McCarthyism och dess konsekvenser har jag behandlat tidigare på den här j-vla bloggen i form av George Clooneys Good Night and Good Luck och The Front med Woody Allen. Den ena lysande, den andre medelmåttig. Guilty by Suspicion behandlar samma ämne och har faktiskt några slående likheter med The Front. Addera Robert De Niro till den formeln och resultatet blir genast väldigt intressant.
De Niro spelar en ansedd regissör som under andra världskriget gjorde som de flesta andra i Hollywood, han deltog i ”kommunistmöten”. Eftersom Sovjet vid denna tidpunkt kämpade lika mycket mot nazismen som USA sågs det inte som något konstigt. Dessa möten kom dock att förstöra många liv. När kommittén för ”oamerikansk aktivitet” förhörde personer var de bara ute efter en sak: namn på möjliga kommunister. Valet var att antingen hålla tyst (vilket var fullt lagligt) eller namnge sina vänner. Om man valde det första blev man svartlistad, om man valde det andra svek man sina vänner (som oftast inte var mer kommunister än att de varit på ett och annat möte). De Niro hamnar i just denna situation, men vägrar att namnge eller erkänna sig själv som kommunist. Detta leder till att han i princip blir utfryst ur samhället.
Som historielektion fungerar filmen bra samtidigt som den undviker att bli alltför pekfingeraktig. Kommittén är ond, men problematiken förklaras väl. Att stå upp för sitt land eller sin person är inte så enkelt när hotet från öst målas upp. Därför är det fullt förståeligt när många av karaktärerna en efter en går under. En regissör spelad av Martin Scorsese (av alla) flyr till exempel landet och en annan karaktär tar livet av sig. De Niro biter i stället ihop, trots att det påverkar både honom och hans familj.
Till slut leder allt till en storslagen final där De Niro en gång för alla ställs inför det stora valet. Fram tills dess har han förlorat vänner, jobb, anseende och tron på sin egen moral. De Niro visar upp dessa känslor på ett enastående och oerhört påtagligt sätt. Aldrig ens nära överspel, trots att det är starka känslor han förmedlar. Det är också vad som lyfter filmen till högre nivåer, som för egen del lyckas förmedla stark 50-talskänsla. En utmärkt skildring av det förgångna, utan att för den sakens skull kännas inaktuell.
Har funderat på att se den här, men den har känts lite småtrist. Ditt betyg är ju dock klart lovande och får mig att bli nyfiken på nytt
Väntar med att läsa texten, som vanligt, tills jag sett den.
Småtrist är den inte. Se den, se den!
Låter bra, ska försöka se den snart.
Jag tyckte nog att den var lite småtrist men det är nga år sedan jag såg den.
filmitch: Jag kan inte hålla med, men kan sträcka mig så långt att jag medger att den dippar lite i mitten. Men det är en kortvarig svacka.