Med Hannah and Her Sisters satte Woody Allen ribban för vilken typ av film han skulle syssla med i åtminstone några år framöver. Inga övernaturligheter eller allmänt trams, inte heller några komedier. Från och med då var det bara drama som gällde. Därmed inte sagt att filmerna blev tråkigare för det.
Den handlar framförallt om Hannah, men även om hennes systrar. Det slutar inte där, även systrarnas respektive, före detta respektive och föräldrar (till både Hannah och hennes ex-make) får rejäla portioner av speltiden. Det finns så många parallellberättelser att det i efterhand är svårt att veta vem som har råkat ut för vad, men det är inget problem under filmens gång. Är det något Allen lärt sig under sin karriär är det att hantera en berättelse och att utveckla den.
Hannah (Mia Farrow) är gift med finansanalytikern Elliot (Michael Caine) och verkar leva ett lyckligt liv tillsammans, men redan i öppningsscenen avslöjas att Elliot lustar efter Hannahs syster Lee (Barbara Hershey). Hans försök att charma Lee är både pinsamma och krystade; han låtsas ”råka” springa in i henne utanför hennes port, han ger henne tips om poesi och spelar allmänt insmickrande. Caine i denna roll är ett märkligt val, men eftersom han är så påträngande och intensiv fungerar det ändå förhållandevis väl. Känslan av att han har en pistol i innerfickan är dock ständigt närvarande.
Lee faller till slut för den enträgna charmoffensiven, men hon har också ett förhållande sedan innan. Hon är tillsammans med den mycket äldre konstnären Frederic (den store Max von Sydow), som kan vara den mest misantropiska karaktären jag har stött på. Han kallar Lee för sin röst med omvärlden eftersom han själv undviker så mycket kontakt som möjligt med den. Han förundras över varför folk är så oförstående till hur Förintelsen kunde inträffa och hävdar i stället att det är konstigt att det inte skett fler gånger. Han idiotförklarar alla och allting. Varför Lee står ut med honom eller ens varför hon fallit för honom från början är svårt att förstå. I bakgrunden verkar det visserligen finnas en beundran för den intellektuelle filosofen som är villig att ta den unga och obildade lärljungen under sina vingar. Den känslan har dock med tydlighet falnat under årens lopp.
Att Farrow känns som hemma i Allens filmer är oftast ingen underdrift, men den här gången är hon verkligen på hemmaplan. Hannahs lägenhet i filmen är Farrows riktiga lägenhet. Hennes mamma spelas av hennes riktiga mamma och hennes barn spelas av hennes egna barn (bland annat Allens framtida hustru Soon Yi-Previn). Om karaktären har fler likheter med verkligheten än så vet jag inte. Jag har läst på olika ställen att Allen är okänslig som visar upp sin dåvarande livspartner på ett så nära och ärligt sätt, men jag tycker inte nödvändigtvis att han gör henne någon otjänst. Visserligen har hennes karaktär tydliga problem att hantera sina relation med nära och kära, men hennes situation är inte heller så enkel.
Det finns ju som sagt många karaktärer man får stifta bekantskap med. Den roligaste är Woody Allens egna (givetvis), som spelar ex-make till Hannah. De två har fortfarande god kontakt, men utöver det har han inte så stark koppling till de andra karaktärerna. Han introduceras som ”hypokondrikern” och ställs inför dödsångesten när hans husläkare rekommenderar att han besöker sjukhuset för att kontrollera några illavarslande symptom. Det leder i sin tur fram till en av de mäktigaste scenerna jag har sett. Efter att ha fått ett positivt besked, att han är helt frisk, springer han ut från sjukhuset lyckligare än aldrig förr. Men efter ett tiotal meter stannar han helt plötsligt upp. Insikten att han bara lurat döden slår honom och han blir därefter ännu mer förtvivlad än vad han var innan. ”I’m not dying now, but eventually” förklarar han det med.
Om Woody lärt sig genom åren att inleda och utveckla en berättelse var han vid den här tidpunkten inte lika skicklig på att avsluta densamma. Med en speltid på 100 minuter var det den längsta Allen-filmen dittills och även om det är en blygsam längd egentligen märks det att han drar ut på det lite mer än vad han brukar göra. Förutom att filmen tappar en aning i tempo blir de många parallellberättelserna allt svårare att få några vettiga slut på. Han lyckas hyfsat, men ett mer bestämt slut hade jag uppskattat. Det är också något han i intervjuboken Woody om Allen erkänner att han hade gjort annorlunda i dagsläget.
En av de första Allen filmerna jag såg. Vad jag minns var Allens karaktär mycket rolig. Sedan denna film har det blivit en Allen då o då.
Allen är verkligen det roligaste inslaget. Det är dessutom den första filmen där han bara är med i en biroll. Tidigare har han antingen haft huvudrollen eller inte varit med alls.
I nästkommande filmer i temat får jag faktiskt lite semester från hans skådespel. Han är nämligen inte med alls. Synd, jag gillar nämligen det inslaget i hans filmer.