Många filmer använder sig av ett berättarformat; filmen utgår från att en person berättar en historia för en (eller flera) lyssnare, samtidigt som en skildring av berättelsen visas för oss tittare. Några exempel på filmer som använder formatet: Titanic, Forrest Gump och Edward Scissorhands. Det finns med andra ord många exempel på att formatet går att göra utmärkta filmer med (samtliga nämnda är i mitt tycke just utmärkta). En sak som jag brukar fundera på när jag ser dem är dock hur skicklig berättare man måste vara för att kunna förmedla så omfattande och detaljrika berättelser. Ibland önskar jag till och med att kameran hade stannat i rummet och lyssnat på de ord som sägs, men ett sådant format lämpar ju sig bättre för litteratur. Dock finns det undantag; The Man from Earth är ett kammarspel som inte lämnar nutid för en sekund, trots att den berättar hela mänsklighetens historia.
Det är när professorn John Oldman ska flytta och får hjälp av sina kollegor, samtliga framstående professorer inom olika områden, som han släpper bomben: Han är i själva verket en odödlig grottmänniska, mer än 14 000 år gammal. Anledningen till att han ska flytta är att hans odödlighet och icke-åldrande gör det omöjligt för honom att befinna sig mer än tio år i samma bekantskapskrets. För första gången på 14 000 år bestämmer han sig dock för att göra ett undantag och berätta om sitt tillstånd, då han uppenbarligen kommit sina kollegor nära.
Kollegorna hanterar avslöjandet med skepsis och undrar mest vad John slagit skallen i. När han berättar sin livshistoria, från grottmänniska via både lärjunge till Buddha och nära vänskap med Columbus och van Gogh, får de allt svårare att finna motargument. Var och en av forskarna får möjlighet att diskutera och ifrågasätta Johns berättelse med hänseende till deras expertkunskaper, men oavsett om det handlar om biologi eller arkeologi har John svar på tal. Frågan är hela tiden hängande: talar han sanning?
Ett bra kammarspel utmärker sig fram för allt genom att tiden går väldigt fort när man ser dem. Så även denna gång, de knappa 90 minuterna bara flög förbi. Det finns inga krystade moment för att få igång intrigerna, utan allt som allt är det bara en lång konversation. Även om skådespelet inte riktigt gör den suveräna dialogen rättvisa, så är det med stor trovärdighet som konversationen fortlöper.
The Man from Earth är en stor film i ett litet paket. Den lilla budgeten gör att produktionen är resurssnål, vilket märks i både det visuella som i skådespeleriet, men visar samtidigt hur viktigt ett bra manus är för en film. Utan ett sådant spelar det ingen roll hur bra skådespelarna är eller hur stor budget som använts.
Oj, den här lät ju jättespännande, tack för tipset!
I aim to serve!
En rolig notis är att producenterna har tackat alla fildelare som sett den och spridit ryktet. Det måste vara smått unikt.
Även jag tackar för tipset.
Varsågod, filmitch!
Nu är den sedd, jag återkommer!
Det ser jag fram emot!
Pingback: The Man From Earth (2007) « Rörliga bilder och tryckta ord