett i små portioner, aldrig orkat mig igenom hela. Tombstone däremot – där snackar vi, lösskäggen inkluderat, en klar favorit.
En riktig man bör ju ha haft ett redigt skägg åtminstone en gång i livet. Kan ju erkänna att jag inte är alltför optimistisk kring mina chanser, men vi får väl se. Annars tröstar jag mig med Lazenbys viljeskägg.
Tombstone ska definitivt ses i helgen. Sen slänger vi lösskäggen på hög ett tag.
Såg den här för ett par år sen och var inte så jätteimponerad. Visst är det storslaget och allt, men lite långtråkig minns jag den som. Dock vet jag att den är omtyckt av många.
Läste att det är en av de filmer som haft högst tittarsiffror när den visades på tv i USA för några (eventuellt många) år sedan. Känns som en typisk bakgrundsfilm, som de flesta oftast redan har sett och bara ser sina höjdpunkter av.