We Bought A Zoo handlar om en familj som köper ett zoo. Enkelt så det förslår. Regisserad av Cameron Crowe, vilket per automatik innebär ett fantastiskt soundtrack, är potentialen för en sådan simpel handling stor. Även om den är baserad på en självbiografisk bok av Banjemin Mee har Crowe gjort manuset till sitt eget och ändrat historien, till exempel har han ändrat skådeplatsen från brittisk till amerikansk mark.
Den främsta och viktigaste skillnaden är dock att det som driver familjen Mee i filmen är att mamman nyligen avlidit i en sjukdom och lämnat en tonårig son samt en sjuårig flicka efter sig. Detta innebär enorma möjligheter att göra starka karaktärer med sina egna problem, något Crowe inte riktigt har lyckats med. Även om pappan i Matt Damons energiska och kämpande tappning är den enda som känns som en riktig människa, så är det här en glad film. Alla de problem karaktärerna ställs inför finns bara till för att lösas. Visserligen är det väl det enda man kan räkna med när brodern till Mee används som mentor i livscoaching. Denne spelas av Thomas Haden Church, som i princip återupprepar sin roll från Sideways.
Relationen mellan fadern och tonårssonen är den mest intressanta och välbyggda. Sonen går runt egentligen hela filmen med ett stort moln över sig och när fadern till slut konfronterar honom uppstår ett bråk där karaktärerna faktiskt talar med varandra som riktiga personer. Scenen avslutas dock med att dottern säger något gulligt; vi får ju inte glömma att det är en komedi vi tittar på.
Dessutom blir jag lite förbryllad av att familjen, och i synnerhet fadern, inte tänker mer på att de faktiskt har med farliga djur att göra. De är allihop ”stadsapor” och verkar inte ha så stor erfarenhet av djur. Det är dock inget som stör dem märkbart. Risken att djuren gör någon illa verkar inte förekomma i deras tankar. Inte ens när en stor björn rymmer är det aktuellt, istället mumlar fadern om den ekonomiska skada det skulle innebära om det kom till allmänhetens kännedom.
Jag blir lite besviken på att Crowe inte utnyttjar och utvecklar berättelsen mer, men hans ambition är tydlig; We Bought a Zoo är en glad film. Det lyckas han också med, slutet är till exempel mest bara ett montage av fåniga leenden till bra musik. Ett annat exempel på detta är hans kärlek till att klippa till motsatsen av vad som precis sades. När Damon säger: ”inget kan stoppa oss nu”, så klipps det till ett skyfall och ledsna miner. Det här är något jag noterat att Crowe ofta använder sig av. Jerry Maguire är till exempel fylld av liknande situationer. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, men ibland är det lite för uppenbart vad intentionen är.
En glad film med en utmärkt Matt Damon, en trevlig Scarlett Johansson och fräck Thomas Haden Church, samt musik av alla möjliga artister är givetvis inte helt fel heller. Både Neil Young en (liveversion av ”Cinnamon Girl”) och Bob Dylan (”Buckets of Rain”) spelas högt och tydligt, tillsammans med en hel radda bra låtar. En trevlig stund, men så lättsmält att risken är stor att den faller i glömska ganska omgående efter att man sett den. Tur då att titeln är så beskrivande.
Jag blev lite besviken, även om jag inte färväntade mig något storverk. Filmen har få bra scener i mitt tycke, men några sådana dök upp. Själv gav jag den en svag trea.
We Bought a Zoo
Ögonblick man minns-listan får inga tillskott efter att ha sett den här, det har du rätt i. Det vore väl i så fall den nervösa mäklaren på sin första dag. Det var roligt.
Jamen det känns nog ungefär som vi är på samma nivå vi också…
En trea blev det hos mig med…möjligen blev jag aningen mer förförd av trivselkänslan…
Jag blev förförd av Damon. Ju mer jag tänker på hans rolltolkning, desto starkare blir den. Synd att resten av filmen inte klarar av att matcha hans utstrålning.
Dock ska det sägas att jag också uppskattade trivselkänslan, men det hade gått att göra ännu trevligare.